Det var en fin dag med perfekt väder. Åt havregrynsgröt till frukost som jag brukar inför lite längre lopp och ett glas resorb slank också ner. Lite funderingar kring klädseln. Kortärmat eller långärmat? Den supertunna jackan skulle så klart med, men behövdes nån annan jacka i väntan på start? Som vanligt fick det bli som det blev och jag gav mig av mot T-centralen fvb med spårvagn till Waldemarsudde. Fullt med nummerlappsprydda i vagnen och på den ringlande gångvägen mot Biskopsudden och starten.
Det blev lite småkallt så fort solen gick i moln så jag valde att inte lämna in supertunna jackan. En stor del av tiden före start tillbringades i evighetskön till de alltför få bajamajorna. Med det obligatoriska besöket där drog jag mig till starten där det fanns tre startgrupper. Ställde mig i bakre delen av sista gruppen och insåg att vi inte var många som stod bakom farthållarna för 2.30.
Sen bar det iväg och jag upptäckte direkt att jag missat att koppla på gåjogg-varningarna på klockan. De som jag tänkt hänga upp hela loppet på. Stor irritation! Nu blev det i stället spontana gåpauser främst i uppförsbackarna (som inte var många) och vid vätskestationerna. Träffade på en från Team Snigel och vi slog följe ett litet tag innan jag sprang ifrån i en nerförsbacke. Älskar nerförsbackar!
Det kändes riktigt bra fram till 10-12 km. Snigelkompisen hade sprungit om mig nu och hennes tröja långt där framme blev en bra morot. Passerade "repet" med god marginal, men nog var det lite knäckande att springa förbi skylten med "21 km" och fortsätta rakt fram på andra varvet i stället för att ta av mot målrakan. Men nu var det ju i alla fall mindre än hälften kvar och minsann om jag inte kom ikapp snigelkompisen igen efter en stund. Kul!
Otroligt vacker bana, mycket att titta på och härliga funktionärer, peppstationer och lite saltlakrits och druvsocker här och var. Men benen blev trötta fortare än vanligt trots att andningen fungerade ganska bra. Hade inte ont någonstans alls men det blev ändå fler och fler gångavsnitt mot slutet. De sista två kilometrarna lyckades jag trots detta snigla mig förbi några andra eftersläntare och när jag den här gången faktiskt fick vända ner till höger vid 21km-skylten kändes det riktigt bra, så jag avslutade med en lite spurt (nåja).
Tiden blev min tredje bästa halvmara vilket inte säger så mycket eftersom jag bara sprungit fyra. Det blir en del att fundera på helt klart om jag verkligen ska ställa upp på Helsingforsmaran om bara tre veckor. Har definitivt inte samma känsla i kroppen i år som förra våren då jag sprang Göteborgsvarvet sex minuter snabbare på en betydligt backigare bana än denna.
Det är detta med maxtider som alltid spökar. Har några tankar kring vad jag kan försöka göra i sista minuten. Vi får väl se om det håller. Mycket beror ju på dagsform och tillfälligheter också.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS