Ja, alltså - London marathon är förstås säsongens stora mål. Har stora förhoppningar om en härlig upplevelse den 26 april och vill kunna njuta hela vägen. Vilken tid det blir har inte så stor betydelse, men jag vill orka uppleva och ha kul varenda meter.
Men vid sidan om det målet finns också två andra som är lite nya som utmaningar betraktat. Dels Vansbrosimningen i juli med sina tre kilometer simning. Det blir en utmaning på sitt sätt men jag vet att jag klarar att simma den sträckan utan problem. Crawl går väldigt lätt i våtdräkten har jag märkt, medan bröstsim blir väldigt mysko eftersom benen flyter upp för mycket så vilket simsätt jag kommer att använda får väl bli en överraskning. Men sträckan klarar jag.
Det tredje målet av ny karaktär är Stockholms Brantaste i maj.
Kringelkrokar i Hammarbybacken, totalt 300 höjdmeter. Det blir en utmaning som heter duga för mig som haft uppförsbackefobi ända sen jag började springa. Men nu har jag börjat ta mig an dom så smått och häromdagen kollade jag in backen på plats och promenerade upp till toppen. Det var brant, men faktiskt ändå inte så våldsamt brant som jag befarat. Fast brantare än det ser ut på bilden, går inte att fota backar på ett bra sätt...
Självklart kommer jag inte att klara att springa hela vägen uppför, men nog ska jag ta mig runt. Omöjligt verkar det inte. Bara nästan.
Samma kväll sprang jag ett första rejält kuperat pass på asfalt. Fem varv vid ett vattentorn, totalt drygt 5 km. Lyckades i alla fall hålla springsteg hela tiden även om det gick långsammare än långsamt de brantaste delarna. Det märkliga är att jag nu ser fra emot nästa gång jag ska springa samma runda. Om det blir lättare då?
Och samtidigt vet jag ju att det är jättebra styrketräning för benen och slutspurten mot Buckingham Palace.
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS