Maradrömmen - efter pandemin

Det var bestämt att det skulle bli långpass, jättelångpass. Tre mil var det tänkt och för att få in det ställde jag klockan tidigt en söndagmorgon. När jag vaknade strilade regnet ner. När jag åt min gröt och drack mitt kaffe duggade det. I stället för vindjacka blev det regnjacka och mobilen stoppade jag i plastpåse. Vätskebälte med energidryck, nyponsoppa och vatten i de olika flaskorna. Banan och nötcreme i fickan. Kepsen djupt neddragen och ut kom jag. Körde min sedvanliga gåjogg och inledde med 10 minuters promenad som uppvärmning. Sen rullade det på. Det blev blötare och blötare. Jag sprang och sprang. Vägen var lerig. Jag blev lerig. Skorna blev genomsura. 

Idag kom startbeviset till Göteborgsvarvet.

Tvekade länge innan jag anmälde mig eftersom det är bara två veckor före mitt stora mål den 2 juni. Men sen bestämde jag mig för att se varvet som ett sista långpass helt enkelt. Det blir ju bra mycket roligare att springa det bland tusentals andra, med highfajvande publik. Sen kan man ju bara hoppas att det ger det styrkebesked jag hoppas på så jag slipper oroa mig så ohemult för de där repen på maran.

43 dagar kvar till Stockholm Marathon och en månad till varvet...

Att planera långpass kan vara roligt. Särskilt om man försöker hitta nya rundor. Då upptäcker man om inte annat hur oherrans långt man kommer på ett par mil. Hur många vägar man måste ta, liksom. När man inte hittar så bra i krokarna är det då lämpligt att tänka först och springa sen. Åtminstone trodde jag det. Så jag ritade upp en runda om 26 km med start och mål vid lägenheten där jag understundom vistas. Tyckte det såg så fint ut. Först en sväng runt samhället och sen ut i naturreservatet. Men det blev inte som jag tänkt...

Det finns skäl till att ha vägar runt samhällen. Ibland ligger det till exempel stora avfallsanläggningar där nånstans. Och då kan det hända att det är väldigt tät trafik med stora lastbilar. Som dammar. Och kör fort. Eftersom vägen i så fall inte har något turistvärde läggs föga på att göra den fin, eller ens gångbar. Det är en asfaltbana, dammiga diken och inte så mycket mer. Dit kom jag efter tre kilometer.

Fick gå ner i diket stup i kvarten, och andades försiktigt genom tröjan som jag drog upp. Tänkte att det väl inte skulle vara så lång bit på detta sätt. Men det var det. Skorna blev gråa, jag blev grå. Och där någonstans tappade jag väl egentligen intresset för min efterlängtade löprunda. Men två mil återstod...

Det blev många pauser, när jag tappar rytmen sådär tappar jag på nåt sätt strukturen. Benen känns inte som dom ska och pannbenet lyser med sin frånvaro. Hade ryggsäck med och där fanns både nyponsoppa och banan. Där kunde jag lägga jackan när det blev för varmt. Där hade jag kartan. Varje gång måste jag stanna och ta av den och gräva lite.

Men jag fortsatte i alla fall och kom så småningom ut i ett mycket vackert naturreservat med gångvägar. Hästhagar. Röda stugor, en liten konstnärsatelje där jag fotade en stengubbe som får symbolisera den övergripande känslan på denna runda. Efter ett tag kom jag till ett läge där verkligheten inte längre stämde med kartan och då beslöt jag mig för att helt enkelt vända och ta raka spåret hem.

Och sista milen var helt OK.

En sån där riktigt härlig vårdag. Vattnet spegelblankt, himlen blå och bofinken har fått fnatt. Klart man måste ut en runda då. Bara mysrunda och lite för att testa de nya skorna. Helt ny stil på dom med mycket mer plats för tårna, något jag länge funderat på att jag faktiskt behöver. Snygga är dom inte, men oj så sköna.

För första gången i år blev det kortärmad tisha under vindjackan och till och med det höll på att bli  för varmt efter ett tag. Planen var att bara hålla lugnt långpasstempo och att springa ca 10 km. Har möjlighet att göra ett riktigt långpass på asfalt kommande tisdag och vill spara mig lite. Inte två långpass på raken och riskera några dumma skador igen. Nä, långsamt och disciplinerat skulle det bli. 

Vet inte om det var skorna, bofinkarnas hejaklack eller jag själv, men det gick i alla fall väldigt lätt och i ett tempo som låg ganska precis på mitt "bekväma långpasspringtempo" men inklusive gångpauserna jag tog regelbundet. Väldigt överraskande. Och glädjande.

Elva kilometer lite drygt och en positiv och skön känsla i kroppen efteråt. Nu blir det kaffe på altanen!

Jag följer ju numera ett 10-veckorsprogram som till vissa delar bygger vidare på det jag kört tidigare (Anders Szalkai för er som vet vem han är). Det här programmet och den nivå jag valt uppger sig vara vad som behövs om man är igång med löpningen redan och om man har som ambition att "klara loppet". Det stämmer på mig.

När jag körde igång var jag dock fullt beredd på att det tempo som skulle hållas på olika moment som vanligt skulle vara mycket snabbare än vad jag kan prestera, snigel som jag är. Men riktigt så illa blev det inte. Inte den här gången! Är nu inne på fjärde veckan, har följt programmet nästan exakt, bara kastat om ordningen på några pass ibland för att få ihop det. Mitt senaste långpass körde jag på min ensliga grusväg med gåjogg, precis som vanligt. Efter ett par dagars avkoppling i Barcelona med både vin och oregelbundna måltider, sena kvällar och flygresor var jag inställd på att låta det bli som det blev. Och det blev det förstås. Men inte på det sätt jag trodde:

Döm om min förvåning när medeltempot faktiskt visade sig vara nästan exakt som i programmet när jag var klar. Och då var jag inte ens trött. Vilken boost för självförtroendet!

52 dagar kvar till start...