Maradrömmen - efter pandemin

Det där jag skrev om i förra inlägget, inspirationen och tanken att köra en tidigare marathondebut kom av sig. Inte direkt, för jag körde det nya programmet i hela fyra pass och kände verkligen att det funkade. Så kom måndagen då jag vaknade med rejält ont i örat. Öroninflammation. Till saken hör att jag har ett hörselimplantat på det örat som gör att konsekvenserna kan bli betydligt allvarligare än för andra. Först förstod jag inte ens riskerna själv utan åt Alvedon och väntade på att det skulle gå över. På onsdagen besökte jag dock vårdcentralen och fick vanligt penicillin utskrivet av en allmänläkare. På onsdagkvällen fick jag information om det skulle behövas annan behandling (tack implantatvänner i Facebookgruppen!) och torsdag morgon hängde jag på telefonluren till min implantatklinik. De lovade att återkomma och gjorde också det men först sex timmar senare. Innan dess hade det tillstött komplikationer som ökat min oro och gjort att jag ringt runt lite varstans och till sist fått tipset att bara åka till ÖNH-mottagningenoch sätta mig. "Dom kan inte vägra dig hjälp".

Svensk sjukvård idag är inte vad den borde vara, åtminstone inte i inledningsskedet. Men väl på plats blev jag väl mottagen och behandlad. Intravenös antibiotika i hästkur i två dagar följt av fortsatt behandling har nu gjort att jag en vecka senare faktiskt börjar känna mig nästan normal igen.

Men springandet har jag inte ägnat en tanke förstås, eller jo, tänkt har jag kanske men det har verkligen känts fullkomligt ointressant. En kort promenad blev det igår. Det är allt. Nu återstår 8 dagars antibiotikakur och återbesök. Har ingen aning om när jag kan börja springa igen. Det blir som det blir.

Hälsan går först!

Rubriken känns kanske inte klockren för att komma från en sån som jag som surfar jättemycket. Men nu har jag kommit på att det rentav kan vara lite farligt. Till exempel så råkade jag nånstans på Facebook se en diskussion om olika maratonlopp, deras för- och nackdelar osv. Ett inlägg där tilltalade mig alldeles särskilt och jag surfade vidare till loppets hemsida för att få veta mer.

Nu är det ju så att mitt stora "one and only" mål länge har varit Stockholm Marathon. Först 2017 och sen, när skadan tvingade mig att stå över förra året så gäller 2018. Det är dit jag vill komma. Gå i mål på Stadion sådär som man ser på bilderna ungefär.

Men så var det detta med surfandet och det här andra loppet. Jätteplatt bana. Starttiden tas från startlinjen (inte startskottet). Loppet körs som av en händelse precis den vecka när jag planerat mitt absolut längsta långpass (35 km) inför Stockholm Marathon. Tänk om man skulle...? Kollade resultatlistan från förra året och då hade jag definitivt kommit sist, nån kvart efter alla andra. Minst. Men vem vet vilka som deltar i år?

Blev ju så himla sugen på detta att jag blev tvungen att slå på bromsen. Men bara lite. Nu har jag ändrat lite till ett träningsprogram med något högre krav än jag kört tidigare. Blir man jätteinspirerad och vill hoppa på nåt går det kanske att spänna bågen lite tänker jag. Ska följa detta program februari ut. Och om jag klarar det, då anmäler jag mig till ett "marathongenrep" i april. Tror jag...

Det allra första passet körde jag igår. Fartigt sådant, med både långa springavsnitt i lite snabbare tempo och korta intervaller jättefort. Och det var kul och gick bra. Blev riktigt förvånad över vilka farter mina stackars gamla ben kunde prestera då och då. De vill ju helst lunka på i det där bekväma jag-kan-hålla-på-hur-länge-som-helst-tempot annars. Det kan dom ju få, men inte förrän till helgens långpass.

Ibland händer det saker som gör att livet stannar till lite grand. Något tar slut och nåt annat måste ta vid utan att man riktigt vet hur. Någon som alltid funnits där finns inte längre. Det spelar ingen roll om det är väntat, beredd kan man aldrig bli fullt ut. Tankar kommer och tankar går. Det är svårt att sova. Och sen det praktiska, allt som måste göras och planeras. Tack och lov är jag inte ensam om det utan har världens finaste familj och vi hjälps alla åt nu.

Mitt i detta är det skönt att ha löpningen. Har för länge sedan upptäckt dess effekt som antistressmedicin. Det är nästan något meditativt över det där att bara sätta ena foten framför den andra gång på gång på gång. På gång.

Idag sken solen från en klarblå vinterhimmel. Marken var lättpudrad med snö och termometern visade på nollgradigt. Egentligen skulle jag gjort ett kort, snabbt pass enligt planen, men det fick i stället bli ett långsamt och långt njutningspass. Tankarna fick flyga omkring som dom ville. Benen skötte sitt och kilometer lades till kilometer i min sedvanliga gåjogg. Det blev några längre stopp för fotografering och även en pratstund med nån jag mötte. 

Minuter är inte viktiga alls vid de här tillfällena. Det viktiga är känslan och upplevelsen. Lite fågelkvitter här och var. En varm solstråle på kinden. Porlandet från bäcken som kämpar mot tilltagande isläggning. Det regelbundna ljudet från mina fötter, steg efter steg efter steg. Det blev en härlig runda idag. Någon har myntat uttrycket "ögonbedövande vackert" och det var det verkligen idag. Nu, 18 kilometer senare är benen lite tröttare, men själen och sinnet lite piggare. 

Tomorrow is another day....