Maradrömmen - efter pandemin

Solen skiner lockande men det är bitande kallt. Påskafton med långpassdag. 63 dagar kvar till start. Bara gilla läget och kuta på. Eller..?

Enligt säker källa är det bättre att göra det före sillen och nubben än efter. Har ingen anledning att betvivla det så nu får jag sluta skjuta upp det där första steget över tröskeln, ställa undan datorn och knyta på mig skorna. Vet ju att det kommer kännas skönt när jag väl kommer ut. Och ännu bättre när jag kommer hem om ett par timmar.

Nu kör vi!

GLAD PÅSK!

Har varit på semester utan dator och blogga via mobilen kändes inte som nån hit eftersom jag gärna skriver ganska mycket. Men nu så...

Det blev Madeira vi åkte till för en veckas avkoppling och säga vad man vill om den ön men särskilt platt är den inte och där vi bodde var det extremt oplatt. Vårt hotell låg på en klipphylla som man fick ta hiss till och för att ta sig från den lilla byn nere i sänkan var det trista, vältrafikerade, mörka tunnlar åt olika håll, alternativt en brant och smal hårnålskurveväg upp i bergen. Med en hel del trafik. Inga idealiska förutsättningar för de där sköna långpassen jag tänkt mig. Det blev några vändor på löpbandet innan jag kom på att det faktiskt fanns en gammal väg till grannbyn. Visserligen började även den med en tunnel, men den var kort och dessutom nästan ingen trafik alls. Sen fortsatte vägen längs Atlantstranden med mäktiga vågor inrullande från ena sida och en massiv bergvägg uppåt åt andra hållet.

På ett ställe rann ett litet vattenfall från höjden och ner på vägbanan och solen sken förstås på den långsamt njutjoggande maradrömstanten. En alldeles underbar runda på cirka 8 km blev det tur retur mellan Ponta do Sol och Madalena de la Mar. GPS-en skenade upp i bergen en sväng så därför vet jag inte exakt hur långt det faktiskt var.

Det var så himla skönt att kunna springa utan alla dessa vinterjoggarkläder man använt hemmavid också. En riktig startaomefterdippen-löpning som gav massor med energi.

Andra dagar blev det lite kortare intervallpass på hotellets löpband som var föredömligt placerat med utsikt mot havet med fri horisont 180 grader. Sämre kan man ha det.

Nu är jag åter på hemmaplan och nu är det ordinarie träningsprogram som ska gälla ända fram till dagen D. I alla fall är det planen...

När man är sjuk hinner man planera massor. Jag är expert på att planera och ofta minst lika bra på att inte följa planerna. Med eller utan aktiva beslut. Men nån sorts röd tråd vill jag ändå gärna ha och när det gäller joggingen så har ju början av året ägnats åt grundräning och en oplanerad sjukperiod. Så här tänker jag mig fortsättningen: 

• Mars: Återgång till normal träningsdos, inklusive gympapass m.m.
• April: Köra enligt 10-veckorsprogrammet (eventuellt Tjejmilen 21, men ej bestämt än)
• Maj: Köra enligt 10-veckorsprogrammet, springa Götebortsvarvet och även fira treårsdag som  joggarfarmor med en galen maradröm.
• Juni: Stockholm Marathon och sen träning "efter behag"
• Juli: Sommarträning bl a på Fårö och några långpass (eventuellt Möjaloppet)
• Augusti: Fokus på långpass, springa Ultravasan 45 km
• September: Tjejmilen, Blandad träning, springa Lidingöloppet 15 km
• Oktober - december: Beroende på hur året gått och känts. Ska jag fortsätta med långa distanser eller kanske korta ner och försöka bli någon liten gnutta mindre långsam på milen till nästa år? När jag vet det, vet jag också hur jag ska planera. Men mål måste jag ha, och dom ska helst vara både roliga och någorlunda realistiska.
  
  För hela 2018 har jag också en distansmålsättning - jag vill försöka nå 1 200 km i total träningsdistans till årsskiftet.

Det blev två veckors mer eller mindre total vila. Någon liten promenad, men mest soffläge. Till sist provade jag en kort stavgångspromenad om 4 km mest för att se hur det kändes. Och det kändes tack och lov bra så dagen efter gav jag mig ut på något som med mycket god vilja skulle kunna kallas löprunda. Tempot var så långsamt att jag själv hade kunnat promenera fortare en fullständigt frisk dag. Men nu var det inte tempot det handlade om utan om att få rasta benen lite, mjuka upp musklerna och känna något lite av den där sköna känslan en riktig löprunda kan ge. Benen fungerade utomordentligt bra i alla fall och jag höll samma så kallade "tempo" under hela rundan. Det blev 6 km totalt. Två dagar senare körde jag en vända till, denna gång med lite gångpauser men fortfarande väldigt lågt tempo. Totalt blev det 8,5 km och 15 sekunder mindre långsamt per kilometer än första rundan. Och allt känns bara bra. Härligt. 

Planen framöver är nu att fortsätta med superlångsamma lågpulspass veckan ut. Nästa vecka far jag till Madeira och hoppas förstås på några rundor i sommarväder där. På främmande mark blir det som det blir men förhoppningsvis kan jag köra något lite snabbare än denna första återuppbyggnadsvecka. Det kan ju bli löpband också. Men nåt blir det. Och inga dubbskor eller underställ. Bara en sån sak!

När jag kommer hem är det en dryg vecka kvar av mars och då kör jag igång med 10-veckorsprogrammet igen. Det som jag precis hann påbörja innan jag blev sjuk. Något marathon i april blir det förstås inte, men förhoppningsvis funkar allt som det ska med programmet, så jag blir redo precis lagom i tid för andra försöket på Stockholm Marathon i juni. På´t igen bara. Upp ska man inte ge!