Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport LL15

Det blev en utmaning av oväntat slag. Hur gör man egentligen med kläder och överdrag när man ska åka kommunalt från Gustavsberg på Värmdö till Lidingövallen en tidig lördagmorgon efter en frostnatt? Vad ska sitta på under resan? Under loppet? Och hur undviker man att bli djupfryst i väntan på start? Det blev lager på lager. På lager. Kom till Lidingövallen 1,5 timme före start. Promenad till Koltorp höll värmen på acceptabel nivå. Men sen! Försökte stå i den bleka morgonsolen. Drog på mig en föga moderiktig sopsäcksklänning. Till sist blev det dags att gå in i startfållan. Av åkte överdragsoverall och extratröja som lämnades in. Behöll en tunn jacka, mössa och vantar.

Starten gick och vi var iväg över gräset. Strax blev det en rätt smal skogsväg och trängsel de luxe. Bara att flyta med strömmen i gåtempo ett tag. Efter ett par kilometer blev det mer luft mellan oss löpare. Tredje kilometern gick på asfalt och då blev det faktiskt lite fart på benen. Nu var jag uppvärmd också. Vantarna åkte av. Kändes väldigt bra i kroppen. Solen steg högre på himlen. Träden prunkade i höstfärger och det var mycket syre i luften.

Banan gick i gröna tunnlar. Ibland längs stranden, nåt som jag ju gillar lite extra. Vid första drickabordet tog jag lite vatten, hällde hälften över nacken. Och sprang på. Benen kändes väldigt pigga och jag höll det tempo jag hoppats i mina mest optimistiska ögonblick. Ungefär halvvägs kom den första riktiga backen. Brant. Gick uppför och såg fram emot utförslöpan på andra sidan där jag lätt tog igen de förlorade sekunderna. Sen fortsatte det med backar av varierande slag. Men alltid sköna utförslöpor efter de tyngsta. Andra drickabordet bjöd på energidryck, och även bullar och banan. Fyllde på lite av varje. Och stack vidare.

Fick faktiskt springa om ganska många även om jag förstås blev omsprungen själv av andra. Men det kändes ändå bra i kroppen och benen sprang på. Njöt av vyerna längs banan.

Kilometerskyltarna tickade ner avståndet till mål. Fem km kvar. Fyra. Tre och två och på slutet var det lägligt nog nedåtlut nästan hela tiden. Benen rullade bara på, fortfarande starka även om det kändes som en blåsa var på gång på ena foten. Sen kom sista kilometerskylten. Ökade på lite, precis som många andra och då hördes högtalarna från Grönsta på avstånd. Bara lite kvar.

Så kom man ut på fältet och målportalen stod där på andra sidan. Men så långt var det ju inte. Bara att spurta. Och så var jag i mål. Även denna gång. Fick fin medalj. Banan. Kaffe. Bulle och den där härliga känslan av att ha klarat av ännu en utmaning med joggingskor på fötterna.

Lidingöloppet återvänder jag gärna till. Kanske dubbla distansen nästa gång. Vem vet?

Det där med kondition

Det senaste året har jag haft stort fokus på långdistans. Göteborgsvarvet i maj, Stockholmsmaran i juni och Ultravasan i augusti. Uthålligheten har varit det absolut viktigaste och den biten har fungerat ganska väl.

I början av året hade jag problem med konditionen även vid långpasstempo men det har förbättrats under säsongen och jag blir sällan andfådd när jag kör mina långpass eller ens långlopp. Möjligen på spurten då. Så jag trodde, med viss rätt att min kondition var bra. Och det kanske den är, men den räcker uppenbarligen inte till när det ska springas snabbare. För korta intervaller räcker det, jag återhämtar mig snabbt, men när det ska springas lite längre märks bristerna tydligt.

Pulsen rusar iväg och luften tar slut fast benen fortfarande känns pigga och starka. Då slår min lata hjärna till och får mig att sluta springa en stund. Jag kommer alltid igång igen efter en minut eller så. Har man tränat mycket gåjogg så har man! Men ändå!

