Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport midnattsloppet

Som vanligt ett kul lopp. I år hade jag sällskap av äldste sonen som fått sin startplats i julklapp. Första gången han sprang ett sånt här stort lopp. Vi hade sällskap till startområde, klädinlämning och startfålla.

Sen gav vi varann high five och började springa när startskottet smällde av.

Midnattsloppet börjar ju behagligt nedför, jag brukar ha nytta av min löparklocka för att inte springa för fort, eller rent allmänt hålla lagom tempo. Den här gången var den inget stöd alls, visade det sig. Jag hade nämligen valt att lägga in ett färdigt träningspass från Garmin Coach som aktivt. Enligt programmet skulle jag springa 70 minuter och det föreslagna tempot var ungefär det jag tänkte hålla på loppet, så varför inte, tänkte jag.

Nu vet jag "varför inte". Klockan visade nämligen inte alls såna saker som jag brukar se (medeltempo och kilometertider t ex) utan det var en massa andra saker som jag dessutom bara såg delvis pga mörkret. Ibland visade den jättesnabbt, ibland jättelångsamt i temporutan utan att jag förstod varför det hoppade så mycket.

Startgruppen jag valt hade ett tempo som gjorde att jag passade in trots att det skulle gå fem minuter snabbare än mitt personbästa på milen. För första gången behövde jag inte abonnera på högerfilen för gångare. Men å andra sidan var det väldigt trångt här och var med riktiga flaskhalsar. Springandet gick dock bra. Det kändes fort, jag sprang om många och benen var väldigt pigga. Andningen fungerade perfekt.

Sprang förbi hästar, riddare och baldrottningar från maskeradklassen. Såg en brasiliansk karneval och lyssnade på peppande musik. Gjorde high five och njöt av stämningen. Tyckte det gick så fort och lätt. Jättekul! Gick som planerat i de värsta backarna. Sprang med lite extra gas utför sen. Inget gåjoggande denna gång utan sprang hela tiden i övrigt. Det dröjde inte länge förrän vi kom ner på Hornsgatan och jag såg målportalen lysa långt där framme. Bara spurten kvar och den gick också lätt. Fanns mycket krafter kvar fortfarande.

Efter målgång tog det tvärstopp. Men inte hos mig utan hos alla tävlande. Maken till trängsel har jag aldrig upplevt. Inte ens i tunneln mellan T-bana och pendeltåg på den gamla goda tiden. En tjock gröt av rödtröjor rörde sig knappt märkbart framåt. Så småningom fick vi den (som vanligt bandlösa) medaljen, ett äpple, kexchoklad, en burk alkoholfri öl och... Vänta nu! Det går inte att hålla i allt på en gång, tänkte jag och tog av mig mössan för att lägga ner allt i. Hörde precis då ett klingande ljud och trodde jag tappat medaljen bland alla prylarna. Som tur var hade jag fel, den låg faktiskt i kepsen. Sniglade vidare och kom så småningom ut i verkligheten. Mötte sonen som sprungit ett antal minuter snabbare än jag efter ett lopp som varit så kul att han stannat för att både fota och filma lite här och var.

Jag hade också haft kul, men varken filmat eller fotat och min tid blev ungefär som vanligt på detta lopp. Det hade inte alls gått så snabbt som jag trodde även om det blev mitt snabbaste Midnattslopp, med några sekunder tillgodo på näst snabbaste från 2016.

Precis som efter tidigare lopp har jag två frågor/förslag till arrangören:

1. Sätt band på medaljen så kan den hänga runt halsen (och senare på ev medaljhållare)

2. Välj banan i stället för äpple, det är mycket lättare att hålla i en redan full hand.

Efter detta lopp har jag ytterligare en tanke om att man borde se över rutinerna vid målet. Det ska inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att komma bort från målområdet. Vi hann börja frysa i våra svettiga, regnvåta tröjor...

Och i morse vaknade jag konstigt nog efter bara 4 timmars sömn. Ännu konstigare var att jag stack ut och sprang några kilometer till. Bara för att jag ville. Men nu blir det en liten minikryssning med maken några dagar. Nästa springmöjlighet blir först framåt onsdag i nästa vecka.

Ny Garmin och nya funktioner

Under sommaren har jag skaffat en ny Garminklocka (fast begagnad) en Fenix. Bakgrunden var att jag planerade att börja simma och gärna ville mäta sträcka i vattnet. Det kunde inte min gamla klocka. Men Fenix kan. Den kan en massa annat också och det har varit högtidsstunder att navigera runt i funktionerna och ställa in som jag vill ha det. Eller i alla fall försöka...

Häromdagen upptäckte jag också att det finns en inbyggd coach där man kan välja program och få dem direkt i klockan. Det är ju lite av det jag sökt och även försökt att få till på egen hand utan något bra resultat. Men Garmin coach såg OK ut och videosnuttarna som hör till var faktiskt textade, vilket jag som hörselskadad gillar. Att det dessutom var på svenska gjorde allt ännu enklare. Så nu har jag lagt upp ett program som förhoppningsvis gör mig lite mindre långsam på milen om ett tag. Har kört ett första "riktningspass" på hela nio minuter. Överkomligt och nästan fånigt, men där sätts tydligen grunden för hur resten ska se ut. Programmet anser att prognosen är god för att jag ska nå mitt mål (fem minuter snabbare på milen) i november. Vi får väl se hur det går med det.

