Inspirationen för att blogga har inte riktigt återkommit, det har däremot lusten att springa.

Efter två månader på det nya träningsprogrammet med Paceonearth ser jag nu fram emot varje nytt pass redan innan jag duschat. Ett varierat program, ett program som fokuserar på trail som jag nästan inte sprungit alls, tidigare och samtidigt pushar på det här med farten. Alltså - man får inte ha någon fart alls, egentligen. Det är pulsen som räknas och tiden man är ute. Att hålla nere pulsen medan man springer är en konst, fungerar det inte så går man en bit tills pulsen är på rätt nivå igen. Väldigt behagligt.

Nu efter två månader märks det förbättring i alla fall. Det går aningens mindre långsamt på samma pulsnivå och Garmin har gjort mig hela tre år yngre (konditionsålder) bara senaste veckan. Jag är långt ifrån den nivå där jag en gång var, men det känns positivt.

Gårdagens långpass, mest genom skog blev totalt nästan 14 km och det var det längsta jag sprungit på mycket länge. Eller gåjoggat. Eller lågpulsat. Blev knappt trött. Under tiden jag lufsade fram hann jag fundera på saker och ting och när jag kom hem satte jag mig och gjorde en anmälan till Skövde sextimmars i mars. Det blir en bra avstämning inför Stockholm marathon i juni som jag redan är anmäld till.

Måtte nu alla små elaka pandemisläktingar hålla sig borta så inte allt stängs ner igen!!!