Maradrömmen - efter pandemin

Denna sommar har ju slagit alla temperaturrekord och det började redan i maj. Sen har det fortsatt. Jag har ändå förmånen att vistas på en skärgårdsö med aningen svalare än i stan och dessutom badmöjligheter ett stenkast från hemmet. Men trots detta har det gått riktigt riktigt dåligt att springa de senaste veckorna. Det finns liksom inget syre i luften, pulsen sticker iväg och hjärnan säger "stopp och belägg". Och sen slutar jag springa. Tur i oturen att vi haft sommargympa några gånger i veckan i alla fall, då har det blivit transportjogg dit och hem.

Men idag är det upp till bevis. Det är dags för det årliga Möjaloppet. Misstänker att det  blir lika varmt som Stockholm Marathon, bara fjärdedelen så långt men betydligt glesare mellan vattenhålen. Så det kommer säkert ta ungefär lika lång tid som vanligt att trassla sig runt trots att jag detta år tränat mer än tidigare och dessutom inte haft någon enda liten skada. Men det blir som det blir. Det brukar det bli!

Det som ändå förgyller min Möjaloppsdag är att mitt äldsta barnbarn för första gången kommer att delta i barnklassen. Igår kväll åkte vi två till Möjahallen och hämtade ut våra nummerlappar och tidtagningschip. Kollade bansträckning och pratade om hur viktigt det är att ta sig i mål och hur totalt oviktigt det är att springa fortare än andra. Däremot var vi väldigt överens om att det är viktigt att få medalj om man tar sig i mål. Och att man får glass efteråt.

Så får det bli!

Start om två timmar. Racerapport kommer...

Sista dagen på Fårö blev det ett rejält långpass.

Det gällde ju att passa på att njuta så mycket som möjligt och vädret var perfekt. Gick upp tidigt, packade löparryggan med nästan två liter vatten (varav en i djupfryst form för att hålla kylan) och lite pannkakor. Sen var det bara att ge sig ut. Gåjogg som vanligt.

Försökt spara lite av känslan i ett bildspel som jag lägger in här nedanför.

Njutrunda på Fårö

Kyrkviken - Vid halvsju och efter 1 km uppvärmningsgång började joggingen när Kyrkviken och havet syntes mellan tallarna

Krokväxta enar - Vackra, annorlunda och miljöanpassade enar kantade vägen

Avtagsvägen - För ett par dagar sedan svängde jag in på denna avtagsväg mot vackra Gamle Hamn. Men idag fortsatte jag förbi. Skulle mycket längre

Kalkstensmur - Efter en knapp halvmils löpning passerade jag denna vackra kalkstensmur

Lambgift - Jag bara älskar dessa genuina byggnader. Stora som små. Den här var stor

Lauters gamla fiskeläge - Tog en extra sväng till det gamla fiskeläget bara för att det är så fint där.

Digerhuvud - Informationstavlan där naturreservatet började

Vägen till havet - Det var torrt överallt men lite blommor kämpade ändå i vägkanten denna sista bit fram mot havet

Havet - Så kom jag upp på strandvallen efter nästan 8 km transportsträcka.Raukarna radade upp sig längst stranden och vägen ringlade sig fram uppe på vallen. Nästan 180 graders fri havsutsikt.

Karg natur - Så vackert. Lätta skyar och sköna vindar från havet. Kuststräckan vid Digerhuvud är nästan 7 km lång

Helgumannen - En liten klunga hus som klamrar sig samman precis nere vid vattnet. Otroligt att tänka sig att det varit ett eget litet samhälle en gång

Selfien - Man måste ju ta en selfie och som vanligt ser man inte klok ut. Men oj så bra jag mådde just då

Langhammars - Nytt naturreservat tar vid efter cirka 14 km

Lamm med utsikt - Det såg inte ut att finnas mycket bete i torkan, men utsikten de hade gick inte att klaga på. Och de såg välmående ut så någon tog väl hand om dem

Halvmaratonmåltid - Efter 21 km tog jag en liten paus och avnjöt medhavda pannkakor med Fårögubbar. Behöver jag säga att det smakade himmelskt?

Bondans - En gammal Fårögård som återupplivats och just i dagarna erbjöd konstutställning i ett av husen. Jag sprang dock vidare

Ögonfröjd - En liten installation i en gammal mjölkflaska piggade upp

Fårö i ett nötskal - Väderkvarn och kalkstenshus med vasstak - kan det blir mer Fårö?

Målet i sikte - När kykrtornet skymtade ovanför trädtopparna var det inte långt kvar.

Kyrkviken för andra gången - Tre och en halv timme sen jag började min runda. Nu återstod bara en knapp km fram till vår stuga.

Kartan - Här syns hela rundan - 25 km totalt.

Idag är det ett år och sex dagar sedan jag, efter en längre tids seg rehab äntligen vågade testa att köra en runda utan mina bungypumpstavar som varit min livlina och förutsättning för att träna alls på ganska länge. Då som nu var jag på Fårö. Då som nu sken solen. Då sprang jag försiktiga tvåminutersintervaller som varvades med treminuters gångpauser. Idag blev det tiominutersintervaller som varvades med enminuters gångpauser. Och precis som förra gången styrde jag kosan mot Gamle Hamn och raukarna. Strandvallen. Havet. Det är så otroligt fint där. Roligt också att minnas känslan från förra året - min egen Runners High.

I dag blev det kanske inte riktigt samma berusande glädje, men ändå en lycka över att det här med springandet tar mig till så många fina ställen och upplevelser. Att jag idag har både halvmarathon och helmarathon med mig i erfarenheternas ryggsäck och nu tränar för ett ultralopp (dvs längre än marathon) i augusti, faktiskt precis på min 61-årsdag. Lite häftigt är det allt.

De här gamla benen jag har, åderbråcksopererade, knäskålsurhoppade och benhinneprotesterande. Tänk att de nu verkar fixa nästan allt jag nu utsätter dem för vid minst sagt andra halvtid.

Man blir tydligen aldrig för gammal för att försöka. Bara man hittar sin modell så kan det funka trots att man passerat bästföre-datum.

Absolut roligast av allt är nog att jag faktiskt inspirerat andra att också börja jogga.

Jag är ju en genuint lat joggare. Visserligen blir det rätt många kilometer varje vecka, men jag är inte särskilt benägen att slita hårt för det. Det ska vara roligt, jag ska må bra och jag ska längta efter nästa pass också.

Men så är det de där loppen man råkat anmäla sig till. Det är några med både terräng och backe som väntar framöver och speciellt backe måste jag bli bättre på. Därför blev det faktiskt ett backpass häromdagen. Efter en rejäl uppvärmning körde jag fem långa backlöpningar upp till ett vattentorn. Det var inte lätt, det var inte särskilt roligt, men det kändes väldigt bra efteråt att jag hade gjort det. Bra träning för både ben och kondis. Och psyke.

Med det passet avklarat har jag ställt in mig på vilsammare löpning resten av veckan eftersom jag skulle till Almedalen. Då blir det många steg på Visbys kullerstenar varje dag och inte så mycket tid eller ork för springandet. I morse fick jag i alla fall till en runda längs Toftas kustlinje.

Tänkte först köra 4 km bortåt och sen vända hem, men av "vägtekniska" skäl vände jag åter lite tidigare än jag tänkt. Däremot kunde jag avsluta med pulsande i lös sand och ett skönt dopp (i joggingstassen) i havet som avslutning. Det ska vara gött att jogga!

Nästa pass blir troligen på underbara Fårö. Väldigt lätt att längta efter...

Avslutar med en liten reflektion efter att ha åkt mellan Tofta (där jag bor) och Visby/Almedalen ett antal gånger de senaste dagarna. Det är ca 2 mil enkel resa. Det känns jättelångt i bil, och blotta tanken på att jag avverkat en tur-returvända till fots känns helt obegriplig. Men det har jag ;-)