Maradrömmen - efter pandemin

Stockholm Marathon var ju det stora målet för mig och funderingarna kring att hitta nya mål rörde sig ganska mycket kring att kanske försöka bli lite snabbare på 5-10 km hellre än att hitta nya jättelånga utmaningar. För egentligen är det ju rätt slitsamt med de där långpassen i ur och skur. Så tänkte jag i alla fall och har också börjat köra mer korta intervaller för att få upp tempot lite.

Men så gick det som det brukar. Ett inlägg på Facebook, en tanke en googling och ett par klick senare var jag anmäld till Edinburgh Marathon i slutet på maj 2019. Innan jag gjorde sista klicket frågade jag maken för säkerhets skull:

- Vill jag verkligen det här? Hans svar var ett kort, rungande

 -Ja, klart du vill! Bra att nån vet vad man vill i alla fall ;-)

Så nu är jag på´t igen. En ny maradröm om man så

vill. Ska bli riktigt, riktigt spännande att göra ett utlandslopp och att dessutom få se lite av en stad som tydligen har något alldeles extra. Att loppet börjar med långt nedförslut och sen är platt plus har generös maxtid känns som bra förutsättningar. Sen beror det mesta på vilken väg man tar dit, förstås.

Blir nog repris av förra årets maratonplanering med start runt nyår.

Det har nu gått några veckor och effekten av att äntligen ha klarat av min maradröm börjar väl sakta klinga av. Men fortfarande finns efterdyningar. Fortfarande kommer avlägset bekanta fram och hälsar och gratulerar eftersom dom hört att jag fixat Stockholm Marathon. "och den där jättevarma dagen också". Jag har nog inte riktigt förstått hur stort det faktiskt var, och ändå kändes det ganska jättestort!

De första dagarna bar jag stolt Finishertröjan så ofta att nån frågade om jag slängt alla andra tröjor. På datorn är bakgrunden en bild på min målgång. Tånaglarna är vackert (nåja) blå. Ja, jag är faktiskt mallig, fast det kanske är fult. Jag gjorde det! Nu återstår bara att komma på vad jag ska göra "nästa gång".

Det väntar ju en del lopp i pipelinen, men inget sånt där riktigt stort mål. Är inte jättesugen på att springa Stockholmsmaran igen. Den var mitt hägrande mål i nästan två år. Nu är det liksom klart. Dessutom tror jag inte att det blir samma eufori på samma lopp en andra gång. Men vem vet?

Medan jag funderar på det springer jag vidare. Inser att jag kommit rätt långt trots allt när jag tänker att morgonrundan på 8 km blev lite väl kort och att jag borde gått upp tidigare så hade jag hunnit några kilometer till. Det är inte så länge sen 8 kilometer var långt! Jättelångt.

Nu närmast väntar det lokalt så världsberömda Möjaloppet som består av omväxlande grusväg och skogsstig i knappt 12 km. Det är ju också ganska kort men den där sträckan i skogen har jag alltid svårt för så det blir som det blir. Men kul tänker jag ha.

Glad Midsommar alla bloggläsare!

Så kom då den stora dagen. Eller... Egentligen började det faktiskt dagen innan, när jag hämtade nummerlappen, köpte en marathontröja på expot (och tänkte att hur det än går blir det en fin souvenir).

Nästa dag blev det både gröt och pannkakor till frukost. Resorb också förstås. Värmen gav sig inte. Ceremoniell (nåja) påklädning och insmörjning av diverse kroppsdelar för att undvika skav. Mycket vaselin minsann. Sen bar det iväg mot Stadion. Kom i god tid. Drack mer resorb. Satt i skuggan och väntade.

Och plötsligt hände det, det kom moln på himlen och alla tittade, hoppades och undrade om de skulle bli kvar över dagen. Tävlingsledningen hade ju bidragit med sitt för att underlätta genom att dels sätta ut extra vätskebord, dels förlänga maxtiden med 30 minuter. Nu var vädergudarna med lite också.

12.10 gick startskottet. Det tog drygt 3 minuter att komma fram till startlinjen i trängseln men det var planerat. Sprang långsamt, tyckte jag och inledningsvis blev det min vanliga gåjoggintervall. Vid första vätskestationen var det sån trängsel att man inte kom fram alls på en stund. Men vatten behövdes så det var bara att vänta. En mugg över nacken och en i magen. Sen vidare längs banan. Det var tätt mellan kontrollerna och fanns även sköna duschar att svalka sig i. De första kilometrarna gick väldigt lätt. Stannade vid varenda vattenhål och drack både energidryck och vatten när det bjöds. Strax efter första milen fick jag dock en rejäl dipp. Magen knorrade, fick en känsla av illamående och var snubblande nära att bryta. Bestämde mig trots allt för att slå av på tempot och gå en längre sträcka och se om det gick över. Kändes trögt, varmt, jobbigt och inte särskilt kul. Varför höll jag på med sånt här egentligen? Trodde inte en sekund att det skulle gå vägen men bestämde mig för att försöka springa till första repet vid halvmarapasseringen och obehagskänslan släppte rätt snart som tur var.

Mina söner och deras sambos följde mig i appen och skickade uppmuntrande små sms som jag fick upp i Garminklockan. Perfekt! Och kilometer lades till kilometer. Fast det kändes ärligt talat som det var rätt långt avstånd mellan kilometerskyltarna. Efter en sväng ut på Tjejmilenmarker kom jag så äntligen fram till halvmarapasseringen. och tiden var drygt tio minuter långsammare än på Göteborgsvarvet. Ganska ordentlig marginal till reptiden och halvvägs. Sen gick det lättare ett tag igen, funktionärerna bjöd på saltgurka som måste gå till historien, så salt att kinderna skrynklade ihop sig, men antagligen precis vad som behövdes. Liksom Pepsin några kilometer längre fram. Jag som absolut aldrig i livet dricker sånt tyckte det var...gott.

Så jag fortsatte och nu var det snart dags för Stadsgården där det blåste rejäl, men svalkande motvind. Valde att gå rätt mycket där och även upp för Folkungagatan. Där väntade maken med uppmuntrande tillrop. En funktionär höll på att knäcka mig lite när hen sa att vi var vid ungefär 28 km då och en titt på klockan gjorde fullständigt klart att det där repet vid 32 nog skulle vara kört. Döm om min lycka när nästa kilometerskylt visade 30 km! Det fanns hopp!

På Söder väntade Möjavännen Katarina med en solvarm men underbart god Japp. Och tredje repet passerades med nån kvart tillgodo. Sen väntade Västerbron med planerad gång uppför och skön utförslöpning på andra sidan. Vid Rålambshov stod Anders (min inspiratör vad gäller motionsutmaningar) och hejade så jag fick mer energi. Och det behövdes trots att jag nu sprang allt mindre. Benen var förstås tunga och värmen tog ut sin rätt. Skylten med 35 km passerades. Och 36.

Där nånstans insåg jag att om jag bara höll mig på benen och promenerade någorlunda raskt så skulle jag få min medalj. Jag var inte ensam om att tänka så. Vi var många som gick, pratade och peppade varandra. 

-Bara lite kvar nu!

-Nu klarar vi det!

Och förstås det obligatoriska "Lycka till". En rätt härlig stämning i slutgänget som varit ute i snart sex timmar. En del haltade, andra stretchade men alla knatade vi på. Nån försökte springa några steg, även jag ibland när det lutade nedåt. Men mest gick jag. Sträckan mellan 35-40 km tog hela 51 minuter! När vi kom upp på Sturegatan var det uppförsbacke igen, men när jag upptäckte att jag nu såg Stadion så gjorde det alls ingenting. Energin kom flödande och det gjorde även tårarna. Nu var det bara resten kvar! Snart framme! Skylten med 41 km passerades. Sen blev det en sväng längs yttersidan av Stadion innan vi fick vända in i det allra heligaste. Då blev det fart på benen minsann. Underlaget var också betydligt skönare än asfalten.

Halade upp mobilen och filmade. Det blev springsteg hela varvet runt. Försökte fatta. Blank i ögonen igen. Och där borta var målet. Mitt mål. Det jag kämpat så himla länge för att nå. Två månader före 61-årsdagen, tre år efter att jag tog de första springstegen.

Nu var jag där. Nu fick jag medalj. Nu hade jag gjort det.Fyra komma två mil. Tanten! Snigeln!

Vilken resa!

Nu blir det vila och sen Möjaloppet senare i sommar. UltraVasan 45 i augusti. Tjejmilen och Lidingöloppet 15. Resan fortsätter...