Nu har jag bestämt mig för att slå ett slag för konditionen. En bättre sådan. Ett tag framöver ska jag lägga fokus på intervaller (korta och lite längre) och backträning för att få bättre flås. Med bra uppvärmning och nedjogg kan jag ändå samla de kilometer jag behöver ha i benen för att bibehålla nuvarande styrka.

Framåt december börjar jag med nytt marathonprogram med sikte på Edinburgh.

Racerapport Kistaloppet

Jag velade lite hit och dit dagarna före. Skulle jag delta eller skulle jag lämna WO? Men till sist bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det var en stormig dag med hårda vindar men lyxigt att kunna vara inomhus i Kista Science Tower med riktiga toaletter, stolar och annan lyx i väntan på start. Passade även på att titta på tidigare klasser med både barn och Fun Run. Särskilt det senare gav inspiration när "alla" gått i mål. Utom en som kom tio minuter senare, gående genom centrum, påhejad av massor med folk och lite generat leende. Och sen en till efter ytterligare fem minuter. En person som levat länge om vi säger så. Och som hen kämpade med målmedvetna steg och trötta flåsningar. Men stolt blick. Det är väl dom som är de största vinnarna! Tycker jag i alla fall!

Vi var 2 000 personer som skulle springa milen denna dag. Starten gick ute på torget och efter några hundra meter blev det en sväng genom gallerian. Ganska häftigt att springa mellan butikerna med hoppackad publik längs den avspärrade banan. Leendet drog sig upp mot öronen medan jag sprang på. Så mycket folk! Sen bar det ut på gatorna, Skyltmannen förkunnade att vi VAR SÅ JÄRVA BRA och jag high fiveade med honom och sprang vidare. De första kilometrarna gick riktigt bra, men sen när jag kom ut på de öppna fälten, med blåsten blev det tyngre. Kollade pulsen som visade sig vara skyhög och andningen var trög. Vid fyra km gick jag lite medan jag drack vatten. Redan då insåg jag att det resultat jag hoppats på tidsmässigt inte skulle kunna uppnås denna blåsiga dag. Men det var bara att springa vidare. Väldigt vacker bana med öppna ängar, betande hästar och alldeles fantastiska små koloniträdgårdar. Inte så mycket publik förstås, nästan ingen alls närmare bestämt. Därför var det extra roligt när det stod några barn och ville high fivea eller de där tjejerna som verkligen tog i för kung och fosterland för att peppa oss eftersläntare vid sådär 7 km.

Sista kilometrarna gick in mellan husen igen. Spännande affärer, kullersten och små broar över vägen. Ytterligare ett möte med Skyltmannen. Till sist hördes trumslag i fjärran och jag förstod att målet började närma sig. Hade trott att vi skulle springa en sväng genom gallerian nu också så jag höll igen lite. Ville ju kunna springa elegant (?) inför alla dessa människor. En skön nerförsbacke tog mig förbi trumslagargossarna, fick lite ståpäls minsann trots den mediokra tiden. Snart så...

Alldeles för snart visade det sig, för när jag vek runt hörnet stod målportalen där bara några meter längre fram. Det blev ingen tjusig slutspurt bland affärerna som jag trott. Men egentligen var det väl lika bra det.

Medaljen var lika stor och tung som snygg. Och efteråt var det skönt att återvända till Science Tower och raggarduscha på toa, byta ut de svettigaste klädesplaggen före hemfärd. Det här är ett lopp jag gärna återvänder till. Gemytlig stämning och bra, nästan familjärt arrangemang med massor med glada och hjälpsamma funktionärer från världens alla hörn.

Tack till Löparakademin som ordnar detta!

Kors och tvärs på Visingsö

 

Det var några konferensdagar på Visingsö. Jag gick upp extra tidigt både första och andra dagen. Det vackra landskapet lockade nåt oerhört. Blev inga kvalitetspass men däremot 9 km första dagen och 6 den andra. Ungefär i alla fall.

