Maradrömmen - efter pandemin

Det gick några dagar efter Helsingforsloppet. Det gick ju egentligen rätt bra efter omständigheterna även om det var tråkigt.Utom sista biten då...

Jag har ju tränat för distansen rätt länge och vill inte ha tråkigt. Jag vill ha roligt. Var är långa distanser roliga så här års om man bor i Stockholmsområdet? Just det!

Och när det seglade förbi en Facebookinlägg från nån som ville sälja sin startplats så blev det som det brukar bli. Nu är jag anmäld dit och ska alltså springa maratondistansen ytterligare en gång inom loppet av två veckor. Är väl inte säker på om kroppen klarar det fullt ut, men eftersom jag inte slet hund i Helsingfors utan gick så mycket som jag gjorde tror jag ändå det är fullt möjligt. Jag kommer ju att gå i Stockholm också.

Just nu vilar jag. Blir bara lite promenader. Kanske en vända till simhallen om tiden räcker till. Så här fem dagar efter maran känner jag mig fullständigt återställd. Inga som helst spår efter de där fyra milen i lördags (förutom ytterligare en blå tånagel, då).

Det blir som det blir. Och förutom detta "extrainsatta" lopp har jag ju Helsingborg maraton i slutet av augusti också att sikta på. Det ska också vara roligt har jag hört.

Jätteroligt är också att min bok säljer så bra. Hoppas och tror den bidrar till att många många fler upptäcker det galna, härliga och njutbara med att springa helt och hållet i sin egen takt och på sitt eget sätt.

För att ta det från början så åkte maken och jag med Silja Line till Helsingfors en dag i förväg. Det blev lite, lite sightseeing på fredagen, huvudsakligen sådant som låg längs vägen från hotellet och Expot där jag hämtade ut min nummerlapp och en t-shirt. Det fanns gott om företag som bjöd på provsmakning och den var gratis här till skillnad mot vad jag sett i Sverige. Bra! 

Dagen därpå var raceday men starten skulle inte gå förrän klockan 15 så det blev en liten promenad i stan på förmiddagen efter stabil och ganska sen hotellfrukost. Innan vi gav oss iväg mot starten åt jag några plättar med sylt också.  

Vid sporthallen var det mesta ganska rörigt. Skulle starten gå åt ena hållet eller andra? Några minuter före start dök farthållarna upp så jag hakade på en gammal farbror som skulle springa som farthållare i långsammaste tempot, alltså inte jättemycket snabbare än jag. Han borde ju veta var vi skulle stå. Om det var så fick jag aldrig veta men starten gick och det blev myrsteg med ”stimmet” fram till startlinjen och en bit till. Sen började jag jogga så smått. 

Hade en plan på att köra disciplinerad 8.30 jogg och 1.30 gång fram till 30 km och det höll bra i början. Första vätskebordet hoppade jag över, sen tog jag vatten på de flesta och energidryck på vartannat. Här och var bjöds det även på russin och saltgurka, men den senare låg och simmade i stora baljor där tusentals svettiga (snoriga?) löparhänder redan fiskat upp sin bit så det var inte så lockande. 

Vädret var lagom, 18-20 grader och lite svalkande vindar när vi kom ut mot havet. Tyvärr sprang vi väldigt mycket på trafikerade vägar och fick trängas med bilar, cyklister och fotgängare.  

Avspärrningarna var otydliga och vid flera tillfällen visste man inte riktigt hur man skulle springa vidare. Frustrerande. Men jag höll tempot rätt bra ändå och benen var pigga. Vid ca 5 km stod man och duschade våra löparben med Icepower, det var ju väldigt tidigt i loppet men jag såg verkligen fram emot passagen på andra varvet, då skulle detta behövas. 

Sprang vidare i mitt eget tempo och passerade kontrollpunkterna för 5, 10 och 20 km med god marginal på den relativt platta banan. Det var nästan ingen publik alls vilket gjorde det segt och tråkigt långa stunder. Vid ca 26 km tog vattnet i min lilla handflaska slut. Den som jag har ifall jag blir akuttörstig mellan vattenborden. Nu var jag akuttörstig, men hade inte en droppe vatten. Jag sprang på. Frågade en funktionär- Water, not far away! Hojtade han, men det visade sig att han och jag hade väldigt olika åsikter om vad det betydde. Jag gick en hel del för att inte börja koka över och när jag äntligen hittade vattenhålet fyllde jag på flaska och mig själv rejält innan jag fortsatte.  

