Ja, egentligen haltar jag inte i vanlig bemärkelse tack och lov, men lusten och inspirationen haltar nu när det inte finns några lopp att se fram emot. Virtuella lopp i all ära, men särskilt kul är det inte. Det blir mest som ett vanlig träningspass (åtminstone för mig).
För att försöka pigga upp mig skapade jag en "födelsedagsutmaning" där jag skulle göra en del olika saker varje dag en vecka. Dels styrkeövningar, dels springpass av olika slag. Det gick ganska bra även om jag näst sista dagen slöade över styrkeövningarna. Och sista dagen, en kanonvarm dag, då skulle jag springa 6,3 sjömil (!) och det lockade verkligen inte ett enda dugg. Jag tänkte lägga ner alltihop då. Men sen kom nåt litet pannben fram i alla fall. Knackade mig på axeln och undrade om jag inte borde... Ändå... Göra något, i alla fall. Det slutade med att jag faktiskt gav mig ut tre korta vändor samma dag och dessutom klarade av de båda sista dagarnas styrkeövningar dessutom. Så nåt finns det ju där, att jag vill på nåt sätt.
Men mest av allt vill jag ha ett lopp. Ett riktigt. Spelar ingen roll vilken distans eller vilken plats. Det är stämningen jag vill åt. Alla dessa människor som är peppade i startfållan. Speakern som pratar igång allt. Uppvärmningen. Starten och självklart också publiken som kanske kantar banan eller barnen som vill göra high five.
Kommer vi nånsin dit igen?
Det som är bra med alla virtuella lopp är dock att många snigellöpare nu börjar våga springa lopp på egen hand. Det spelar ingen roll om man springer långsamt, man behöver inte oroa sig över att inte hinna i mål. Alla är segrare på sitt eget sätt. Där har ju vi löparsniglar verkligen vunnit en gemensam seger som är värd att fira.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS