Det där jag skrev om i förra inlägget, inspirationen och tanken att köra en tidigare marathondebut kom av sig. Inte direkt, för jag körde det nya programmet i hela fyra pass och kände verkligen att det funkade. Så kom måndagen då jag vaknade med rejält ont i örat. Öroninflammation. Till saken hör att jag har ett hörselimplantat på det örat som gör att konsekvenserna kan bli betydligt allvarligare än för andra. Först förstod jag inte ens riskerna själv utan åt Alvedon och väntade på att det skulle gå över. På onsdagen besökte jag dock vårdcentralen och fick vanligt penicillin utskrivet av en allmänläkare. På onsdagkvällen fick jag information om det skulle behövas annan behandling (tack implantatvänner i Facebookgruppen!) och torsdag morgon hängde jag på telefonluren till min implantatklinik. De lovade att återkomma och gjorde också det men först sex timmar senare. Innan dess hade det tillstött komplikationer som ökat min oro och gjort att jag ringt runt lite varstans och till sist fått tipset att bara åka till ÖNH-mottagningenoch sätta mig. "Dom kan inte vägra dig hjälp".
Svensk sjukvård idag är inte vad den borde vara, åtminstone inte i inledningsskedet. Men väl på plats blev jag väl mottagen och behandlad. Intravenös antibiotika i hästkur i två dagar följt av fortsatt behandling har nu gjort att jag en vecka senare faktiskt börjar känna mig nästan normal igen.
Men springandet har jag inte ägnat en tanke förstås, eller jo, tänkt har jag kanske men det har verkligen känts fullkomligt ointressant. En kort promenad blev det igår. Det är allt. Nu återstår 8 dagars antibiotikakur och återbesök. Har ingen aning om när jag kan börja springa igen. Det blir som det blir.
Hälsan går först!
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS