Maradrömmen - efter pandemin

I skrivande stund är jag på väg mot Göteborg för nyårsfirande med goda vänner. Det blir några dagars löpvila, högst medvetet efter några veckor med ganska mycket löpning. Senast igår, 14 km gåjogg i det tempo jag planerar inför Londonmaran.

När jag kommer hem igen startar jag om Garmincoachens halvmaraprogram och kör sedan det med lite modifieringar enligt tidigare inlägg. Tror det blir utmärkt. Har petat in några rejäla långpass om 30 och 35 km längs resan. Men mycket kan ju hända...

Jag kommer att instagramma mina pass som Maratonfarmor Välkommen att följa mig där också!

Förutom springandet är ambitionen att försöka simma lite mer regelbundet också med tanke på Vansbrosimningen i juli.

Men nu - först och främst - önskar jag alla bloggläsare ett riktigt gott nytt 2020 med många fina löpupplevelser och annat också för den delen.

Alltid dessa planer, aldrig att jag tycker de är kanonbra utom när jag hittar på dem. Men varför ge upp ett vinnande koncept, det blir hur det blir, oavsett...

Men i alla fall så har jag under hösten följt olika varianter av GarminCoach, en digital coach som visade sig bo i min Garminklocka. Först körde jag ett milprogram och lite senare ett halvmaratonprogram om 17 veckor, varav 11 är klara i skrivande stund. Gillar de där programmen, de är varierade och jag kan välja nivå själv, byta dagar och anpassa efter min vardag. Har aldrig lyckats följa andra program så bra som dessa. Så jag tänker fortsätta. Eller snarare börja om för att bli riktigt redo för 42 km i London i april.

Planen är att från 1 januari påbörja ett nytt halvmaratonprogram med coachen (helmaraton erbjuds tyvärr inte). Ska följa programmet i stort med sina fyra pass/vecka, men anpassat för att ge rätt förberedelser inför dubbla distansen.

• Kortpass med "lätt löpning" förlängs, eller blir backpass i stället
• Långpass förlängs med en peak på 25-30 km i mars/början av april
• Simning, gympa och styrka för ben och bål får komplettera
  

Nu är jag i mål på årets utmaning. En utmaning jag själv formulerat och som gick ut på att mellan 1 januari och 31 december avverka 1 300 km i joggingskorna. Nu är det klart och det med god marginal till nyårsafton.

Som jag sprungit det här året. Två maratonlopp i våras (Helsingfors och Stockholm), ett par halvmaror (Tjejmilen 21 och Helsingborg). Plus några millopp och en femkilometare, och som flåsande medföljare på barnbarnens tre kilometer långa Möjalopp (sexåringar är snabbare än sin farmor, helt klart!). Men egentligen är det allt annat springande som är viktigast. Inte loppen.

• De långa rundorna på Fårö: Langhammar, Gamle Hamn, Ryssnäs och Lansa.
  

• De oändliga jojopassen på Möja: fram och tillbaka till Långvik, Hamn, Ramsmora och så om från början igen.
  
• Morgonrundorna i Gustavsberg: Munkmora, Farstaviken, Tjustviksrundan, Velamsund och Strömma.
  
• Upptäckarrundor i samband med konferenser på olika ställen, Bukarest, Malmö, Bryssel och Piteå.
  
• Och de där underbara havsnära rundorna längs strandpromenaden vid Las Canteras och mellan San Agustin och Maspalomas. Och den knasiga rundan på översta däck på kryssningsbåten då mitt löptempo slog världsrekord enligt GPS-en. Många steg, upplevelser och minnen har det blivit och fler ska det bli.
  

Den 1 maj 2020 är det exakt fem år sedan jag fick idén om att jag skulle testa om jogging kunde vara nåt för mig. Det var det! Och inte måttligt heller! Det blev mer springande än jag kunde tänka mig, tävlingar, medaljer, en blogg och till och med en utgiven bok. Om löpning förstås.

Jag jagar inga tiondelar, bara upplevelser och jag ser fram emot nästa år då det blir gott om sådana: London marathon, Stockholms brantaste, Vansbrosimningen och kanske, kanske Köpenhamn halvmarathon. Plus lite småkrafs som vanligt, Tjejmilen är redan bokad och sen dyker säkert annat upp och frestar. Midnattsloppet, kanske? Ska bli spännande att se om Stockholm marathon går att stå emot i år eller om det blir en tredje långrunda på Stockholms gator.

Och sist, men inte minst - jag ser fram emot alla de där träningsrundorna då jag njuter i fulla drag av att kunna springa på mitt alldeles egna sätt. I min egen takt. På olika ställen både nära och långt bort.

Ja, egentligen går det ju rätt bra just nu. Kör mina pass enligt Garmin coachens upplägg. Visserligen är det ett program med målsättning för halvmaraton och jag tränar ju för Londonmaran i april. Men det är långt dit och några extra långpass är ju lätt att lägga in längs vägen för uthållighetens skull. Programmen är jättebra, varierade och kul och jag blir verkligen sporrad av hur det fungerar med pass i klockan och att man bara ser några pass in i framtiden. Om jag hoppar över dagens pass får jag inte veta vad som kommer sen...

Men så hände en grej. Jag fick en sån där galen idé igen. Jag avskyr ju backar, i alla fall de som lutar uppför. Vet på förhand hur fruktansvärt jobbiga de är och har tusen argument för att slippa springa i dem. Bättre att gå. Eller..?

För att komma över den här backfobin har jag på något sätt lyckats klicka in en anmälan till Stockholms brantaste i vår. Det handlar om att springa några vändor upp och ner i Hammarbybacken. Bara tre kilometer, men enligt de som provat är det vääääääldigt långa kilometer eftersom det också handlar om 255 höjdmeter fördelat på tre backar. Ja, jösses. Hur ska detta gå?

Och var ska jag träna inför denna utmaning. Kyrkbacken här hemma känns plötsligt väldigt enkel... Men ett är säkert. Klarar jag detta så har jag nått toppen!

Direkt efter dagarna i Las Palmas blev det ett mötesrace utan dess like. Från hotell till hotell, stad, till stad och konferens till styrelse till förbundsmöte. Spännande, kul, lite tröttande men onekligen inspirerande. Dessvärre också försvårande vad gäller att få till springpassen, men till största delen har det ändå gått att lösa och jag har fortsatt med Garmin Coachens program för halvmaraprogram. Två simpass har också hunnits med.

Trots detta har Garminklockan bestämt sig för att min träningsdos visserligen är "optimal" men att jag är "improduktiv" och inte blir bättre. 

Dock av okänd orsak eftersom jag själv känner att allt går bra. Så även om jag loggar allt så tänker jag strunta lite i de där analyserna som Garmin gör och i stället fokusera på att jag nu orkar längre och längre på aningens högre tempo än jag haft tidigare. Kanske har mörkret och det nästan dagligen droppande novemberregnet påverkat Garmins tolkning av min konditionsstatus ;-)

Den här helgen sitter jag också på möte, men nu äntligen har ett litet snölager pudrat mark och träd och himlen är blå. I eftermiddag hinner jag förhoppningsvis med det planerade korta passet innan det är dags att åka till båten och hem till ön.

Det är gott så!