Sen fick jag inte riktigt igång motorn igen. Gick långa sträckor fast det egentligen kändes ganska bra i benen. Hade inte ont nånstans och kvällssvalkan började komma. Skönt. Men dessa långa gatusträckor helt utan publik men med bitvis mycket trafik och dessutom återkommande problem kring hur banan verkligen gick gjorde att jag på nåt sätt tappade intresset. Det var så oinspirerande. När jag på andra varvet kom till platsen där Icepowerfolket skulle finnas hade dom gått hem. 

När jag närmade mig kontrollen vid 40 km insåg jag att jag troligen inte skulle klara kontrolltiden. Fasade för om jag skulle bli avplockad med så lite kvar. Träffade på några glada tjejer som delade ut energigel och de hade tydligen mycket kvar som de ville bli av med och jag fick händerna fulla. Skojade om att jag behövde det och visst fick jag en liten energiboost av det och började springa igen. Men det gick inte att klara av kontrolltiden ändå. Men det enda som hände var (upptäckte jag senare) att den tid jag fick på displayen när jag passerade inte registrerades formellt. Jag låg en minut över kontrolltiden och fortsatte nu mestadels gående. 

Benen kändes fortfarande bra, men det mentala, lusten, var någon annanstans. 

När jag såg stadion kände jag bara att ”äntligen, snart är jag klar” och knallade vidare. Allra sista biten var en nerförsbacke bredvid stadion, då började jag springa igen och kom in på baksidan bland byggbråte och parkerade bilar. Undrade för femtioelfte gången om jag sprungit fel, men mötte löpare som fått sin medalj och som hejade uppmuntrande på mig. Så jag fortsatte och kom in på arenan. Stora gallergrindar här och var och målportalen därframme. Tydligen skulle man inte springa på nån bana här utan tvärs över gräsmattan. Så då gjorde jag det och sen var det inte många meter kvar förrän jag var i mål efter mitt livs andra maratonlopp. Sluttiden räknades från när startskottet gått, inte när jag passerat startlinjen vilket kändes lite dumt.

Om man gillar röriga lopp utan publik och underhållning där man får trängas med bilar, cyklister och fotgängare och dessutom måste stanna och konferera med andra löpare ibland för att klura ut åt vilket håll man ska. Då är det här ett toppenlopp. Gillar man även snuskiga baljor med saltgurka och tycker det räcker som nästan enda förplägnad ihop med russin så blir det toppen på alla sätt och vis.

Men jag tyckte det var tråkigt större delen av vägen. Saknade publik. Saknade musik och peppstationer. Saknade lite kostvariation. Medaljen var fin och goodiebagen efter målgång var överdådig.  

Trots bitvis vackra vyer och trots att det gick 13 minuter snabbare än mitt förra maratonlopp blev detta inte alls vad jag hoppats på. Tyvärr.

Nu är det bara fem dagar kvar till start. Klockan 15.00 finsk tid smäller startskottet och jag ska iväg på mitt livs andra marathonlopp. UV45 var visserligen ännu längre men räknas inte riktigt eftersom det var i dalaskogen och helt andra förutsättningar. Samt 11 timmars maxtid. Nu har jag bara 6 timmar på mig.

Läser allt jag hittar om loppet nu. Banprofilen, hur är den jämfört med Stockholm? Var är backarna? Var finns drickaborden och var kan jag få russin. Allt är viktigt. Plötsligt hittade jag något jag först inte ville veta. Reptider. Som snigel är jag allergisk mot reptider och på det här loppet har man fyra stycken. De vid 5 och 10 kilometer är väl överkomliga. Då har man förhoppningsvis bra kontroll över tempot. Men den vid 40 var lite oväntad. Oönskad. Att bli plockad av banan med bara två kilometer kvar känns som en riktig maramardröm. Först blev jag besviken, lite ont i magen rentav. Sen började jag tänka positivt, eller snarare sakligt.

