Det har blivit två veckor här i Las Palmas.

Snart dags att åka hem till mörker och kyla. Så skönt för mitt joggarjag att ändå ha lagrat upp i minnesbanken dessa ljuvliga rundor jag gjort i korta tights och linne längs strandpromenad och havsstrand. Inköp av nybakade croissants och frukost på vår egen balkong efteråt. Livskvalitet de luxe!

Varannan morgon har jag gått upp tidigt och snört på joggingskorna medan det fortfarande är mörkt ute. Staden är lugn och relativt tyst, bara vågornas ständiga brusande in mot stranden. Vi är några morgontidiga joggare som följer den härliga strandpromenaden åt ena eller andra hållet. Själv har jag mestadels gjort rena mysrundor med fokus på välmåendet, upplevelsen, soluppgången bakom bergen och vyerna ut mot havet. De ska vara gött att leva, och att springa. Och det har det varit!

Tre gånger har jag tagit mit till den magnifika lavaskulpturen El Atlante som jag smått förälskat mig i. Så häftig där den står ute på en havsklippa ca 4,5 km från vår hyrda lägenhet. Två gånger har jag sprungit åt andra hållet mot kargare natur och lavastränder som nästan ser ut som Fårö eller Island. Hittade rentav en Hoburgsgubbesläkting där. Idag blev det en kombo eftersom det är sista gången och jag sprang först till El Atlante och tog farväl, sen tillbaka, förbi boendet och så bort till Hoburgsgubben och vinkade adjö där med. Men jag kommer tillbaka, det är jag ganska säker på. Kanske redan nästa år.

Det är något alldeles speciellt med att jogga efter havsstränder i nya miljöer.  Köra lite fartlek mellan lyktstolpar eller göra ett fotostopp vid någon särskilt vacker vy. Rundor att minnas. Rundor att hämta styrka i när man är åter i verkligheten och måste dra på sig flera lager kläder, buff, vantar och dubbade skor i den svenska vintern.

Femtiofem härliga kilometer har jag samlat ihop dessa två veckor vilket ger totalt 126 sprungna mil under 2018. Det är jag riktigt, riktigt nöjd med.