Visar inlägg från maj 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Väder, väder, väder

Nu tycks allt handla om väderprognoser.

De senaste dagarna har signalerna för ett riktigt, riktigt varmt lopp duggat tätt. Idag går tidningar ut med "bästa tipset för Stockholm Marathon: Starta inte". På nätet pratar vi kläder, vätska, salt och strategier och vikten av att lyssna på sin kropp.

Känner mig så väl förberedd, har kämpat så länge. Vill verkligen köra och kommer att försöka. Det finns många extra och nyinsatta vattenhål och duschar längs vägen har tävlingsledningen just informerat om. Så jag får försöka hålla mig så sval det går. Eller ovarm i alla fall.

Har idag sprungit en kort 6 km-runda i 24 grader. Inte alls samma som 42 km i 30 grader förstås, men gläder mig ändå att det funkade utmärkt och gick både snabbare och lättare än normalt. Har blivit bättre på att hantera värme sen förra sommaren. Om det räcker till riktigt höga temperaturer vet jag förstås inte men jag har inga problem med att dricka mycket, eller äta både salta och söta grejor under ett lopp. Trixet med "handledstrasa" från Göteborgsvarvet kändes väldigt bra så det ska jag ha nu också. Och wettexduk i kepsen för att hålla huvudet kallt.

Inser att många fler än jag trodde vet vad jag står inför. Får både "Lycka till" och "var rädd om dig" från höger och vänster. Bra pepp. Och om jag ändå måste bryta är det ju inget misslyckande utan bara "force majeure" och förresten har jag redan kollat på ett annat marathon i sommar. På Öland. Platt och fint och ingen maxtid! Bara en sån sak.

Kanske ett lämpligt (tröst)pris efter lördagens utmaning?


Tre pass kvar...

Just avverkat ett varmt, men kort intervallpass inramat av mysjogg längs en skogsstig. Nu är det nedvarvning som gäller och det är bara tre pass kvar enligt mitt program. Eller två, om jag väljer att vila mig i form i slutet av nästa vecka...

Väderleksprognoserna har plötsligt blivit oerhört intressanta. Rent teoretiskt vet jag att det inte går att spå särskilt bra tio dagar i förväg, men kan inte låta bli att titta ändå. Och humöret och förväntningarna åker berg- och dalbana. Igår skulle det bli 22 grader, idag står det plötsligt 31. I en annan app har man kommit fram till att det "bara" blir 24 grader. Men jag tror naturligtvis att den varmaste är den mest troliga.

Hur var det nu med negativa tankar. Bort med dom! Hellre glädjas åt de svalare prognoserna och ha varit glad i onödan... Lättare sagt än gjort.

I alla fall känns allt annat bra. Fick inte minsta blåsa eller skavsår efter Göteborgsvarvet. Redan två dagar senare körde jag ett riktigt bra femkilometerspass med lätt känsla i benen. Idag gick det också lätt. Känns som jag är redo.

Har förstås gått igenom loppet i lördags kilometer för kilometer i loggen och även jämfört med tidigare halvmaror och försökt planera upplägget utifrån vad jag sett. Helt klart verkar jag fixa snabbare sluttider om jag börjar jäääääääättelångsamt. På egna långpass brukar jag ju till och med gå hela första kilometern som uppvärmning och ändå få skapligt medeltempo totalt.

Så får det bli!

Racerapport Göteborgsvarvet

Laddade hos goda vänner och sov osedvanligt gott och länge för ovanlighetens skull. Första frukost som vanligt med yoghurt och ägg. Ett glas resorb som tillbehör med tanke på den soliga dagen. Vid elvatiden blev det en skål havregrynsgröt också före avfärd mot Slottsskogen.

Solen gassade från klarblå himmel. Jag var ganska orolig för hur jag skulle klara värmen, men försökte mentalt förbereda mig genom att bestämma mig för att inte "låtsas om det". På plats i Slottsskogen var det precis som förra gången (2016) ett förvirrande myller av folkströmmar åt olika håll.  

Det tog sin tid att hitta väskinlämningen och ytterligare en stund att hitta samlingsplatsen för "Team Snigel" vi som tycker att långsamt också är framåt. Men det var en väl vald plats en bit bort för där fanns även några vanliga parktoaletter som det inte var kö till. Så småningom var det dags att gå till startfållorna och min startgrupp (18) och nu började det kännas spännande och förväntansfullt och den sista kvarten gick fort fram till startskottet.

Stor trängsel i början förstås, men kom igång med joggandet efterhand. Det var plant och kändes lätt. Gick i Säldammsbacken enligt plan. Sen sprang jag på utan stopp förutom vid drickaborden där jag både drack och hällde vatten över mig i stort sett varenda gång. Efter fyra kilometers behaglig framfart fick jag övertyga mig själv om att det nog var oklokt att inte ta de där inplanerade gåpauserna var nionde minut. Så då började jag med det, men takten. blev lite ojämnt eftersom Älvsborgsbron nu tornade upp sig. Det blev längre gång uppför och en härlig nedförslöpning på andra sidan. Sen malde jag på längs Hisingen. Platt och guskelov ganska skuggigt bland husen, plus lite svala vindar från vattnet. Ganska mycket folk ute och skön stämning. Många high five blev det också. Vid Lindholmsmotet blev det en skön känsla när jag tänkte på förra gångens stress för att klara repet. Den här gången var det väldigt mycket marginal, främst pga tidigare startgrupp men också för att jag faktiskt blivit lite mindre långsam. 

