Visar inlägg från juni 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Mitt livs första webinar

Välkomnar alla bloggläsare (och andra också förstås) till mitt livs första webinar. Måndag den 17 juni klockan 13 ska jag försöka svara på frågor om det här med löpning, glädje och hur man kan göra för att komma igång. På sitt eget sätt.

Webinaret är kostnadsfritt och du som vill ställa frågor till mig kan göra det medan det pågår. Som deltagare får man även möjlighet att köpa min bok - Långsamt är också framåt - till extra förmånligt pris i ett tidsbegränsat erbjudande.

Efter sändningstidens slut kommer allt att finnas kvar på nätet för alla intresserade. Jag har också en ambition att texta eller transkribera det som sägs för tillgänglighetens skull. Jag är ju själv väldigt engagerad i HRF Stockholmsdistrikt och tillgänglighet för hörselskadade så det är viktigt för mig. Tyvärr finns inte ekonomi för att direkttexta sändningen .

Registrera dig här så hoppas jag vi möts i morgon online

Mot nya mål

En vecka har gått sen jag gick i mål på årets andra marathonlopp. Som den kalenderbitare jag är sitter jag och analyserar, jämför med 2018 och det är lätt att se att jag blivit uthålligare sen dess. Stor skillnad på vilken tid jag behövde för de sista fem och/eller tio kilometrarna av loppet. Det är gott så.

Den här veckan har jag tagit det väldigt lugnt. Ett gympapass, några promenader och en femkilometersrunda är ungefär allt. Känns lagom och bra för kroppen. Men på måndag är det dags att börja om lite igen och nu med siktet på Helsingborg maraton sista augusti. Det lär vara backigt så jag ska definitivt träna på just det under sommaren. Ett av delmålen är Midnattsloppet två veckor tidigare och det är också backigt, det vet jag ju sen tidigare.

Känner mig just nu rätt mätt på lopp så det blir skönt med paus från det och i stället lite strukturerad träning. 3-4 löppass per vecka är det tänkt, varvat med stavgång och/eller promenad så jag håller igång varje dag under sommaren. Planerar bara ett fåtal riktigt långa långpass och kommer i övrigt satsa på intervaller och backträning plus lite vanlig distans med inslag av styrka. Eftersom jag fått förtroendet att ansvara för våra gympapass här på ön under sommaren blir det goda, för att inte säga obligatoriska "möjligheter" att köra annat än löpning även om själva ansvarandet mest består i att låsa upp och dra igång vår virtuella gympaledare via projektor i gympasalen varje tisdag.

Och parallellt med detta gläds jag åt att min bok - Långsamt är också framåt - inspirerar så många.

Får ena mailet efter det andra från personer som läst, blivit peppade, vågat börja springa eller rentav anmält sig till något lopp. Så jättekul att lokaltidningen skrev om den också. I morgon kommer en ny låda med böcker hem till mig, den första är redan slut och samtidigt säljs det hela tiden nya exemplar direkt i webbhandeln också utan min medverkan.

Kul är bara förnamnet.

Racerapport Stockholm Marathon 2019

Vaknade upp till perfekt springväder. Svalt och mulet. SMHI varnade för lite regnskurar senare på dagen. Grötfrukost och därefter påklädning. Valde i sista minuten att ta med en tunn jacka att ha på under loppet ifall jag skulle behöva gå längre sträckor och kanske bli för kall. Behövdes den inte kunde jag ju knyta den runt midjan. Åkte som vanligt in i god tid. Senast 11 skulle kläderna lämnas in. Start 12.10. Gårdagens high five-lopp kändes inte av annat än i form av inspiration.

Hamnade i sista startgruppen (förstås). Eliten stack iväg medan vi väntade tio minuter på nästa startskott. Sen smällde det också av och vi...väntade. Och väntade. Och väntade. Klungan rörde sig inte ur fläcken och minuterna gick. Ganska många minuter. Så hände något och man kunde faktiskt förflytta sig några meter. Sen var det stopp igen. Frustrerande. Det tog betydligt längre tid att komma till startlinjen i år än förra året. Men till sist var man ju där och då började också löparskocken röra på sig lite mer. Så även jag. Äntligen! Mitt tredje marathon hade börjat.

Benen kändes bra och temperaturen var behaglig. Hoppade över första vattenhålet och höll mitt gåjogg-tempo enligt plan. Kilometer lades till kilometer och i början var det platt och lätt. 8.30 jogg/1.30 gång var planen fast i praktiken kortade jag ner gångavsnitten till runt minuten. Insåg nämligen ganska snabbt att de minuter som förlorats i starten kunde bli viktiga för en snigel som jag. Skyltmannen dök upp ganska tidigt och jag sprang förstås fram till honom och gjorde en high five. Men allt kändes bra och stabilt. Passerade först milen. Härlig stämning längs banan, mycket publik. Många barn som ville high fivea också. Gör alltid den lilla omväg som behövs när det är barn. Så härligt! Extra mycket publik blev det när jag närmade mig passagen vid Stadion. Då kom den blivande vinnaren förbi i ett rasande tempo på sitt upplopp. Men jag hade 28 km kvar att springa... Fast jag stannade och applåderade förstås först.

Reptiderna var ju satta efter startskottet, inte när man passerade startlinjen. Löparklockan visade däremot mitt medeltempo från startlinjen, hur många minuter hade jag egentligen förlorat i starten? Dessutom stämde inte klockans kilometervarningar med skyltningen längs banan. Det kändes lite oklart hur jag låg till, vågade inte chansa så tempot blev aningens högre än jag egentligen velat på första halvan. Först när jag kom fram till 20 km kontrollpunkten kände jag mig säker och valde att gå en längre stund för att spara lite krafter till senare. Trots den gångsträckan passerades halvmaradistansen blott 13 sekunder långsammare än mitt personliga rekord visade det sig senare. Första repet avklarat!

Men benen skötte sig bra och jag fick inga känningar från magen heller. Kanske för att jag försökte undvika energidryck och mest körde vatten plus lite egen, medhavd energi. Vid 25 km fick jag sällskap med en äldre herre som var lite orolig för att klara  andra repet vid 27 km. Jag blev lite oroad och den marginal jag trodde jag hade krympte till noll och intet. Var säker på att inte hinna och modet sjönk. En stund. Men sen stramade jag upp mig - benen kändes trots allt fortfarande förvånansvärt pigga och jag kunde hålla mina gåjogg-intervaller utan större problem. Sprang ifrån den trevliga herrn och önskade lycka till. Andra repet passerades också i god ordning. När jag kom till Slussen brydde jag mig inte ens om att springa slingan till Icepowerfolket för att få kylspray.

Stadsgården var behagligt platt. Gick lite men påminde mig om att det nog var bäst att springa medan det var sådär platt. Värre delar av banan närmade sig raskt. Bara ett rep kvar nu. Vid 32 km. Klockan gick i extrem otakt med skyltningen ibland. När den sa 30 km fick jag springa ytterligare nästan 600 meter innan skylten dök upp så osäkerheten fanns där hela tiden men jag kämpade på. Publiken var helt fantastisk. Trots lite regn så fanns dom troget kvar och hojtade, highfiveade och peppade - "Heja, Agneta, du är fantastisk, så jävla starkt gjort, heja, heja, heja". Namnet stod på nummerlappen, att okända människor hejade så engagerat på lilla mig var mycket inspirerande. Men var fanns 32-kmspärren? Klockan var mycket nu och fortfarande ingen skylt. Men sen kom det en i alla fall och den stod det tack och lov 33 km på så nu skulle jag inte längre kunna bli avplockad i alla fall. Nio kilometer kvar.

Sen kom Västerbron där jag gick hela vägen i ensamt majestät på fel sida om räcketmellan körbana och cykelbana. Ingen aning om hur jag hamnade där, det enda jag visste var att jag aldrig i livet skulle kunna klättra över för att komma till de andra löparna. Först i slutet av nerförsbacken på andra sidan blev det en glipa så jag kunde återvända till "rätta vägen". Rålambshov passerades och jag kunde fortfarande gåjogga även om det nu blev mer anpassning till vägens eventuella lutning än minuter och sekunder. 34 km. 35 km. Nu ökade publikstödet igen längs vägen. När 36-kilometersskylten dök upp fotograferade jag den. Ett minne från året före då jag först vid denna skylt insåg att jag nog skulle klara mitt allra första maraton. Nu kände jag att detta också skulle komma i hamn. Fortfarande ingen fara med benen eller fötterna obegripligt nog. Varvade nu gång och jogg i ungefär lika delar, men det gick fortfarande att springa. Några skräckminuter blev det när jag såg funktionärer fippla med ett "rep"  bara en kort bit framför mig. Fanns det ett fjärde rep?!!! Skulle jag bli den första att stupa på det? Riktigt jobbigt kändes det, men jag sprang bara förbi och låtsades som det regnade och blev inte stoppad. Det var kanske nedplockning av nån avspärrning som pågick. Vad vet jag. Men fantasin och hjärnan funkar på sitt eget sätt efter många timmars springande.

Så småningom skymtade jag portalen vid 40 km långt där framme. Först då förstod jag att jag skulle kunna komma i mål under sextimmarsgränsen för första gången. Två kilometer kvar. Uppför Sturegatan gick jag med blicken stadigt fäst på Klocktornet. Sparade krafterna. Maken stod och hejade, tankade en puss och gick vidare. Ville så gärna kunna spurta inne på Stadion. Och det kunde jag. Hela varvet runt. Gick i mål 21 minuter snabbare än förra året.

Två maror på två veckor! Så himla nöjd. Men nu blir det vila!

Racerapport Asics High Five

Det här var ju loppet jag anmälde mig till för länge, länge sen. Bara för att jag ville gå i mål på Stadion igen, men absolut inte springa just Stockholm Marathon igen. Valde efter diverse turer att springa mitt vårmaraton i Helsingfors. Det kan ni läsa om i en annan racerapport. Sen slog maratondjävulen till och jag anmälde mig till Stockholmsmaran i år också. Förträngde totalt att jag redan var anmäld till en femkilometare kvällen före.

Visst funderade jag på att hoppa av. Men fem kilometer är ju inte jättelångt och jag behövde inte alls springa fort. Jag ville bara ha roligt och komma i stämning. Så tänkte jag och ungefär så blev det faktiskt.

Jag hämtade ut nummerlappar till båda loppen tidigt på fredagen och framåt kvällningen sällade jag mig till alla "gultröjorna" inne på Stadion. Hittade flera kompisar från Team Snigel vilket var jättekul. Så småningom drog vi oss ut mot starten och sen bar det iväg i skönt nerförslut första kilometern.  

Härlig stämning. Vi såg ut nästan som ett böljande rapsfält i våra gula lopptröjor. Somliga böljade fortare än andra, jag körde på i mitt tempo med skön känsla i benen. Det blev lite svängar mellan häststallar och grusstigar i kringelkrokar runt Stadion. Här och var fick man kryssa mellan hästmockor också så det var i viss bemärkelse ett skitlopp. Men i alla andra avseenden kändes det härligt. Benen var så pigga, mentalt så bromsade jag och körde precis enligt plan för att inte bli för trött infor lördagens mara. 

Tre vätskestationer på ett femkilometerslopp kan absolut diskuteras. Det behövs såklart inte. Men samtidigt bidrog det till en närvaro, det var funktionärer precis överallt längs vägen som peppade och tjoade och gjorde High Five med stora "handskar". Härlig stäming och precis det jag saknat från Helsingfors. 

Målgången inne på Stadion kändes kanon. Funderade lite på hur det kommer att kännas efter 42 km, inte lika lätt kanske, men säkert många gånger häftigare. Direkt efteråt åkte jag ut till lyan på  Värmdö för att samla ihop mig inför den verkliga utmaningen. Min tredje maradröm om man så vill.