Maradrömmen - efter pandemin

Jag har just nu två veckors träningsförbud. Jag får promenera men inte göra något jag blir svettig av. Och varför det då, jo för att jag i slutet av förra året skulle skaffa nya glasögon men i stället fick remiss till ögonläkare som raskt konstaterade att jag hade grå starr. Rätt jobbigt att få veta, är trots allt bara 62 och sen är det ju det där med hörseln också, även om det sedan 2002 fungerar rätt bra tack vare mitt implantat. Ville verkligen inte ha problem med ögonen också. Men det hade jag ju redan, förstås.

Den vecka som precis passerats har jag, coronatider till trots, varit tre gånger på ögonklinik, först en förberedande bedömning, sen operationer på onsdag resp fredag. Linserna byttes ut mot konstgjorda. Var inte alls lika läskigt som jag befarade, tog 10 minuter ungefär och ingen smärta alls. Det är värre att gå till tandläkaren faktiskt.

Nu sitter jag här på lördagen med mina nya ögon. Ljuskänslig men märkligt klarsynt. Ser bättre utan mina vanliga glasögon än med på långt håll. Mycket bättre, trots att jag inte ville ha "korrigerande linser" för 20 000 kronor utan "landstingets" och fortsatt glasögonanvändande, är så van vid det, känns naket utan.

På nära håll är det värre, före operationen kunde jag läsa obehindrat utan glasögon (eller med mina gamla progressiva) tack vare min närsynthet. Så är det inte nu, fick för första gången i mitt liv använda såna där budgetläsglasögon för ett par hundralappar. Och det fungerade kanonbra, bara jag kommer ihåg var dom ligger när jag får lust att läsa nåt, eller kolla mobilen. Senilsnöre nästa! Om sex veckor får jag prova ut nya, progressiva glasögon. Då blir jag klarsynt på riktigt hoppas jag. Det ser jag fram emot!

Minst lika mycket ser jag fram emot att få börja springa igen om två veckor. Hoppas det inte blir något tappat flow bara utan att jag kan återuppta programmet och mina mål så gott det nu går i en upp-och-nedvänd värld.

Var rädda om er därute!

Egentligen är det ju väldigt, väldigt svårt att gilla läget som är nu. En galen värld nästan, och inget kan man planera eller räkna med. Men det är bra att tvätta händerna lite extra för säkerhets skull. Allt man planerat ställs på ände, vårt samhälle står inför gigantiska utmaningar och vi alla drabbas i olika utsträckning vare sig vi blir smittade eller inte.

Jag tänker att det ändå är bra att försöka bibehålla någon sorts normalitet inom de områden där det går, att hitta positiva saker där dom finns. Och med det i åtanke så tänker jag att det kan vara bra att Londonmaran flyttas till hösten eftersom jag hinner träna ännu mer. Att det var riktigt bra tajming med det nya datumet som inte krockar med något annat och som dessutom ger mig chansen att köra genrep på Köpenhamns halvmara dit jag också är anmäld. Det blir bra.

Och mer i närtid är jag anmäld till Stockholms Brantaste före sommaren sen är det  Vansbrosimningen i juli och därefter Midnattsloppet i augusti. Till dess bör väl läget ha stabiliserats hoppas jag. Har precis påbörjat nytt program med Garmincoachen och fram till sommaren tränar jag för milen i stället, med ett och annat långpass när andan faller på för att inte tappa uthålligheten. Omväxling behövs!

Om inte annat är jag övertygad om att träningen jag avverkar ger mig en bra grund att stå på, mina lungor har kapacitet långt över normalt för kvinnor i min ålder. Det känns ju som rätt bra med tanke på omständigheterna.

Det är ingen tvekan om vilken knasig verklighet  

vi har just nu när jag faktiskt blir GLAD över beskedet att London Marathon är framflyttat till hösten. Har längtat så länge efter detta lopp, men känner bara att YES mer tid att träna (även om jag verkligen är stolt över hur jag följt originalplanen) och YES så perfekt med en halvmara redan bokad några veckor före det nya datumet.

Sist, men absolut inte minst tänker jag att min ålder och min astma till trots kanske jag ändå inte tillhör riskgruppen på grund av min marathonträning. 

Så det är väl bara att springa på...

Överallt talas det om Corona och det är kanske nödvändigt för så klart är det ett extraordinärt läge. För egen del funderar jag en hel del på hur det blir med London Marathon. Kommer det att ställas in eller inte? Kommer det att flyttas till hösten? Eller får jag kanske en startplats till 2021 i stället?

Det märkliga är att jag inte har någon möjlighet alls att påverka det hela vilket gör att det ändå känns betydligt lugnare än inför min maradebut 2017 då jag var skadad och själv tvingades ställa mig frågor om jag skulle starta eller hoppa av och led av rejäl beslutsångest i flera veckor innan jag slutligen och med vånda fattade mitt beslut och kastade in handduken. Och anmälde mig till nästa år i stället.

Nu kan jag inte göra något annat än att försöka hålla mig själv frisk, träna på och tänka att det blir som det blir. För det brukar det alltid bli.