Maradrömmen - efter pandemin

Det är ju nästan mer fokus på boken än på joggingen just nu. Så spännande att försöka få till allt på rätt sätt så den kan gå till tryck. Har lärt mig massor om inDesign, layout och typsnitt längs vägen. Frågan är om det är tillräckligt. Blev det verkligen rätt färgprofiler och utfallsmarginaler? Jag hoppas det, men för att få veta säkert har jag nu laddat upp både omslagsfil och inlaga från den books-on-demandtjänst jag tänker anlita för utgivningen när allt är helt klart.

Ska bli så spännande att få ett "betaexemplar" om nån vecka. Hoppas det är åtminstone i närheten av det jag tänkt mig för i så fall är det "bara" slutkorrektur och lite finlir som återstår för publicering. Därefter tänker jag konvertera den till eboksformat också för att göra den tillgänglig för digital läsning också.

Joggingen rullar också på. Förra veckan blev det dryft fyra mil, den här veckan har jag tagit det lugnare med löpningen. Ett sista långpass återstår senare i dag, men å andra sidan har jag gjort några riktigt tuffa gympass för variationens skull. Känns som kroppen mår bra av det.

Egentligen var ju årets planering klar. Ungefär ett lopp per månad från mars till oktober. Lite varierande längd. Känns ganska lagom. Men så var det detta med att gå i mål på Stadion. Och en diskussionstråd på Facebook om loppet dagen före maran där man har samma målgång. Ett femkilometerslopp bara. Inte sprungit så kort på rätt många år. Ska det deltas i tävling ska man ju kämpa länge. Eller..?

Men nu blev det en anmälan i alla fall. Stockholm High Five - fem kilometer den sista maj. Kanske får man återuppleva lite av stämningen från förra årets, bokstavligt talat heta marathon. Vem vet. Bara halva känslan vore också fantastisk. Lite svalare får det däremot gärna vara.

Men nu närmast väntar ett trivsamt långpass på Möjavägarna. Ungefär en halvmara är det tänkt att bli på lite vårvinterskrovlig grusväg. Gåjogg såklart. Också nåt att se fram emot och vädret är lovande med sol och några plusgrader enligt SMHI. Det gäller att passa på...

Vintern är inte nådig mot en gammal joggare. Det är isigt, moddigt, isigt, blött och ännu mera isigt. Har mina Icebugs i stort sett varenda runda. De är stela, tunga och inte alls lika bekväma som mina vanliga skor. Men ack så oumbärliga.

För att inte slita ut fötterna totalt så har jag försökt få in pass på löpband också (med inneskor) och det har blivit tre stycken riktigt bra sådana där jag kört progression på olika sätt och växlar snabb och lite långsammare löpning. Tanken är att jag ska vänja mig vid att ha ett lite högre tempo än hittills. Till min förvåning har det blivit riktigt snabba intervaller om man nu ska kalla det så.

Ska prova att inte i första hand öka tempot på de snabba avsnitten utan att försöka hålla nuvarande "snabbtempo" lite längre stunder. Men det blir förstås inte bara tempo utan mycket fokus på långa pass också, även om de riktigt långa får vänta tills jag kan ha vettiga skor. Mer än sådär 15-18 km i icebugsen klarar inte fossingarna. Men det är gott så. Jag hinner få till några tremilare längre fram när joggingföret är bättre.