Maradrömmen - efter pandemin

Ja, det var ju en upplevelse det där. Hade inte en aning om delikata kulinariska kombinationer som chips till kaffe, eller köttbulle med blåbärssoppa före denna dag. Eller att jag skulle kunna tycka cola var gott. En upptäckternas dag, helt klart.

Morgonen var lite småkylig med lätt halka. Solsken efter gårdagens regnande. Fick skjuts från hotellet till Byttorpsjön, där ett gäng härliga funktionärer delade ut chip och nummerlappar. Så småningom gick vi i

samlad trupp mot sjön och startplatsen. Klockan 09.30 ljöd skottet och

sen var man igång. Jag följde min plan med 8 min jogg och 2 min gång ända från start. Gick hur bra som helst till tio km, femton km, sen började det sacka lite och kilometertiderna tuggade obönhörligt uppåt. Kanske var det frestelserna vid varvningsbordet som behövde sin tid för att avnjutas, kanske var det något annat. Men ett varv till orkade man ju. Och ett till. Och sen ytterligare ett. Jag hade planerat en egen "nötbelöning" vid varje varvning, men det gav jag upp efter sådär tio varv. Det fanns så mycket annat gott att smaska i sig.  18-19 km började det gå trögt. Benen blev tunga och farten sjönk successivt. Pauserna vid varvningsbordet blev längre och jag gick ända tills jag svalt sista smulan eller klunken av vad det nu var.

Halvmaran klarades av på runt tre timmar. Sen fortsatte jag med min gågging. In i skogen efter stora gottisbordet. Förbi alla småbord med elitlöparnas specialdrycker. Förbi bryggorna till vänster och sen svängen runt kortsidan längst bort, då var man nästan uppe på raksträckan tillbaka där det var lättsprunget ända fram till utegymmet. Sen kom det bästa - nerförsbacken - den var nog nästan fem meter lång och i normala fall inte märkbar, men oj vad lätt det var att springa där fram till stretchstenen som låg så strategiskt placerad och helt som gjord för några snabba övningar innan man stack vidare och kom in mot leriga kurvan och knixen ner mot sjöstranden och sen mot varvningen och blippandet vid tidtagningsmattorna innan man kom fram till en ny bananhalva eller vad man nu ville ha. Och sen ett varv till. Och ett till... Springandet gick väl skapligt, hade jag sluppit de där blyklumparna som satt i benen efter 25 km hade det gått ännnu bättre... På bilden nedan syns jag längst till höger (med keps).

Jag hade snigeljackan på mig. Den som har stort tryck med Team Snigel och mottot: Långsamt är också framåt. Och långsamt gick det, men hela tiden framåt. Alla  sprang om mig och väldigt många gav mig en klapp på axeln, kommenterade min fina jacka eller - som en gjorde - började sjunga "lilla snigel akta dig" när hon ville springa om. Stämningen var helt underbar. Alla deltog efter sin egen förmåga. Varv efter varv. Vid 27 km dök maken upp längs banan. Mycket uppskattat! tankade en puss och fortsatte sen. När fem timmar gått bestämde jag mig helt enkelt för att gå sista timmen. Det höll ända tills det var cirka 10 minuter kvar då slog stora prestationsångesten till och jag började springa igen. Till min förvåning gick det utmärkt. Och när målskottet ljöd hade jag avverkat drygt 38 km. Det blev lite väntan på "mätnisse" men då fick vi världens underbaraste varma hamburgare utburen av dessa fantastiska funktionärer. Jag äter aldrig hamburgare annars. Men den här var väldigt god. Och när mätnisse prickat av mig återstod bara en kort promenad till varvningsområdet för att få den välförtjänta medaljen.

Dagen efter var benen nästan som vanligt igen. Ett gott tecken som tyder på att jag kunnat lyssna på kroppen på ett bra sätt.

Jag lärde mig massor under detta lopp. Mådde väldigt mycket bättre än efter mitt tidigare längsta pass om 32 km och gissar att det beror på löpande näringsintag hela tiden. Fötterna klarade sig jättebra. Kanske tipset om att smörja in dem direkt före loppet hade betydelse. Eller också var det en slump. Fick inte ont i ryggen eller nån annanstans. Antagligen har gympan haft avsedd effekt och stärkt hela kroppen. Den sista kilometern när jag började springa var den stora överraskningen. Det gick riktigt bra att springa trots att jag trodde mina ben tagit semester för länge sen.

Nog ska jag väl kunna fixa de där sista fyra kilometrarna också på samma tid i juni!? Maradrömmen lever definitivt vidare efter detta. Nu vet jag att min kropp orkar hålla igång 6 timmar. Och jag tänker inte på minsta vis jämföra mig med elitkillen som avverkade 85 km på samma tid som jag körde mina 38. Han vann sin seger, och jag vann min.

Om tre dagar är det dags för min hittills största löparutmaning. Målsättningen är inte att springa fort eller vinna. Bara att klara av att förflytta mig i sex timmar. På något sätt. Om jag så ska krypa sista biten. Banan går på packat grus längs en sjö - känns rätt mycket som hemma på nåt vis och det är bra. Asfalt hade blivit tufft. (bild lånad från FB-gruppen för loppet)

Det börjar kännas lite nervöst nu och jag håller på med förberedelser som värsta elitlöpare. Förutom kolhydratladdning och sån där överkurs då, det skippar jag. Men packningen är genomgången femtioelva gånger, fotvården avklarad, strategin fastställd och fyra påsar nötcreme inhandlade som belöning för varje milstolpe (eller efter avslutat lopp om jag inte når fyra mil). Just nu håller jag på att provköra min GPS-klocka för att se om den klarar 6 timmar utan att få slut på batteri.

Vädret ser lovande ut med sju grader och uppehåll, men det kan bli lite regn också så extra ombyte finns med, förutom de varma kläder jag ska byta till efter målgång. Sist jag sprang riktigt långt blev jag nämligen förfärligt frusen efteråt. Och då var det ändå bara drygt 4,5 timmar.

Ja, herrejösses vad man ger sig in på! Men provar man inte får man inte veta om det går! Eller hur det går. Bara att ta farväl av tånaglarna och hoppas på det bästa.

Enligt uppgift från tävlingsledningen ska det gå att följa mig på http://jogg.se/liveresultat under loppet.

Skicka mycket gärna pepp via sms eller messenger till mig under dagen (loppet går 09.30 - 15.30). Jag kommer att behöva det!

Det är liksom ingen tvekan. Joggingrundorna på Fårö är de absolut bästa. