Maradrömmen - efter pandemin

Det tar tid att skriva en bok och ännu längre tid att färdigställa den om man, som jag, vill fixa layouten själv och samtidigt lära sig InDesign. Vi kan väl konstatera att det är rätt många inställningar, rutor, färgprofiler, utfallsmarginaler och styckeformat att pillra med. Rätt många!!!

Hur som helst så blev det först en "kladd" som gick till provtryck i februari.

Såg halvbra ut så jag kände ju att jag var på rätt väg i alla fall. Ytterligare ett provtryck blev det i mars när jag fixat lite till och framför allt lagt in ganska mycket bilder i både färg och svartvitt för att se vad som fungerade bäst.

Och den här veckan har jag hållit på MÅNGA timmar med sista handpåläggning. Alla sidbrytningar, avstavningar, bilder, innehållsförteckning och annat småfix. När jag trodde allt var klart upptäckte jag att avsnittsrubrikerna på två ställen hamnat på en vänstersida fast det var helt nödvändigt att de fanns till höger. Så då fick jag nästan börja om. Men nu är det gjort. Nu är filerna inskickade igen för tredje provtrycket. Håll tummarna!!!

Om jag springer? Jo, när jag hinner. Och i morgon tänkte jag hinna med Premiärmilen. Återkommer med racerapport framåt söndagen.

Springandet går som förväntat. Det blir ungefär 2,5 mil varje vecka i snitt och 3-4 pass. Eftersom jag nu närmar mig Premiärmilen tänker jag inte köra fler jättelångpass förrän efter det loppet utan ha lite mer fokus på kort och "snabbt".

Annars håller jag på jättemycket med boken, längtar verkligen efter att få ut den på riktigt. Provtryckexemplaret såg lovande ut och visade att jag fixat inDesign riktigt hyggligt för att vara nybörjare. Nu är det korrekturläsning och lite kompletterande texter som gäller plus att välja ut bilder.

Snart finns den att köpa i en bokhandel nära dig... (dvs beställa på nätet, både i pappersform och som e-bok är det tänkt).

Det blev 24 kilometer i alla fall. Inte särskilt bra kilometrar, i alla fall inte de 8-9 sista. Men i början gick det fint. Körde gåjogg som vanligt och malde på, den här gången på asfalt som faktiskt fått lite vårkänsla med grushögar i stället för snömos. Det var tidig morgon när jag gav mig ut och även om solen var uppe så kändes det nästan som soluppgång när den kom över trädtopparna och några fåglar började kvittra i buskarna. Tempot var som jag ville ha det, fokus låg helt på att köra hela sträckan. I fickan hade jag en förpackning nötcreme som skulle ge lite energitillskott vid vändpunkten efter 12 km. Så var det i alla fall tänkt. Men så blev det inte för när jag kom dit så hade nötcremen gjort sig totalt osynlig. Letade i alla fickor och midjeväskan utan resultat.

Jag funkar ju som så att när något inte går som planerat så är det inte lika roligt längre så det blev helt klart en mental dipp i det här läget. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att börja springa tillbaka. Så då gjorde jag det och det gick väl hyfsat en dryg halvmil, då började det kännas att jag inte tankat. Jag närmade mig ett bageri och fick nästan hallucinationer om de wienerbröd jag skulle kunna köpa där. Eller kanske rentav sätta mig med en fika och sen ta bussen resten av vägen. Oh, vilka drömmar jag hade och magen den knorrade. Men benen sprang faktiskt förbi bageriet. Trots allt.

Ett par busshållplatser längre fram var det nära igen att jag avbröt, men bussen hade just gått och att vänta på nästa skulle ta lika lång tid som att gå resten av vägen. Så jag gick. Totalt slut. Avslutade med besök i närbutiken där jag inhandlade banan och en Snickers som jag direkt stoppade i mig. Får väl se detta pass främst som mental träning och det gick ju i alla fall ganska bra. Wienerbröd får jag äta nån annan gång.

Nej, jag åker inte skidor. Äger inte ens några. Men Vasaloppet måste man ju kolla på ändå tänkte jag.  

Det var innan jag insåg hur mitt deltagande i UV45 förra året hade påverkat mitt omdöme. Nu blir det nästan plågsamt attupptäcka hur galna tankar man får. Att avverka hela sträckan kan väl inte vara omöjligt? Går man uppför den långa backen i början är det ju utför resten av vägen. Plättlätt även utan skidor..? 

Eller hur var det med  backarna vid Eldris som jag ”tyckte jag märkte” sist? Äsch, dom var väl inte så farliga. Bara kolla banprofilen. Den första är nog den enda som egentligen känns. Sen är det bara 87 km kvar ju. Nerför... och myrarna är ju platta. Eller?

Hrm. Nånstans i dessa funderingar är jag lättat över att jag är uppbokad på annat när årets Ultravasa går. Men 2020 kanske?

Nä, man är nog inte riktigt riktig!