Förra maran var det 32 grader varmt och de flesta backarna var på slutet. Det var våldsamma köer vid drickaborden eftersom alla var desperata efter vatten. Det var min allra första mara. Jag försökte inte ens springa på slutet eftersom jag efter att ha klarat sista repet vid 32 var säker på att få komma i mål och få min medalj.

Den här maran ser det ut att bli cirka 15-17 grader. Ganska platt och inga backar alls på slutet. Mitt senaste långpass i disciplinerad gåjogg gick hur bra som helst och med god marginal till reptiderna fram till 21 km i alla fall. Ensam. På en blöt grusväg. Med ork kvar (jag fortsatte springa i samma tempo utan problem nån kilometer till).

Mitt bästa 30-km pass gjorde jag i regn förra året och med skaplig marginal till reptiden där med. Även då i disciplinerad gåjogg.  Så det är nog det som är grejen. Gå in i rytmen – jogga 8.30/gå 1.30. Bryt den inte utan kör bara på. Tänk inte. Vätskepåfyllning kan kräva några gåsteg som då tas av nästa gåpaus. Inte tappa rytmen. Tror det är viktigast av allt, inte minst mentalt. Då borde det funka. Då SKA det funka! Jag har över 50 mil i benen sen årsskiftet. Långsamma må dom vara men orken är det inget fel på.

Har funderat på att ta med egen vätska för att inte alls behöva störas av vätskekontrollerna, men kommit fram till att det är bättre att slippa släpa på extra vikt. Camelbaken får ändå följa med, men bara för energi i form av salt och sött godis samt skavsårsplåster och mobil.

Jag är så redo jag kan bli!

Precis en vecka efter den rätt misslyckade insatsen på Tjejmilen21 skulle jag göra ett långpass hemma på grusvägen. Lite blött var det. Ensligt. Fjärran från tävlingsstämning och pepp. Men det skulle ändå göras och det skulle bli en halvmara nu också, men i disciplinerad gåjogg med fasta jogg och gåpauser. Jag började med att enbart gå första 10 minuterna som uppvärmning, sen 8.5 min jogg och 1,5 min gång. Hela tiden. Och minsann om jag inte överraskade mig själv. Denna halvmara gick cirka fem minuter snabbare än loppet en vecka tidigare. Utan att jag ens ansträngde mig.

Ännu en gång fick jag bevisat att gåjogg får mig att orka mycket, mycket bättre. Och bäst av allt - jag återfick känslan av att Helsingforsmaran faktiskt kan lyckas. Med stor sannolikhet kommer jag bland de absolut sista (av tidigare resultatlistor att döma) men som maken sa: - Bara du tar dig i mål så kommer du ju inte sist, för det är alltid folk som brutit längs vägen.

Så att ta mig i mål är mitt mål!!!

I mål har jag redan kommit med min bok också. I måndags fick jag äntligen hem mina författarexemplar och kunde skicka ut alla förbeställningsexemplar.

Och här har ju sociala medier en viss effekt, så när mina läsare började skriva om boken spreds det och beställningarna på nätet ökade rejält också.

Jättekul. Upptäckte även att det är superlätt att hitta boken tack vare titeln. Bara att googla på Långsamt är också framåt så får man länkar till Adlibris, Bokus, CDON och min egen webbshop där boken lätt kan klickas hem.

Nu är det fyra år sedan jag började jogga. Jag blir visst bara långsammare och långsammare, men springer också längre och längre. Mer fokus på mysrundor och inget alls på farten utom när det är nån maxtid som måste klaras. Och det dumma är att när det ska klaras maxtider spänner jag mig såpass att det vanligen går sämre än vanligt just då. Allt sitter väl i huvudet, som vanligt.

• 2015: 269 km sprunget (maj till december) och första Tjejmilen avklarad.
• 2016: 1 000 km sprunget och första halvmaran.
  
• 2017: 1006 km sprunget och andra halvmaran samt Borås sextimmars. Men planerad marathondebut fick ställas in på grund av bråkig vadmuskel och sommaren gick i rehabens tecken.
  
• 2018: 1 263 km sprunget, Sthlm marathon, UV45, Lidingölopp
  
• 2019: 445 km sprunget hittills, premiärmil och en halvmara avklarat