Benen kändes bra, skorna bra och det rullade på kilometer efter kilometer. Nu gick det bättre att hålla mina inplanerade gåjoggsintervall ett tag. När jag kom till Avenyn insåg jag att det faktiskt gått, med mina mått, ganska fort och besinnade mig. Gick hela vägen upp till Poseidon. Jag jagade ju inte något tidsrekord utan mer en bra känsla av att jag ska klara dubbla distansen om ett par veckor. När jag passerade 18 km skylten fick jag faktiskt ståpäls av den goda känslan, nu var det bara lite kvar och jag till skillnad mot förra gången funkade alla kroppsdelar fortfarande fint. Inte ens skavsår. Nu dags för slutetappen. 

Vid 19 km blev det lite otäckt ett tag, passerade ett läkarteam, kaos, ambulans, röda flaggor och omledning av oss som sprang. Fick senare reda på att det varit hjärtstopp. Hoppas allt gick bra! Det kom faktiskt fler sjuktransporter dessa sista kilometrar men ingen kändes så dramatisk som den första, det märktes  att funktionärerna där var väldigt skärrade över läget även om de skötte allt perfekt.

Sen dök 20 km-portalen upp och strax därefter skymtade målområdet. Nu blev det ståpäls igen när jag svängde in på vallen och löparbanorna. Det var ganska tätt med löpare och mycket folk på läktarna den här gången. Vilken stämning! Bjöd på en liten spurt och kom i mål 14 minuter snabbare än förra gången. 
 

Ingen märkvärdig tid alls, men då hade jag stannat vid varenda drickabord, valt att gå lite extra bland annat vid Avenyn och upp för broarna. Och särskilt trött var jag inte heller. Väldigt nöjd på det hela taget och när det lite senare behövdes en springrusch till tåget vi skulle med så gick det alldeles utmärkt. 

Så här dagen efter har jag lite ont i svankryggen, men annars känns det mesta som vanligt. Sitter nu och skriver detta under hemresan upp mot Stockholm.Vi åker med nått som heter Blå tåget. Gammalt tåg, med riktig restaurangvagn och sköna fåtöljer. Känns som en värdig avslutning på detta äventyr.

Och medaljen var fin!

På väg mot Göteborg

Ja, då sitter jag på tåget mot Göteborg. I morgon ska jag ta mitt sista "långpass" på väg mot maradrömmen. Men det hjälper inte riktigt hur mycket jag än försöker intala mig att det bara är ett långpass. Jag vill ju liksom mer...  

Samtidigt får det inte bli så att jag är halvdöd efter målgång. Då blir blotta tanken att köra dubbla distansen rena skräcken. Så en bra känsla vill jag ha, det är viktigare än en bra tid. Vi blir en hel hög från Facebookgruppen Team Snigel som ska "snigla varvet" och det ordnas till och med med en liten träff före start för de som kan. En del av oss deltar i välgörenhetsgrupperna och startar tidigt, smart sätt att få mer tid på sig för att fullfölja innan repet dras och målet stängs.

Själv startar jag kl 15.13 i startgrupp 18. Det är betydligt tidigare än förra (första) gången. Och lite snabbare hoppas jag förstås vara också så här två år senare. Men vem vet? Vädret är ett orosmoment, det kan bli varmt. Och vad tycker jag om värme när jag springer? Inte alls!

Men kul ska jag ha. Tänker försöka få så många high five som bara möjligt från publiken, helst de som är under metern höga. Har varit med om att glada ungar tjoat "heja tanten" och då orkar man en bit till. Tydligen ska vi ha våra namn på nummerlappen i år så ev blir det andra tillrop. Men allt är lika kul.

Vill nån följa mig under loppet finns jag på race one, mitt startnummer är 1532.

Racerapport kommer senast söndag. 

Det där mentala

Det mesta sitter ju i skallen och den tränar man för lite. Benen mal på mil efter mil, man styrketränar och man kör flåsintervaller för konditionen. Men det mentala hinns liksom inte med. Målbilder talas det om, och så klart har jag en målbild där jag sätter tänderna i marathonmedaljen. Men vägen dit, de där fyra milen, har jag inte funderat så jättemycket på tidigare ärligt talat.

Vad gör jag om jag får skavsår eller "soppatorsk"? Hur ska jag tänka om det blir jobbigt? Vilken reaktion blir det om jag märker att det går sämre än jag planerat? Jag har de senaste veckorna försökt notera mina reaktioner under träningspassen. När känner jag mig sådär totalt slut och när stannar benen för att dom "måste"? Lite har jag lärt mig och helt klart är uppförsbackar inte min bästa gren. Även om jag  backtränat och numera springer uppför dem om det inte är alltför brant så kommer en (inbillad eller verklig) matthet på toppen. Men i stället för att stanna och pusta har jag försökt fokusera på andningen. Djup magandning medan jag fortsätter jogga. Det funkar! Efter sådär fem djupa andetag har jag glömt att jag var trött (och förmodligen tillsatt lite mer syre till musklerna). 

Och sen är det gps-klockan. Min bästa träningskompis många gånger, men extremt knäckande också ibland. Jag reagerar så himla barnsligt när jag kollar på siffran med "aktuellt tempo". Visar den snabbare än jag trodde tänker jag "det är fel, beror på gps-en", visar den långsammare än jag trodde så tänker jag "fy fasen vad dålig jag är, jag kan lika gärna gå". Borde ju reagera precis tvärt om, men det gör jag aldrig!

Lärdomen av detta blir att stänga av aktuellttempofunktionen så jag slipper riskera onödiga dippar. Stänger nog av kilometertiderna också och kör enbart på medeltempovisning hela loppet. Vore bättre om jag kunde stänga av de negativa tankarna när de kommer, men har inte riktigt hittat rätt knapp än...

Äldre inlägg