Milen är ju inte på något sätt mitt mål, men att bli lite snabbare skadar väl inte. Framåt vintern får jag börja nöta långpass på allvar igen med tanke på Londonmaran och dessutom måste jag nog lägga in en del simning och simstyrka vartefter också.

Men idag ska jag springa Midnattsloppet och bara njuta av det. Tredje gången "i modern tid" men ingen som helst prestige. Ska bara ha kul. Racerapport kommer...

Precis lagom långt och fort...

Idag var jag ute en runda på Fårö igen. Måste passa på, i morgon åker vi hem. Det blev en ny runda ut till Norra Gattet. Vägen dit gick över fåröisk savann med krokiga enar och en och annan tall. Asfaltvägen slingrade sig framåt, lite längre än jag trodde faktiskt men det var så kul att inte veta, att förutsättningslöst bara fortsätta och se vad som dök upp. Minuterna och kilometrarna gick fort, i alla fall mentalt. Jag tänkte på Rune Larssons bevingade ord om att man ska springa precis så fort och så långt att man längtar till nästa gång. Det är det som är grejen. Och när man efter ett antal kilometer kommer fram till något så fantastiskt som Norra Gattet är det värt vartenda steg både på denna runda och alla tidigare eftersom de tillsammans grundar för att man ska kunna upptäcktslöpa och få se nya platser. Tack vare joggingen. Bilder blir så futtiga i sammanhanget.

Det var väldiga dyner med kalksten. Vågformade ända ner till vattnet och där tog andra vågor vid. Jag stängde av klockan och satte mig på en sten och bara njöt. Solen gassade och vinden svalkade skönt från havet. Så småningon var det dags att försöka leta sig hem igen. Jag följde på ren chansning ett par hjulspår längs stranddynerna. Kom fram till en vågbrytare och en ny vik. Så småningom vände hjulspåren upp mot land igen och det visade sig efter ett tag att de anslöt till samma asfaltväg jag tidigare kommit på.

Sammanlagt under min Fårövecka har det blivit nästan fem mils springande trots att jag inte gjort något riktigt långt pass.

  • 1 aug: 13,8 km, Ryssnäs
  • 3 aug: 10,8 km, Gamle Hamn, plus 1 km havssimning i Sudersand
  • 5 aug: 9 km, Dämba
  • 7 aug: 14 km, Norra Gattet

Höften verkar hålla, och nästa vecka är det dags för Midnattsloppets backar som jag hoppas ska gå skapligt trots utebliven backträning pga rehaben. Två veckor senare är det dags för Helsingborg, det blir halvmaratondistansen där för mig. Har bokat om mig nu. Är inte redo för det dubbla ännu, det spar jag till London marathon i vår.

Fårö

Så var det dags igen för sommarbesöket på Fårö. Efterlängtat som vanligt och med en stor önskan att kunna träna i den underbara miljön som omväxling. Nu har jag varit här i fyra dagar och hunnit med både en 14-kilometersrunda vid Ryssnäs ihop med sonen, en 12-kilometersrunda till Gamle Hamn och en våtdräktssimrunda på 1 km vid Sudersand. Mer än nöjd!

Att springa med sonen var väldigt annorlunda. Både för mig (som aldrig brukar ha sällskap på mina rundor) och för honom (som aldrig sprungit så långsamt förr). Men vi hade trevligt med vackra vyer längs havet och dessutom blev det distansrekord för sonen. Han har målsättningen att springa Medoc Marathon 2020 och behöver jobba upp distanserna lite till dess.

Min egen runda till Gamle Hamn känns som en kär gammal vän vid det här laget.

Älskar den och bara måste dit varje gång jag är på ön. Den här gången planerade jag gåjogg dit, avbrott för "havsnjutning" och sen gåjogg hem. Det kändes så lätt och skönt på ditvägen, blev knappt andfådd. Ändå fick jag ett medeltempo på bara strax över 7 minuter/km TROTS mina gåpauser. Begriper ingenting. Men bra är det ju om jag kan bibehålla den formen framöver.

På eftermiddagen samma dag gassade solen och vi for till Sudersand. Min nya våtdräkt fick följa med. Utifallattom. På stranden brottades jag länge med mig själv - kunde man verkligen dra på sig en våtdräkt mitt bland bikinifolket? - Till sist bestämde jag mig för att man kunde det (alternativet vore annars att sälja våtdräkten vidare och strunta i Vansbro). Så dräkten krånglades på och jag tog mig ut i det 20-gradiga vattnet och började simma. Bröstsim gick inte alls, benen flöt upp och vispade i luften, så jag crawlade med armarna och lät benen släpa efter. Lugnt och försiktigt med många gluttar framåt, några stopp med fötterna på botten blev det också. För första gången använde jag min nya träningsklocka också -Garmin Fenix - som funkar i vatten så jag höll koll på hur långt jag simmade längs stranden. Det blev 500 meter bort och sen tillbaka igen. Crawl hela vägen, om än långsamt. Väldigt nöjd med att det gick så pass bra även om det tog tid. Brukar inte kunna crawla så långa sträckor i bassäng, men här gick det bra. Antagligen på grund av flythjälpen från dräkten.

Ska försöka hinna med ett simpass till innan vi åker hem. Och flera joggingrundor förstås. Man måste passa på! Men idag måste jag tygla mig lite så då bloggar jag istället efter att först ha gått en timslång promenad på blommande ängar mitt ute i ingenting.