Segt både med joggingen och bloggandet, men det är bara att kämpa på i novembermörkrets coronarestriktioner och löpning är ju nästan det enda man vågar göra för att röra på sig. Så de senaste två veckorna har jag i alla fall varit ute fyra gånger totalt. Mellan 6 och 11 km/gång. Jag bara springer i den takt jag trivs med för dagen. Tittar på klockan ibland men den styr mig inte alls. Benen styr. Känslan styr. Tänker att det är viktigare att ändå hålla igång lite grand än att försöka förbättra nånting eller träna strukturerat.

I början av oktober sprang jag inte ett enda steg på några veckor. Trodde nog att jag skulle ha tappat mer än jag verkar ha gjort. Behagligtempot ligger ungefär som vanligt, jag orkar ungefär som vanligt. Motivationen att köra intervaller eller tuffare/längre pass är inte alls som vanligt. Den finns inte. Men det får duga ändå. 

Det är ju trots allt rätt skönt efter de pass som blir av. Just idag är jag på Fårö och tänker mig ut en stund i eftermiddag trots uselt väder. Vi får väl se hur det går med den saken. I förrgår sprang jag "standardrundan" till raukarna i Gamle Hamn i alla fall. Ungefär 5 km enkel väg och en stunds "meditation" på strandvallen medan havet rullade in och solen faktiskt tittade fram mellan dimbankarna. Sämre rundor har jag haft. Bättre också för den delen.


Har reviderat mitt årsmål som var 1 300 km totalt, nu hoppas jag nå 1 200 km i stället. Känns mer realistiskt. Inte bara på grund av svackan nu utan också på grund av att alla lopp ställts in, ingen maratonträning ägt rum, passen har varit kortare sen början av sommaren (och jag har blivit snabbare på milen, men inte lika uthållig).

Men det är väl bara att "hålla i och hålla ut". Vi säger så...