Maradrömmen - efter pandemin

Det blev nästan 50 km i kortärmat under min vistelse i Las Palmas. Förutom det program jag följer (Garmin Coach) klämde jag in ett extra distanspass bara för att det är så himla härligt att få springa i t-shirt och korta tights ett tag igen. Så lätt det går, så skönt det är med ljumma vindar i håret och så fantastiskt ljuvligt det är att kunna avsluta med ett dopp i havet och så då, mina älskade croissanter inhandlade på vägen hem. Frasiga, gärna med lite sylt och så förstås kaffe till då, efter rundan. Sverige har för lite croissanter!!!

Tänk om man kunde spela in en sån där runda och sen ta på sig VR-glasögon och spela upp i efterhand. Då skulle till och med jag klara av en mil på löpband utan att dö tråkdöden. Nu får jag klara mig med minnena i stället. När jag stod på klippan och blev överspolad av atlantvågor som skvätte mycket högre än jag trodde, när jag lyckades klara att springa uppför trappan vid Playa del Ingles, när strandpromenaden låg slät, platt och nyspolad i tidigt morgonljus, när havets ständiga brusande ackompanjerade mina steg och allt bara flöt på i perfekt temperatur och svalkande vindar och bougainvillean blommade för fullt...

torsdag - 8,5 km "äntligen-runda"
fredag - 5 km "lätt löppass" (GarminCoach)
söndag - 11,1 km "lätt löppass" (GarminCoach)
(måndag blev det promenad upp på ett berg i stället för springande)
tisdag - 5 km "lätt löpass" (GarminCoach)
onsdag - 5,6 km fartintervaller (GarminCoach)
torsdag - 14,3 km långpass (GarminCoach)

Det blev ett försöka att simma i havet också, jag skiljer alltså på simma och bada, för mig som gammal tävlingssimmare är det helt skilda saker. Att simma i Atlanten är inte lätt, crawlar man blir det spännande om man andas åt fel håll. Efter ett antal saltsupar gav jag upp, men hundra föga imponerande metrar blev det i alla fall upp och ner i vågorna. Så nu har jag provat det också.

När jag skriver detta är jag åter i Sverige, ännu inte hemma på ön, dit kommer jag i morgon och innan jag åker ut hinner jag med ett sånt där vanligt svenskt novemberpass igen. Det blir nog bra det med. På sitt sätt. Och varje runda bidrar ju till att jag verkligen kan njuta de där dagarna, platserna, tillfällena då allt bara är, då benen bara springer på. I min egen takt, det perfekta tempot för att just jag ska må sådär riktigt bra. Just då.

JULKLAPPSTIPS

Fram till den 31 december säljer jag min bok LÅNGSAMT ÄR OCKSÅ FRAMÅT till julklappspris. Välj mellan pappersbok och e-bok.

Perfekt present till alla som tänker avge det klassiska nyårslöftet om att börja träna och inspirerande julklapp till alla som behöver en liten knuff i rätt riktning.

De allra flesta kan springa bara man gör det på ett sätt man själv gillar. Det behöver inte gå fort, det behöver inte vara långt, det ska bara vara skönt. Här nedan berättar jag om hur jag gjort.

Strandpromenaden - andra rundan. Idag mötte jag en man i rullstol, kände mig som vanligt lite skyldig, gamla tanten som "kan" springa när andra inte kan. Men mannen stannade, mötte min blick och gjorde tummen upp och levererade ett varmt leende. Han tyckte det var kul att jag sprang, fast han själv inte kunde. Blev så varm och glad av hans leende. Lämnade förstås ett i retur, ett som satt som fastklistrat i mitt ansikte resten av rundan. Tänk vad små gester kan betyda...

Så blev det äntligen dags att återvända till Las Canterasstranden, att lämna novembermörker och kyla. att slippa joggingrundor med vintertights och jacka. Det var ganska självklart att sätta klockan den första semestermorgonen för att komma ut före morgonrusningen på strandpromenaden. Sval-t-shirt, korta tights var precis lagom.  

Strandpromenaden låg nästan öde sådär tidigt. Jag insåg att min Garmin Coach (Greg) tyckte jag skulle ha vilodag i dag.

Men det tyckte inte jag, jag hade redan tidigare bestämt mig för att springa till min "löpargud" - El Atlante - långt därborta på andra sidan av den evighetslånga stranden. Så jag sprang. Havet var vredgat, vågorna var enorma när de rullade in mot stranden och himlen ganska mörk. Det kom rentav några regnstänk då och då. Men vilken runda det blev... 

Vägen bort sprang jag i stort sett hela tiden, i ett behagligt tempo. Njutningstempo. När jag kom fram stängde jag av klockan en stund och tog lite bilder innan jag vände åter tillbaka mot boendet. Självklart stannade jag till vid Dinos och inhandlade några croissanter.  

Sen blev det långfrukost på balkongen. Det smakar aldrig så bra som efter en långrunda längs havet.

Så ni förstår att det här med att träna löpning är faktiskt inte så tråkigt, kämpigt eller slitsamt som en del kanske tror. Det kan vara alldeles, alldeles underbart. Och i morgon blir det en ny runda. En som Greg har bestämt... I alla fall hur lång den ska vara och hur fort jag ska springa. Men vägen - den bestämmer jag :-)