Maradrömmen - efter pandemin

Efter Hässelbyloppet förra veckan bestämde jag mig för att ta en veckas total löpvila. Den veckan har nu gått och det känns faktiskt rätt skönt. Men ska bli ännu skönare att komma igång igen kommande vecka. Eventuellt blir det en liten runda redan idag eftersom höstvädret är fint utanför fönstret.

När man vilar från löpningen blir det desto mer tid för planering och jag har en längre tid klurat på vad jag ska göra nästa höst. Skagen marathon eller Grenen Rundt var länge högt upp på önskelistan. Häftigare upplevelse får man nog leta efter. Men jag har efter årets lopp haft kontakt med några danskar som beskrivit underlaget som "lös sand" och efter att även ha titta på resultatlistan har jag kastat in handduken. En snigel som jag är helt enkelt inte kompatibel med den där sortens lopp.

Helsingborg marathon har funnits med som alternativ ganska länge. Har hört mycket gott om det loppet. Ett krux är ju att det brukar gå exakt samma dag som Tjejmilen, och Tjejmilen är jag ju med på varje år sen jag började springa. Eller...?

Har vänt och vridit på det här flera gånger och nu har jag äntligen bestämt mig. Det blir ingen Tjejmil 2019, det blir Helsingborg Marathon i stället i slutet av augusti. Det verkar också erbjuda en härlig löpupplevelse och maffig målgång vad jag förstått.

Och senare på hösten väntar ett nytt Hässelbylopp ihop med min nyblivna snigelkompis. Vi tänker försöka peppa varann till oanade prestationer. Förutom att ha kul då. Och sen börjar en ny etapp mot mitt numera största mål - nämligen London marathon 2020. Dit är jag redan anmäld och det lär vara något alldeles, alldeles extra!

Årets sista lopp för mig blev en repris i Hässelby. Där sprang jag senast 2016 och där satte jag också mitt personliga rekord på milen som fortfarande står sig. 2017 blev mest skador och 2018 har jag fokuserat på betydligt längre sträckor. Men nånstans hade jag ambitionen att idag kanske slå rekordet. Det gjorde jag inte, men jag kom nära och det är gott så.

Det var en färgsprakande brittsommardag med bortåt 15 grader.

Fjärran från den regniga oktoberkylan förra gången. Hade sällskap en kompis från Team Snigel som också skulle springa. Trevlig uppladdning med andra ord. Jag värmde upp lite mer noga än vanligt med både fartstegringar och rörlighet. Så gick starten och den första biten gick över gräset. Bra fart och bra känsla. Det höll i sig i ungefär tre kilometer, så länge låg jag klart under förra gångens tempo, men sen började det ta emot. Inte benen. Dom orkar hur mycket som helst och milen är ganska kort numera. Men andningen är min akilleshäl. Så fort det börjar kännas lite trögt tror min hjärna numera att jag bör återgå till evighetstempot jag brukar köra på långdistanserna. Jag vet att det inte är så, men hjärnan säger annat. Så kilometertiderna tickade uppåt lite. Blev dock min snabbaste 5-kilometer någonsin, men andra hälften av loppet gick långsammare och jag missade att slå förra årets rekord med en knapp minut. Sista kilometern var dock snabbare för benen är ju väldigt mycket starkare nu än för två år sen då jag snubblade i mål på blytunga stolpar. Men jag får nog vara nöjd ändå. Rekordet får jag ta en annan gång. Kanske.

Nu blir det lite löpvila nån vecka och sen ska jag bygga styrka och flås. Tröskelträning för attförsöka lära mig att det inte är farligt att vara andfådd. Kanske blir det nån mil på tid på egen hand med tidtagning. Nån gång runt årsskiftet blir det dags att dra igång ett nytt marathonprogram med sikte på Edinburgh i maj 2019.