För att ta det från början så åkte maken och jag med Silja Line till Helsingfors en dag i förväg. Det blev lite, lite sightseeing på fredagen, huvudsakligen sådant som låg längs vägen från hotellet och Expot där jag hämtade ut min nummerlapp och en t-shirt. Det fanns gott om företag som bjöd på provsmakning och den var gratis här till skillnad mot vad jag sett i Sverige. Bra!
Dagen därpå var raceday men starten skulle inte gå förrän klockan 15 så det blev en liten promenad i stan på förmiddagen efter stabil och ganska sen hotellfrukost. Innan vi gav oss iväg mot starten åt jag några plättar med sylt också.

Vid sporthallen var det mesta ganska rörigt. Skulle starten gå åt ena hållet eller andra? Några minuter före start dök farthållarna upp så jag hakade på en gammal farbror som skulle springa som farthållare i långsammaste tempot, alltså inte jättemycket snabbare än jag. Han borde ju veta var vi skulle stå. Om det var så fick jag aldrig veta men starten gick och det blev myrsteg med ”stimmet” fram till startlinjen och en bit till. Sen började jag jogga så smått.
Hade en plan på att köra disciplinerad 8.30 jogg och 1.30 gång fram till 30 km och det höll bra i början. Första vätskebordet hoppade jag över, sen tog jag vatten på de flesta och energidryck på vartannat. Här och var bjöds det även på russin och saltgurka, men den senare låg och simmade i stora baljor där tusentals svettiga (snoriga?) löparhänder redan fiskat upp sin bit så det var inte så lockande.
Vädret var lagom, 18-20 grader och lite svalkande vindar när vi kom ut mot havet. Tyvärr sprang vi väldigt mycket på trafikerade vägar och fick trängas med bilar, cyklister och fotgängare.

Avspärrningarna var otydliga och vid flera tillfällen visste man inte riktigt hur man skulle springa vidare. Frustrerande. Men jag höll tempot rätt bra ändå och benen var pigga. Vid ca 5 km stod man och duschade våra löparben med Icepower, det var ju väldigt tidigt i loppet men jag såg verkligen fram emot passagen på andra varvet, då skulle detta behövas.
Sprang vidare i mitt eget tempo och passerade kontrollpunkterna för 5, 10 och 20 km med god marginal på den relativt platta banan. Det var nästan ingen publik alls vilket gjorde det segt och tråkigt långa stunder. Vid ca 26 km tog vattnet i min lilla handflaska slut. Den som jag har ifall jag blir akuttörstig mellan vattenborden. Nu var jag akuttörstig, men hade inte en droppe vatten. Jag sprang på. Frågade en funktionär- Water, not far away! Hojtade han, men det visade sig att han och jag hade väldigt olika åsikter om vad det betydde. Jag gick en hel del för att inte börja koka över och när jag äntligen hittade vattenhålet fyllde jag på flaska och mig själv rejält innan jag fortsatte.
Sen fick jag inte riktigt igång motorn igen. Gick långa sträckor fast det egentligen kändes ganska bra i benen. Hade inte ont nånstans och kvällssvalkan började komma. Skönt. Men dessa långa gatusträckor helt utan publik men med bitvis mycket trafik och dessutom återkommande problem kring hur banan verkligen gick gjorde att jag på nåt sätt tappade intresset. Det var så oinspirerande. När jag på andra varvet kom till platsen där Icepowerfolket skulle finnas hade dom gått hem.
När jag närmade mig kontrollen vid 40 km insåg jag att jag troligen inte skulle klara kontrolltiden. Fasade för om jag skulle bli avplockad med så lite kvar. Träffade på några glada tjejer som delade ut energigel och de hade tydligen mycket kvar som de ville bli av med och jag fick händerna fulla. Skojade om att jag behövde det och visst fick jag en liten energiboost av det och började springa igen. Men det gick inte att klara av kontrolltiden ändå. Men det enda som hände var (upptäckte jag senare) att den tid jag fick på displayen när jag passerade inte registrerades formellt. Jag låg en minut över kontrolltiden och fortsatte nu mestadels gående.
Benen kändes fortfarande bra, men det mentala, lusten, var någon annanstans.
När jag såg stadion kände jag bara att ”äntligen, snart är jag klar” och knallade vidare. Allra sista biten var en nerförsbacke bredvid stadion, då började jag springa igen och kom in på baksidan bland byggbråte och parkerade bilar. Undrade för femtioelfte gången om jag sprungit fel, men mötte löpare som fått sin medalj och som hejade uppmuntrande på mig. Så jag fortsatte och kom in på arenan. Stora gallergrindar här och var och målportalen därframme. Tydligen skulle man inte springa på nån bana här utan tvärs över gräsmattan. Så då gjorde jag det och sen var det inte många meter kvar förrän jag var i mål efter mitt livs andra maratonlopp. Sluttiden räknades från när startskottet gått, inte när jag passerat startlinjen vilket kändes lite dumt.
Om man gillar röriga lopp utan publik och underhållning där man får trängas med bilar, cyklister och fotgängare och dessutom måste stanna och konferera med andra löpare ibland för att klura ut åt vilket håll man ska. Då är det här ett toppenlopp. Gillar man även snuskiga baljor med saltgurka och tycker det räcker som nästan enda förplägnad ihop med russin så blir det toppen på alla sätt och vis.
Men jag tyckte det var tråkigt större delen av vägen. Saknade publik. Saknade musik och peppstationer. Saknade lite kostvariation. Medaljen var fin och goodiebagen efter målgång var överdådig.

Trots bitvis vackra vyer och trots att det gick 13 minuter snabbare än mitt förra maratonlopp blev detta inte alls vad jag hoppats på. Tyvärr.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS