Laddade hos goda vänner och sov osedvanligt gott och länge för ovanlighetens skull. Första frukost som vanligt med yoghurt och ägg. Ett glas resorb som tillbehör med tanke på den soliga dagen. Vid elvatiden blev det en skål havregrynsgröt också före avfärd mot Slottsskogen.
Solen gassade från klarblå himmel. Jag var ganska orolig för hur jag skulle klara värmen, men försökte mentalt förbereda mig genom att bestämma mig för att inte "låtsas om det". På plats i Slottsskogen var det precis som förra gången (2016) ett förvirrande myller av folkströmmar åt olika håll.
Det tog sin tid att hitta väskinlämningen och ytterligare en stund att hitta samlingsplatsen för "Team Snigel" vi som tycker att långsamt också är framåt. Men det var en väl vald plats en bit bort för där fanns även några vanliga parktoaletter som det inte var kö till. Så småningom var det dags att gå till startfållorna och min startgrupp (18) och nu började det kännas spännande och förväntansfullt och den sista kvarten gick fort fram till startskottet.
Stor trängsel i början förstås, men kom igång med joggandet efterhand. Det var plant och kändes lätt. Gick i Säldammsbacken enligt plan. Sen sprang jag på utan stopp förutom vid drickaborden där jag både drack och hällde vatten över mig i stort sett varenda gång. Efter fyra kilometers behaglig framfart fick jag övertyga mig själv om att det nog var oklokt att inte ta de där inplanerade gåpauserna var nionde minut. Så då började jag med det, men takten. blev lite ojämnt eftersom Älvsborgsbron nu tornade upp sig. Det blev längre gång uppför och en härlig nedförslöpning på andra sidan. Sen malde jag på längs Hisingen. Platt och guskelov ganska skuggigt bland husen, plus lite svala vindar från vattnet. Ganska mycket folk ute och skön stämning. Många high five blev det också. Vid Lindholmsmotet blev det en skön känsla när jag tänkte på förra gångens stress för att klara repet. Den här gången var det väldigt mycket marginal, främst pga tidigare startgrupp men också för att jag faktiskt blivit lite mindre långsam.
Benen kändes bra, skorna bra och det rullade på kilometer efter kilometer. Nu gick det bättre att hålla mina inplanerade gåjoggsintervall ett tag. När jag kom till Avenyn insåg jag att det faktiskt gått, med mina mått, ganska fort och besinnade mig. Gick hela vägen upp till Poseidon. Jag jagade ju inte något tidsrekord utan mer en bra känsla av att jag ska klara dubbla distansen om ett par veckor. När jag passerade 18 km skylten fick jag faktiskt ståpäls av den goda känslan, nu var det bara lite kvar och jag till skillnad mot förra gången funkade alla kroppsdelar fortfarande fint. Inte ens skavsår. Nu dags för slutetappen.
Vid 19 km blev det lite otäckt ett tag, passerade ett läkarteam, kaos, ambulans, röda flaggor och omledning av oss som sprang. Fick senare reda på att det varit hjärtstopp. Hoppas allt gick bra! Det kom faktiskt fler sjuktransporter dessa sista kilometrar men ingen kändes så dramatisk som den första, det märktes att funktionärerna där var väldigt skärrade över läget även om de skötte allt perfekt.
Sen dök 20 km-portalen upp och strax därefter skymtade målområdet. Nu blev det ståpäls igen när jag svängde in på vallen och löparbanorna. Det var ganska tätt med löpare och mycket folk på läktarna den här gången. Vilken stämning! Bjöd på en liten spurt och kom i mål 14 minuter snabbare än förra gången.
Ingen märkvärdig tid alls, men då hade jag stannat vid varenda drickabord, valt att gå lite extra bland annat vid Avenyn och upp för broarna. Och särskilt trött var jag inte heller. Väldigt nöjd på det hela taget och när det lite senare behövdes en springrusch till tåget vi skulle med så gick det alldeles utmärkt.
Så här dagen efter har jag lite ont i svankryggen, men annars känns det mesta som vanligt. Sitter nu och skriver detta under hemresan upp mot Stockholm.Vi åker med nått som heter Blå tåget. Gammalt tåg, med riktig restaurangvagn och sköna fåtöljer. Känns som en värdig avslutning på detta äventyr.
Och medaljen var fin!
Och sen är det gps-klockan. Min bästa träningskompis många gånger, men extremt knäckande också ibland. Jag reagerar så himla barnsligt när jag kollar på siffran med "aktuellt tempo". Visar den snabbare än jag trodde tänker jag "det är fel, beror på gps-en", visar den långsammare än jag trodde så tänker jag "fy fasen vad dålig jag är, jag kan lika gärna gå". Borde ju reagera precis tvärt om, men det gör jag aldrig!
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS