Maradrömmen - efter pandemin

Dagarna rullar på fort nu. Sitter väldigt lite vid datorn när vädret lockar utomhus till bad, strand, smultron och barnbarn. Träningsrundor blir det förvisso också och lite nytt har jag provat på också.

För en vecka sen köpte jag mitt livs första våtdräkt. Skräckblandad förtjusning. Har ju så länge tänkt att "Nä, inte simma utomhus! Där badar man. Ska det simmas så är det i bassäng mellan kakelväggar!" Men jag är som jag är. Plötsligt tog tanken över, och när en extraprisdräkt dök upp i mobilen så tryckte jag på "köp" ungefär på samma sätt som när jag anmält mig till lopp jag "inte vill springa". Bara sådär...

Nu har jag i alla fall provat ett par korta rundor.

Känns märkligt att crawla med våtdräkt men går faktiskt bättre än jag trodde. Så nu finns det ett avlägset mål i framtiden som hägrar. Vansbrosimningen firar 70 år nästa sommar. Då tänker jag och min våtdräkt vara med om inget oförutsett inträffar.

Springandet går bra framåt. Höften är OK nu men jag ökar distans sakta och försiktigt. Så här mitt i sommaren erbjuds extra gympapass på midsommarängen två gånger i veckan med proffsig ledning. Träningsvärken visar tydligt att nya muskler får jobba och det är nog vad som behövs just nu.

Förberedelserna för Midnattsloppet och backarna på söders höjder pågår för fullt. I morse blev det en 7-kilometersrunda längs kuperad väg. Har tidigare kört flera medeljobbiga backpass. Väntar med långpass ett tag till och tar beslutet om Helsingborg (halvmara eller mara) i mitten av augusti. För startplatsen gick  inte att sälja när den låg ute och nu, eftersom det känns så bra, har jag tagit bort annonsen. Däremot kan jag välja att bara köra halva distansen i stället, om jag vill enligt info från tävlingsledningen.

Ni vet, den där känslan av att vara på gång igen. Den är oslagbar. Efter en tids löpvila, kiropraktorbesök och enträgna rehabövningar är ju längtan så stor. Att få springa igen. Men dagarna går och först vill inte det onda ge med sig. Men till sist så händer det!

Jag har varit helt smärtfri sedan några dagar, bara lite ömhet när jag kör som tuffast med gummibollen mot "epicentrum". Igår var jag på gympa och det gick kanonbra. Inga känningar alls. Efteråt tog jag en liten sväng på löpbandet med 1-minuters joggintervaller varvat med gång. Inga känningar då heller, mer än av en borttappad kondition. Gick hem raskt efteråt. Kändes liten aning men inte ont, utan mer som nåt som stramade lite.

Sov gott hela natten och nu skiner solen. Nu ska jag ut och springa. Utomhus. Äntligen kan jag se fram emot en riktig runda. Kort får den bli och långsam. Men bara detta att ge sig ut igen känns så himla härligt. Nu ska jag bygga upp från grunden för tredje gången. Men startnivån är så oändligt mycket högre än vid tidigare tillfällen så det ska förhoppningsvis inte ta så lång tid innan jag är tillbaka där jag var i våras.

Fast jag tänker förstås skynda långsamt ändå. Långsamt är också framåt!

Långsamt gick det också att konvertera min bok till nedladdningsbart format. Men nu finns den äntligen som e-bok också. Går att ladda hem här.

Det har gått åt rätt håll. Har inte längre ont i min bråkiga höft. Lite, lite grand känns det vid vissa rörelser, men oftast inte alls. Har provat att stavgå och även lägga in några springminuter här och där. Då känns det. Men efteråt är det som vanligt igen och kiropraktorn sa faktiskt att jag kunde springa om jag ville "men inte jättelångt i början, kanske". Gympan var jag med på förra veckan igen och kunde göra nästan alla rörelser utan problem. Okej, lite mindre "studs" i vissa övningar. Men ändå. Så jag känner full förtröstan att det här kommer att bli helt bra inom en överskådlig framtid.

Däremot känns det väldigt oklokt att springa maraton om bara en och en halv månad. Sex veckor är verkligen inte mycket tid för att få igång maratonbenen från nuläget. Så det hoppar jag av. Kommer att sälja startplatsen (hör av dig om du är intresserad, namnbyte kan göras till mitten på augusti) och i stället sikta på andra mål. Det viktigaste är att komma tillbaka till smärtfri njutningsjogg igen ocn när jag gjort det så får jag ta ställning till om London marathon är ett vettigt mål för 2020. Har gjort en föranmälan med Springtime, men inget är ju ristat i sten.

Just nu känns det ungefär som våren 2015. När jag först började jogga. En minut jogg och tre minuter spring i ett par kilometer. Eller sommaren 2017 när jag äntligen slängde stavarna efter förra rehabomgången och körde en minut jogg och tre minuter gång de där underbara 12 kilometrarna på Fårö.

Börja om från början börja om på nytt
Varför ska man sörja tider som har flytt

Undrar om jag hinner bli redo för Köpenhamn halvmaraton i september...