Maradrömmen - efter pandemin

Ja, alltså - London marathon är förstås säsongens stora mål. Har stora förhoppningar om en härlig upplevelse den 26 april och vill kunna njuta hela vägen. Vilken tid det blir har inte så stor betydelse, men jag vill orka uppleva och ha kul varenda meter.

Men vid sidan om det målet finns också två andra som är lite nya som utmaningar betraktat. Dels Vansbrosimningen i juli med sina tre kilometer simning. Det blir en utmaning på sitt sätt men jag vet att jag klarar att simma den sträckan utan problem. Crawl går väldigt lätt i våtdräkten har jag märkt, medan bröstsim blir väldigt mysko eftersom benen flyter upp för mycket så vilket simsätt jag kommer att använda får väl bli en överraskning. Men sträckan klarar jag.

Det tredje målet av ny karaktär är Stockholms Brantaste i maj.

Kringelkrokar i  Hammarbybacken, totalt 300 höjdmeter. Det blir en utmaning som heter duga för mig som haft uppförsbackefobi ända sen jag började springa. Men nu har jag börjat ta mig an dom så smått och häromdagen kollade jag in backen på plats och promenerade upp till toppen. Det var brant, men faktiskt ändå inte så våldsamt brant som jag befarat. Fast brantare än det ser ut på bilden, går inte att fota backar på ett bra sätt...

Självklart kommer jag inte att klara att springa hela vägen uppför, men nog ska jag ta mig runt. Omöjligt verkar det inte. Bara nästan.

Samma kväll sprang jag ett första rejält kuperat pass på asfalt. Fem varv vid ett vattentorn, totalt drygt 5 km. Lyckades i alla fall hålla springsteg hela tiden även om det gick långsammare än långsamt de brantaste delarna. Det märkliga är att jag nu ser fra emot nästa gång jag ska springa samma runda. Om det blir lättare då?

Och samtidigt vet jag ju att det är jättebra styrketräning för benen och slutspurten mot Buckingham Palace.

Efter ett tag kände jag igen ett stort vitt hus och fick klart för mig att jag sprungit den här sträckan för en liten stund sen. Ytterligare en skylt hade visat lite oklart och jag hade naturligtvis valt fel. Igen. Men inte så jättefel ändå för med den kurs jag hade skulle jag komma fram till stora vägen och sen följa den mot slutmålet. Tänkte jag. Men när jag kom fram till den vägen sprack det. Mycket trafik. Snabb trafik. Smal vägren. Nähepp, där springer jag inte!

Har precis kommit hem efter en jättefin vecka i sol och värme. Till min förvåning blev det faktiskt en hel del löpning till sist. En långrunda längs den trefiliga vägen med rejäla avstickare ner mot Röda Havets strand och vackert planterade hotellområden gav hela 9 km in på kontot. Och det säger jag bara - att springa längs Röda Havet är aldrig fel, särskilt inte i tidig morgonsol innan turisterna hinner komma ner till stranden och när vattnet ligger som en spegel.   

Dagen efter blev det snorklingstur i samma hav plus en lite längre crawlrunda längs med en strand med varmt, kristallklart, turkosblått vatten. Ja, huvvaligen vad man får offra sig för att få träningen gjord... ;-)

Jag loggar ju alla rundor i Garmin Connect via min träningsklocka. Och nu har jag fått bassning av appen för att jag tränat för mycket och för ofta. Det kan tydligen få gruvliga konsekvenser om jag inte tar några vilodagar. Å andra sidan har min Garmicoach - Greg - varit pausad den här veckan och när jag återupptog det programmet så fick jag i stället lite skäll för att jag "vilat" så länge och det fanns risk för att jag inte skulle nå mina mål om jag inte tränade oftare. Teknik är onekligen intressant ibland. 

Jag håller mig nog främst till vad jag vet och känner själv. Den här veckan har gett massor, både meter i springben och simarmar, men också styrka och kondition, smidighet och balans har fått sitt. En inspirerande och utvecklande rivstart på fortsättningen mot London.

Är på träningshotellet Aqua Vista i Hurghada sen några dagar. Varenda muskel värker och allt känns toppen. Egna morgonpass i bassängen varvat med tuffa gruppass för kondition eller styrka blandas med löppass som dessvärre inte kunnat göras på favoritsättet - dvs längs nån havsstrand eller på spännande upptäckarrundor. En dammig och relativt tungt trafikerad trafikled lockar inte alls utan det har blivit löpbandspass i det välutrustade gymmet och kortare rundor inne på hotellområdet.  

Tack och lov är området stooort. 1,5 -2 km löpning blir det på ett varv, men tanken på ett långpass om 18-20 km känns väl sådär... så i morgon blir det en variant: Långpass i bassängen, som är en 50-metersbassäng av värsta proffsmodell!

Maken föreslog nämligen att jag skulle grunda för Vansbrosimningen genom att köra 3000 meter redan nu. Väl medveten om att jag på den tiden det begav sig simmade 5-8000 meter varje dag känner jag att jag har en rejäl utmaning framför mig nu, 45 år senare. Men jag kör! Det borde gå.

Solen skiner och Röda havet erbjuder mer avkopplande aktiviteter mellan träningspassen. En härlig semester, eller om det nu är träningsläger.  Roligast av allt är nog att maken också kör olika pass och morgonsimmar varje dag. Fasen vad bra vi är och mår!