Maradrömmen - efter pandemin

På gårdagens runda passerade jag 100-milasträcket för 2019. Det motsvarar ungefär avståndet från Stockholm till Lund tur och retur... Det är långt!

Har alltså sprungit eller powerwalkat (under rehabperioden) totalt 100 mil sedan den 1 januari.

• Januari 108 km
• Februari 128 km
• Mars 116 km
• April 111 km
• Maj 123 km
• Juni 78 km (+ 12 km powerwalk/stavgång)
  
• Juli 93 km
• Augusti 141 km
• September (fram till 23/9) 91,1 km

Den 15 september var det dags för en ny upplevelse i springskor. Sickladubbeln består av två lopp samma dag. Först Sickla gruvlopp om ca 2,7 km och nån timme senare Sicklaloppet som är 10 km längs vacker bana på asfalt, grus och träbryggor.

Det började med att jag hämtade nummerlapparna. Fantastiska funktionärer bläddrade febrilt bland nummerlappshögarna och jämförde med låååånga listor på ett papper. Och blåsten blåste. Lätt var det inte, men till sist fick jag de nummerlappar jag skulle ha. En för varje lopp. Det var kallt och lite småruggigt så efter att ha kollat in startområdet gick jag in i värmen i Dieselverkstan och väntade in starten där. Sonen som också skulle springa gruvloppet dök upp.

Var i första startgrupp, precis som de flesta som skulle springa dubbeln och ville ha lite vilotid mellan loppen. Det började med obligatorisk hjälmpåtagning. När jag stod där och trampade i startfållan slog det mig: Jösses, 2,7 km, folk kommer att springa FORT och jag har inte värmt upp ett dugg dessutom. Ett vet jag ju, min gamla kropp måste helt enkelt värma upp med minst 10 minuters jogg och gärna några spurter om jag ska få igång andningen bra. Lite hopp och lek under SATS ledning är inte alls tillräckligt... 

Sen blev det en vända till väsktältet för att byta skor och nummerlapp. Snart nog gick starten för Sicklaloppet där betydligt fler deltog. Jag kör ju ett program i min Garmin Fenix och just idag skulle jag köra "lugn löpning 40+30 minuter" och jag hade på förhand bestämt att loppet skulle bli min "lugna löpning" men att de första 40 skulle bli något mindre lugna. Så blev det. Hade bra tempo i ungefär 6 km och växlade sedan ner lite. Det var en hel del uppförsbackar på slutet där jag gick också. Banan var jättefin men det blåste rejäla kastvindar här och var denna dag. Ett och annat saltstänk blev det också när jag sprang på de långa träbryggorna längs vattnet som var vresigt med vita gäss.

Det där med upplevelserundor gillar jag ju. Så när jag skulle på uppdrag i Piteå åkte självklart joggingskorna med i packningen och tidigt på morgonen den andra dagen tog jag på mig dom, tightsen och en funktionströja och stack ut näsan. Bara åtta grader. Tur jag hade en tunn jacka också. På med den och sen i väg längs Storgatan ner mot vattnet. Det var helt öde denna tidiga timma. Friskt och skönt. Kom fram till Tages bro över till Pitholmen. Nej, så allmänbildad är jag inte att jag visste vad det var för bro förrän jag såg skylten, stannade och läste. Det är så joggseeing går till. Man joggar och turistar samtidigt. Men Tage fick alltså den där bron uppkallad efter sig för att han fick närmre till jobbet då. Nu vet jag det.

Sen sprang jag vidare längs strandlinjen. Mäktiga dimslöjor steg från vattenytan, himlen var fortfarande grårosa och solen hade ännu inte riktigt kommer över trädtopparna. 

Det blev en slinga dit näsan pekade. Fick snedda över daggvått gräs för att vända åter till parkvägen hellre än att ta mig upp på gatan. En så vacker morgon. På tillbakavägen hittade jag Konstparken med spännande konstverk relaterade till hav, vatten och fiske.

Gick runt en stund där. Fotograferade och läste på skyltar. Roligast var kanske den spännande historian kring varför Piteå och Saint Barthelemy i Västindien blev vänorter

Sen blev det dags att vända åter mot hotellet. Tog en liten extrasväng genom en annan park bara för att den var så fin men sen började tiden rinna ut så jag vände upp mot Rådhustorget igen. Hittade skylten i stenläggningen om att detta minsann var Sveriges allra första gågata (1961).

Morgonens joggseeing gav både kunskap och njutning. Efter dusch och frukost var jag mer än redo för en ny mötesdag.