Det är så härligt med såna här upptäckarrundor på bortaplan. Springer i långpasstempo, njuter. Ser mig omkring. Stannar och fotograferar när nåt dyker upp. Ibland stänger jag till och med av klockan för att kolla närmare på nånting. Tycker det ska kunna vara så här också, att njutningen och upplevelsen är i fokus, inte pulsen och tempot. Dom kan man jobba med andra gånger.

Första runden blev på måfå längs smågator och grusvägar. Var nere vid både östra och västra stranden. Vädret var alldeles underbart. Frisk, krispig sensommarluft. Solsken men inte för varmt. Ville inte sluta springa och höll på att missa frukosten rentav.

Nästa morgon hade jag som mål att hitta en särskild joggingslinga som någon rekommenderat och det gjorde jag. Det var underbart fin jogging i tunnlar av grönskimrande hassel med inslag av lärkträd och mäktiga ekar. Sprang längs stranden. Hade hoppats på soluppgång över Vättern men det var för molnigt denna dag. I stället kom jag fram till en ruin som visade sig vara Visingsborg (slottsruin från 1200-talet). Gick runt en stund där, läste informationsskyltar. Tog mig sen tillbaka till spåret. Men bara en stund senare tappade jag bort snitslarna och det blev orientering i stället. En skylt förkunnade att "kungseken" skulle finnas 1,3 km bort. Den vore ju kul att se så jag fortsatte åt det hållet. Det dök upp nya likadana skyltar, men då stod det inget om nån kungsek utan "rajtantajtan", "dragspel" och "däråt". Hittade varken ek eller rajtantajtan och till sist var jag tvungen att söka mig upp mot öns livsnerv, den längsgående vägen, och ta mig tillbaka till konferenshotellet, duschen och frukosten.

En sak är klar - Visingsöborna är fantastiska på att sköta landskapet och så har dom stora lass med humor. Tack!

Snigelrun of Hope

Det blev ju alldeles, alldeles underbart! Ett plötsligt infall i våras, några Facebook-evenemang och en liten insats lokalt på ön där jag bor resulterade i 11 325 insamlade kronor till Barncancerfonden.

Men låt oss ta det från början: Det började, som så mycket annat med Team Snigel och en av mig utslängd förfrågan om vi skulle haka på Barncancerfondens Run for Hope. Gensvaret blev positivt och vi skapade en liten intern grupp för ändamålet. Tanken var att alla skulle kunna vara med oavsett plats. Det var bara datumet som var fastställt till 8 september. Deltagaravgiften på 50 kronor eller mer betalades direkt till Barncancerfonden och efter bara ett par veckor var det första blygsamma målet på 5 000 insamlade kronor uppnått.

Tog till ordentligt och höjde nivån till 15 000 kronor. Ungefär samtidigt var det någon som föreslog att vi skulle ha ett "riktigt" lopp på Möja också och gärna i samband med den planerade höstmarknaden. Sagt och gjort. Ytterligare en Facebookannons publicerades och det trillade in fler anmälningar. Men så kom en lång het sommar och det hände inte så mycket mer. Förrän i september. Då tog det fart igen och igår var det dags att snitsla bana och exponera vinstbordet på marknaden.

Eftersom loppet inte skulle premiera snabbhet fick de deltagande i stället lotter och vinsten blev att välja från vinstbordet. det blev många pratstunder med nyfikna vid det där vinstbordet och en del valde att swisha in ett bidrag till fonden på plats, andra sa att man skulle springa det där loppet lite senare "för sakens skull". Och det insamlade beloppet tickade stadigt uppåt. Både från de som deltog på annat håll i landet och från mer lokala intressenter!

Så blev det dags för start. Några sprang, några gick och alla verkade ha trevligt. Deltagarna avverkade tre sköna kilometer längs vår landsväg, idogt letande efter utplacerade snigelskyltar som skulle räknas. Exakt hur många det var är dock höljt i dunkel för alla som tog sig runt fick sina lotter i alla fall oavsett om man sett sju eller elva sniglar.

Ett lopp för den goda sakens skull där alla kan känna sig som vinnare.

Vinsterna kom (bockar och tackar) från:

Äldre inlägg