Visar inlägg från maj 2018
Väder, väder, väder
Tre pass kvar...
Just avverkat ett varmt, men kort intervallpass inramat av mysjogg längs en skogsstig. Nu är det nedvarvning som gäller och det är bara tre pass kvar enligt mitt program. Eller två, om jag väljer att vila mig i form i slutet av nästa vecka...
Väderleksprognoserna har plötsligt blivit oerhört intressanta. Rent teoretiskt vet jag att det inte går att spå särskilt bra tio dagar i förväg, men kan inte låta bli att titta ändå. Och humöret och förväntningarna åker berg- och dalbana. Igår skulle det bli 22 grader, idag står det plötsligt 31. I en annan app har man kommit fram till att det "bara" blir 24 grader. Men jag tror naturligtvis att den varmaste är den mest troliga.
Hur var det nu med negativa tankar. Bort med dom! Hellre glädjas åt de svalare prognoserna och ha varit glad i onödan... Lättare sagt än gjort.
I alla fall känns allt annat bra. Fick inte minsta blåsa eller skavsår efter Göteborgsvarvet. Redan två dagar senare körde jag ett riktigt bra femkilometerspass med lätt känsla i benen. Idag gick det också lätt. Känns som jag är redo.
Har förstås gått igenom loppet i lördags kilometer för kilometer i loggen och även jämfört med tidigare halvmaror och försökt planera upplägget utifrån vad jag sett. Helt klart verkar jag fixa snabbare sluttider om jag börjar jäääääääättelångsamt. På egna långpass brukar jag ju till och med gå hela första kilometern som uppvärmning och ändå få skapligt medeltempo totalt.
Så får det bli!
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Racerapport Göteborgsvarvet
Laddade hos goda vänner och sov osedvanligt gott och länge för ovanlighetens skull. Första frukost som vanligt med yoghurt och ägg. Ett glas resorb som tillbehör med tanke på den soliga dagen. Vid elvatiden blev det en skål havregrynsgröt också före avfärd mot Slottsskogen.
På väg mot Göteborg
Ja, då sitter jag på tåget mot Göteborg. I morgon ska jag ta mitt sista "långpass" på väg mot maradrömmen. Men det hjälper inte riktigt hur mycket jag än försöker intala mig att det bara är ett långpass. Jag vill ju liksom mer...
Samtidigt får det inte bli så att jag är halvdöd efter målgång. Då blir blotta tanken att köra dubbla distansen rena skräcken. Så en bra känsla vill jag ha, det är viktigare än en bra tid. Vi blir en hel hög från Facebookgruppen Team Snigel som ska "snigla varvet" och det ordnas till och med med en liten träff före start för de som kan. En del av oss deltar i välgörenhetsgrupperna och startar tidigt, smart sätt att få mer tid på sig för att fullfölja innan repet dras och målet stängs.
Själv startar jag kl 15.13 i startgrupp 18. Det är betydligt tidigare än förra (första) gången. Och lite snabbare hoppas jag förstås vara också så här två år senare. Men vem vet? Vädret är ett orosmoment, det kan bli varmt. Och vad tycker jag om värme när jag springer? Inte alls!
Men kul ska jag ha. Tänker försöka få så många high five som bara möjligt från publiken, helst de som är under metern höga. Har varit med om att glada ungar tjoat "heja tanten" och då orkar man en bit till. Tydligen ska vi ha våra namn på nummerlappen i år så ev blir det andra tillrop. Men allt är lika kul.
Vill nån följa mig under loppet finns jag på race one, mitt startnummer är 1532.
Racerapport kommer senast söndag.
Det där mentala
Det mesta sitter ju i skallen och den tränar man för lite. Benen mal på mil efter mil, man styrketränar och man kör flåsintervaller för konditionen. Men det mentala hinns liksom inte med. Målbilder talas det om, och så klart har jag en målbild där jag sätter tänderna i marathonmedaljen. Men vägen dit, de där fyra milen, har jag inte funderat så jättemycket på tidigare ärligt talat.
Vad gör jag om jag får skavsår eller "soppatorsk"? Hur ska jag tänka om det blir jobbigt? Vilken reaktion blir det om jag märker att det går sämre än jag planerat? Jag har de senaste veckorna försökt notera mina reaktioner under träningspassen. När känner jag mig sådär totalt slut och när stannar benen för att dom "måste"? Lite har jag lärt mig och helt klart är uppförsbackar inte min bästa gren. Även om jag backtränat och numera springer uppför dem om det inte är alltför brant så kommer en (inbillad eller verklig) matthet på toppen. Men i stället för att stanna och pusta har jag försökt fokusera på andningen. Djup magandning medan jag fortsätter jogga. Det funkar! Efter sådär fem djupa andetag har jag glömt att jag var trött (och förmodligen tillsatt lite mer syre till musklerna).
Och sen är det gps-klockan. Min bästa träningskompis många gånger, men extremt knäckande också ibland. Jag reagerar så himla barnsligt när jag kollar på siffran med "aktuellt tempo". Visar den snabbare än jag trodde tänker jag "det är fel, beror på gps-en", visar den långsammare än jag trodde så tänker jag "fy fasen vad dålig jag är, jag kan lika gärna gå". Borde ju reagera precis tvärt om, men det gör jag aldrig!
Lärdomen av detta blir att stänga av aktuellttempofunktionen så jag slipper riskera onödiga dippar. Stänger nog av kilometertiderna också och kör enbart på medeltempovisning hela loppet. Vore bättre om jag kunde stänga av de negativa tankarna när de kommer, men har inte riktigt hittat rätt knapp än...
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS