Visar inlägg från januari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Alla goda ting är tre

Ja, alltså - London marathon är förstås säsongens stora mål. Har stora förhoppningar om en härlig upplevelse den 26 april och vill kunna njuta hela vägen. Vilken tid det blir har inte så stor betydelse, men jag vill orka uppleva och ha kul varenda meter.

Men vid sidan om det målet finns också två andra som är lite nya som utmaningar betraktat. Dels Vansbrosimningen i juli med sina tre kilometer simning. Det blir en utmaning på sitt sätt men jag vet att jag klarar att simma den sträckan utan problem. Crawl går väldigt lätt i våtdräkten har jag märkt, medan bröstsim blir väldigt mysko eftersom benen flyter upp för mycket så vilket simsätt jag kommer att använda får väl bli en överraskning. Men sträckan klarar jag.

Det tredje målet av ny karaktär är Stockholms Brantaste i maj.

Kringelkrokar i  Hammarbybacken, totalt 300 höjdmeter. Det blir en utmaning som heter duga för mig som haft uppförsbackefobi ända sen jag började springa. Men nu har jag börjat ta mig an dom så smått och häromdagen kollade jag in backen på plats och promenerade upp till toppen. Det var brant, men faktiskt ändå inte så våldsamt brant som jag befarat. Fast brantare än det ser ut på bilden, går inte att fota backar på ett bra sätt...

Självklart kommer jag inte att klara att springa hela vägen uppför, men nog ska jag ta mig runt. Omöjligt verkar det inte. Bara nästan.

Samma kväll sprang jag ett första rejält kuperat pass på asfalt. Fem varv vid ett vattentorn, totalt drygt 5 km. Lyckades i alla fall hålla springsteg hela tiden även om det gick långsammare än långsamt de brantaste delarna. Det märkliga är att jag nu ser fra emot nästa gång jag ska springa samma runda. Om det blir lättare då?

Och samtidigt vet jag ju att det är jättebra styrketräning för benen och slutspurten mot Buckingham Palace.

Årets första långpass

Det var en lördagmorgon på fastlandet. Ensam och inget särskilt att göra före en födelsedagsmottagning på eftermiddagen. Såklart planerade jag in ett långpass. Ville ha nån ny runda och fastnade för en av kommunens utritade cykelslingor för att få tillräcklig längd. Motionsslingorna är ju bara några kilometer långa för det mesta. Men den här, den var 16 kilometer lång och betydligt närmre det jag tänkte mig. Ett par kilometer till startpunkten var det också och 20 km var vad jag ville ha i benen. Perfekt!

Solen sken, snöfritt, strax över nollgradigt, med andra ord helt perfekt när jag påbörjade min runda. De första sju-åtta kilometrarna gick längs småvägar jag sprungit på förut, men sen kom jag ut på okänd mark. Hagar, vikar, småvägar och stigar. Ganska backigt men det passar ju bra med tanke på kommande utmaningar i Hammarbybacken.
Körde på i gåjogg med 14 minuter jogg och 1 min gång och allt gick så lätt. En utskriven karta låg i jackfickan men det var även skyltat vid de flesta korsningar så det var lätt att följa slingan.

Trodde jag i alla fall ända tills jag kom till den där skylten som pekade aningens snett, lite mer mittemellan liksom. Och jag är ju sån att om det går att springa åt fel håll så gör jag det. Så jag hamnade på Fiskare Karlssons väg bland små ljuvliga stugor och vattenglitter. Inte en människa ute förutom en hund och hans husse.

Absolut ingen trafik. Så jag sprang på och bara njöt tills... Tja, vägen tog slut. Väldigt slut. Det var bara att vända och springa tillbaka samma väg, men strunt samma, ska man ha långpass så är sånt här petitesser och några kilometer extra skadar ju inte. Särskilt inte så vackra som de här.  Sen fortsatte det utan större dramatik ett tag. Jag korsade en större väg men i övrigt var det småvägar och lugnt. En brant uppförsbacke fick mig att sucka lite, men det gick det med. Någonstans längs vägen piggade ett skogstroll upp mig rejält där det tittade fram bakom en gran.

Så kul med de här små överraskningarna man får ibland.

Efter ett tag kände jag igen ett stort vitt hus och fick klart för mig att jag sprungit den här sträckan för en liten stund sen. Ytterligare en skylt hade visat lite oklart och jag hade naturligtvis valt fel. Igen. Men inte så jättefel ändå för med den kurs jag hade skulle jag komma fram till stora vägen och sen följa den mot slutmålet. Tänkte jag. Men när jag kom fram till den vägen sprack det. Mycket trafik. Snabb trafik. Smal vägren. Nähepp, där springer jag inte!

Så ännu en gång fick jag vända tillbaka och välja den "rätta vägen" i stället. Men sen gick det på räls längs ett skogsparti och en vacker liten sjö. Klockan signalerade att halvmaratonsträckan var avklarad. Jag bestämde mig då för att fortsätta springa till 22 km jämt och sen gå sista biten. Det var trots allt mitt första rejäla långpass sen i somras.

Den här rundan kommer jag att återvända till fler gånger!

Hemma igen

Har precis kommit hem efter en jättefin vecka i sol och värme. Till min förvåning blev det faktiskt en hel del löpning till sist. En långrunda längs den trefiliga vägen med rejäla avstickare ner mot Röda Havets strand och vackert planterade hotellområden gav hela 9 km in på kontot. Och det säger jag bara - att springa längs Röda Havet är aldrig fel, särskilt inte i tidig morgonsol innan turisterna hinner komma ner till stranden och när vattnet ligger som en spegel.   

Dagen efter blev det snorklingstur i samma hav plus en lite längre crawlrunda längs med en strand med varmt, kristallklart, turkosblått vatten. Ja, huvvaligen vad man får offra sig för att få träningen gjord... ;-)

Jag loggar ju alla rundor i Garmin Connect via min träningsklocka. Och nu har jag fått bassning av appen för att jag tränat för mycket och för ofta. Det kan tydligen få gruvliga konsekvenser om jag inte tar några vilodagar. Å andra sidan har min Garmicoach - Greg - varit pausad den här veckan och när jag återupptog det programmet så fick jag i stället lite skäll för att jag "vilat" så länge och det fanns risk för att jag inte skulle nå mina mål om jag inte tränade oftare. Teknik är onekligen intressant ibland. 

Jag håller mig nog främst till vad jag vet och känner själv. Den här veckan har gett massor, både meter i springben och simarmar, men också styrka och kondition, smidighet och balans har fått sitt. En inspirerande och utvecklande rivstart på fortsättningen mot London.

Playitas

Är på träningshotellet Aqua Vista i Hurghada sen några dagar. Varenda muskel värker och allt känns toppen. Egna morgonpass i bassängen varvat med tuffa gruppass för kondition eller styrka blandas med löppass som dessvärre inte kunnat göras på favoritsättet - dvs längs nån havsstrand eller på spännande upptäckarrundor. En dammig och relativt tungt trafikerad trafikled lockar inte alls utan det har blivit löpbandspass i det välutrustade gymmet och kortare rundor inne på hotellområdet.  


Tack och lov är området stooort. 1,5 -2 km löpning blir det på ett varv, men tanken på ett långpass om 18-20 km känns väl sådär... så i morgon blir det en variant: Långpass i bassängen, som är en 50-metersbassäng av värsta proffsmodell!

Maken föreslog nämligen att jag skulle grunda för Vansbrosimningen genom att köra 3000 meter redan nu. Väl medveten om att jag på den tiden det begav sig simmade 5-8000 meter varje dag känner jag att jag har en rejäl utmaning framför mig nu, 45 år senare. Men jag kör! Det borde gå.

Solen skiner och Röda havet erbjuder mer avkopplande aktiviteter mellan träningspassen. En härlig semester, eller om det nu är träningsläger.  Roligast av allt är nog att maken också kör olika pass och morgonsimmar varje dag. Fasen vad bra vi är och mår!

Året som gick

Egentligen trodde jag 2018 skulle vara min peak vad gäller springandet. Då gjorde jag marathondebut, sprang ultravasan och lidingöloppet och mitt andra Göteborgsvarv bland annat. De "stora" var redan avklarade liksom. Vad fanns kvar att göra. Jo, en del visade det sig. Fast starten var trög. De första månaderna var jag väldigt seg i kroppen. Andningen tog emot, benen var långsammare än vanligt. Tränade enligt delvis hemsnickrat program ändå och kämpade vidare.

Premiärmilen i mars gick bedrövligt dåligt. Tjejmilen21 likaså. Då höll jag på att bryta. Ingenting fungerade och Helsingforsmaran närmade sig. Tänkte hoppa av den ett tag, men en resa till Helsingfors är ju ändå rätt trevlig så vi åkte över och väl på plats blev det också så att jag faktiskt startade. Det fick bli som det blev. Och det blev det. Jag kom i mål, men helt utan den glädje och stolthet jag hoppats på. Slickade såren några dagar och sen blev det en impulsanmälan till Stockholm marathon nån vecka senare. Det hade jag inte alls tänkt springa, bara High Five kvällen före. Nu blev det både och och nu lossnade det. Rejält. Det var så himla kul och gick lätt att springa. Äntligen! Och tre marathonmedaljer skäms inte för sig.

Men lite väl tufft med två maror på ett par veckor förstås, en höft protesterade och det blev lite rehab under sommaren och kortare joggingrundor ett tag. Det planerade Helsingborg marathon graderades ner till halvmara i stället. Innan det blev dags att resa dit sprang jag Midnattsloppet bara för upplevelsen. Helsingborg bjöd på rejäl värme och loppet gick sådär, badet efteråt var nog skönast. Sen påbörjade jag ett milprogram för att om möjligt försöka bli lite snabbare till Hässelbyloppet. Det fungerade och jag persade med över en minut. Plötsligt gick det lätt att springa lite längre stunder utan gåpauser också. Något hade hänt. Programmen (Garmincoach som finns i vissa Garminklockor) visade sig vara kanonbra för mig. Så jag började ett nytt, denna gång halvmara och fortsatte det året ut.

Och nu, i skrivande stund har jag precis börjat om med samma program. Denna gång med London marathon som mål. Om 17 veckor är det dags att springa i mål framför Buckingham Palace. Varje pass kommer att läggas upp på instagram så följ mig gärna där @maratonfarmor