Det började med att jag anmälde mig till Helsingborg marathon. Sen fick jag överansträngningsbesvär efter Stockholm Marathon i våras. Det tog sin tid att bli bra och jag valde att nedgradera min startplats till halva distansen. Det var en himla tur det. För när dagen för loppet randades sa SMHI att det skulle bli varmt. Jättevarmt. Min marathondebut 2018 var också jättevarm, men då hade jag sprungit i värme hela sommaren och vant mig lite. Så icke denna gång. Inte heller tog arrangörerna något särskilt ansvar för oss löpare med anledning av värmen. Inga extra drickastationer eller duschar, bara en uppmaning att tänka på att dricka under loppet. Som om man skulle kunna glömma det…   

Starten gick 09.30. Just när solen började gassa efter morgonens dimma. Och det gick fort, åt helskotta för fort upptäckte jag efter ett tag. Bara att bromsa ner lite. Tre kilometer platt och sen uppförsbacken jag fasat så för. Den var inte fullt så hemsk som jag trodde men jag gick ändå. Det var ju mycket kvar att springa. Sen försökte jag hålla min vanliga gåjoggintervall och tempot låg fortsatt ganska bra i förhållande till min målsättning som var att det skulle gå lite snabbare än första halvan på årets Stockholm Marathon. Den här gången skulle jag ju vara i mål efter 21 km, inte Bara vara halvvägs. Förutom värmen kändes allt bra. Efter ett tag hörde jag några bakom mig som pratade om att ”det gäller bara att komma i mål” och självklart vände jag mig om och höll med. Det visade sig vara en annan snigel med sällskap som joggade där.

Det var en mycket vacker bana. Fantastiska hus, trädgårdar och vyer.

En tunnel av krokiga grenar. Mariastaden som var full med peppande skyltar på träden. Idisslande kossor som hade gjort smartare val en dag som denna och bara låg och vilade.

Skyltmannen som sin vana trogen stod längs vägen med peppande plakat. Privatpersoner som med fantastiskt engagemang gått man ur huse och bjöd på delikatesser som chips, cola och godis. Och mannen med vattenslangen glömmer jag aldrig! Mycket välkommet eftersom det annars bara fanns apelsin och banan att välja på, förutom sportdryck och vatten.

Efter sådär 12 km började det kännas ganska tungt. Värmen var tryckande, syret en bristvara. Tog en Enervit tablett för att få lite energi, sprang visserligen på, men det gick allt långsammare. Bestämde mig då för att helt enkelt fokusera på att njuta av den vackra banan. Tog fram mobilen för gott ur midjeväskan och började fotografera vyerna här och var. Banan var lätt nu, småguppig kanske, men inga uppförsbackar att tala om. Efter Sofieros fantastiska trädgårdar och Laröd började det gå mest nedåt. Sen kom Tinkarpsbacken jag hört så mycket om. Den såg ut som en ättestupa på banprofilen men visade sig vara en låååång sträcka med precis perfekt lutning för att benen skulle kunna pinna på utan att jag behövde anstränga mig.

Den kilometern gick en minut snabbare än både den före och den efter. Och var superlätt!

Havet på höger sida. Gassande sol. Staden närmade sig. I gatan fanns markeringar var hundrade meter. 1500 meter kvar. 1400. Rentav 1200… Jag pinnade på. En färdigsprungen man hojtade på engelska ”only 600 meters left – go, go, go”. Och jag gick. Jodå, jag gick. Ända fram till 300-metersmarkeringen gick jag nu i rask takt innan jag började springa sista spurtsträckan mot mål. Publik fanns det, dom väntade på maratonlöparna nu, men hejade så snällt på lilla mej under tiden.

Så fick jag min medalj, en dricka och en geggig kexchoklad. Maken kom och mötte upp och vi gick bort till Helsingborgs glassfabrik som lägligt nog låg nära målområdet. Mjukglassen vi köpte där får gå till världshistorien. Den var inte billig, men SÅ HIMLA GOD. Och jag bara njöt av att jag faktiskt var klar för dagen. Att jag valt halvmaran denna heta dag. Inte dubbla distansen! Tiden blev ca 5 min långsammare än den där första halvan på senaste helmaran, men är nöjd ändå!

Efter snabbt ombyte på hotellet gick vi till stranden där vi tillbringade eftermiddagen med sol och några halvsalta bad i Öresunds 21-gradiga vatten. Ingen dålig avslutning på en loppdag. .

På tröjan man fick när man anmälde sig stod det ”Half Runner” och det är väl precis det man är när man går och joggar om vartannat. Att det var en halvmara vet jag ju ändå. Den klart vackraste jag sprungit, den näst varmaste, den med sämsta ”serveringen” och den med bästa avslutningen och en väldigt snygg medalj. Det är gott så.

Nu blir det lite vila ett tag...