Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Racerapport Ultravasan 45

Egentligen var ju det här plan B - om jag inte skulle klara Stockholm Marathon var det tänkt att marathondistansen skulle besegras i dalaskogarna. Ultravasan har nämligen betydligt generösare maxtid så att hinna i mål är inget problem så länge man håller sig på benen. Men nu klarade jag ju av Stockholmsmaran så då fick detta en annan profil - mitt första terränglopp och ultradebut.


Jag klev på bussen i Mora redan klockan sju för färd mot Oxberg och startplatsen. Perfekt väder. Lagom svalt och uppehåll. Träffade några nätvänner från Team Snigel. Så gick starten och jag började jogga lååååångsamt. Jag hade planerade tidsmål för alla kontrollstationer. Fick ett meddelande från sonen om att jag tyvärr sprang åt fel håll enligt hans spårningsapp och skrattade gott åt det. Vi började ju faktiskt i riktning mot Sälen eftersom vi måste runda Oxbergssjön innan vi skulle svänga ner mot Mora. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Vid Vasslan var det en bro och sen skylt med Evertsberg åt ena hållet och Mora åt det andra. Valde det senare och plötsligt började det hända mer i spåret. 90-km löpare dök upp då och då och man blir ju otroligt imponerad av dem som med fem mil i benen sprang förbi. Men är man snigel så är man. Så jag gåjoggade vidare enligt min plan. Banan blev lite mer uppförsbackig sista biten mot kontrollplatsen i Oxberg där jag kostade på mig en längre paus. När jag sprang vidare var jag nästan 20 minuter före den planerade "avgångstiden" efter 17 avklarade kilometer. 

Andra etappen var betydligt kortare, men också jobbigare. Väldigt mycket backar nu och ett jobbigt skogsparti dessutom som verkligen krävde koncentration för att man inte skulle vricka några fötter. Nerförsbackarna som jag tänkt utnyttja till lite fartskjuts var ibland så branta och ojämna att det kändes läskigt att springa i dem. Så då gjorde jag inte det. Uppför gick jag också, men det var mer enligt plan.

Halvmaradistansen passerades på cirka 3:05 vilket var fullt godkänt. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Sista biten mot Hökberg var tung men jag såg fram emot pannkakorna och ett litet lunchuppehåll. I Hökberg fanns skyltar om spurtpris, men det vanns inte av mig. Jag var fullt nöjd att passera tidtagningsmattorna och sen ta nästan tio minuters lunchpaus för att hinna avnjuta såna där långdistansdelikatesser som saltgurka med blåbärssoppa och kaffe med chips. Tänk att det kan vara så gott. Förutom pannkakorna då som verkligen behövdes. Stoppade fickorna fulla med vasaloppsbullar och gelehallon och gav mig sen ut i spåret igen innan benen stelnat alldeles. Jag låg fortfarande före schemat men nu med bara cirka tio minuter.

Tredje etappen var egentligen ganska mycket nerför, men det var gropig väg modell stooora gropar och pucklar som slet rejält. Dessutom hade nån hällt ut en sandstrand mitt i skogen. Den var inte lättsprungen kan vi väl säga. Det blev mycket mer gång än planerat och medeltempot sjönk rejält. Men benen var ändå hyggligt pigga trots att jag nu avverkat sådär 3,5 mil. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Det kändes faktiskt lättare än maran i juni. Svalare förstås, och sen höll jag ju lägre tempo. Det mjuka underlaget var kanske skonsammare för kroppen också, vad vet jag. 

...
vill inte vill
flämtar, strider
vill inte vill
men tar ännu några steg
Kämpa min kropp
dagen lider
snart når du målet du längtat så hett

Framme vid Eldris blev det mer blåbärssoppa och bullar. Sen stack jag vidare under skylten med den inspirerande texten "Finish Mora 9 km". Inte ens en mil ju. Plättlätt. Eller... Det kom mer sand, men det var ganska platt i alla fall, eller rentav nedåt så jag växlade gång och jogg och anpassade efter underlaget. Och orken. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Och kilometerskyltarna dök upp rätt regelbundet trots allt. 6 km var ju inte mer än min vanliga hemmarunda. Och 5,4,3... Då fick jag sällskap en bit av en 90-km löpare som kämpade på för tredje gången. Vi pratade på en stund, främst om hur vi längtade efter 1-km skylten. Och den dök upp den med till sist.  

Upp dök också en vän från förr som gjort sig besväret att cykla ner till campingen bara för att heja på mig. Det blev en kram och en pratstund på några minuter. Kanonbra peppning inför sista biten. Campingen var också befolkad och det blev både hejarop och high fives.

Sen dök målrakan upp långt där borta. Jag halade upp mobilen och började filma. Benen började springa och sprang så fort att jag nästan inte hann med själv. Trots att det gått nästan sju timmar var det fortfarande rätt mycket folk längs sidorna. Som hurrade och hejade och peppade. Så benen sprang fast hjärnan var av annan åsikt och tyckte jag borde gå. Benen sprang och sprang och rakan var oändligt mycket längre än jag trodde, men till sist så var även jag i mål. Tre minuter före den tid jag planerat.

Mitt första ultralopp blev mitt lite ovanliga sätt att fira min 61:a födelsedag. 

Lärdomar från dagen var att visst är det bra med vätskerygga, men släpa för i helskotta inte med mer vatten än vad som går åt (jag hade minst en halvliter kvar i mål).

Tallar är vackra, men för peppning i sju timmar är dom rätt värdelösa.

Tro inte att det går att springa i terräng utan att ha tränat i terräng. MÅNGA gånger.

Ett annorlunda långpass

Det har ju varit si och så med löpträningen denna varma sommar. Visst har det blivit några kilometer och till och med mil, men inte alls som vanligt. Och Ultravasan har krupit närmare och närmare. Senaste långpassen var Stockholm Marathon 2 juni och ett pass på 25 km på Fårö i början av juli. Därefter nada (om man inte räknar Möjaloppets 12 km som långpass).

Nu har vi sån tur att vi här på ön har några riktiga energiknippen som satt ihop en heldags träningsevent - MoveOn. En provapådag med massa olika saker. Start kl 9 och slut kl 18. Vilket långpass! Så jag anmälde mig dit och har fortfarande, tre dagar efteråt lite träningsvärk här och var. Zumba, Afrikansk dans, gympa, spring, rörlighet, cirkelträning, core och yoga. Plus lite till. Vet inte hur många burpees vi gjorde, eller armhävningar. Jägarvila, situps och utfallssteg. Prebensintervaller (ja, jisses, dessa Prebensintervaller!!!) Och mycket annat.

På eftermiddagen fick jag lite "soppatorsk" och hoppade över ett pass med parträning och gick i stället till affären och inhandlade en riktigt onyttig munk och något nyttigare nyponsoppa för att fylla på energiförrådet. Och sen på´t igen.

Stort tack till Malin och Mia med kollegor som ordnade detta. Nu känner jag att jag gjort mitt långpass. I tid i alla fall, och säkert också i träningseffekt. Det får duga!

Racerapport - Möjaloppet

Jobbigt men härligt på många sätt! Att få springa över mållinjen med en liten barnbarnshand i sin är oslagbart. Att både han och kusinen stolta bar sina medaljer efter att ha klarat av sina egna Möjalopp långt innan farmor gick i mål gjorde lyckan fullständig. Men vi tar det från början...

Det var (som vanligt denna sommar) varmt. Jättevarmt! 26-27 grader och dessutom åskluft och kvavt. Värsta tänkbara för mig med andra ord. Jag tycker om att ha luft när jag springer, en liten egenhet jag har. Det hjälper inte att benen är starka. Finns inget syre funkar det inte. Men jag tänkte ändå försöka. Tröjan dränkt i vatten, kepsen likaså. Planen som vanligt att ta mig runt. Första kilometern gick lättare än jag väntat mig. Stannade och växlade några ord med funktionärerna vid vattenhålet innan jag svängde in på skogsdelen av banan efter de första fyra kilometerna på grusväg. Skogen var varm och kvav. Har ju sprungit sträckan flera gånger i sommar, även i uppförsbackarna. Idag fick jag gå. Det fanns inget annat. Hade eget vatten med och det var en himla tur.

När jag åter närmade mig civilisationen gick det lite lättare ett tag igen och väl ute på vägen igen gick det faktiskt riktigt bra. För att vara en sån här kvav dag. På raksträckan efter cirka 9 km ser jag sonen och två barnbarn vänta. Båda småkillarna bär stolt varsin medalj om halsen. Måste ju bra stanna, krama och gratulera. Lillpysen E (5 år) vill springa med farmor mot målet, men han sprang ju åt helskotta för fort för mig så jag gjorde upp med hans pappa om att de skulle åka i förväg till målet och sen att vi skulle springa över mållinjen tillsammans. Och så blev det.

Mötte upp dem igen precis före slutspurten. Stannade och pratade igen. Fick ett barnbarn i varje hand en bit, och den yngsta följde med ända in i mål.

Stoltaste farmorn i hela världen ju.

Tiden blev, trots eller tack vare värme på flera sätt, ganska hygglig. Speciellt med tanke på de olika pratstunderna längs vägen. Att ha trevligt är viktigast. Och trevligt hade jag! Det hade även mina söner och mina barnbarn och nästa år ska vi ställa upp med ett ännu fler deltagare från familjen är det bestämt.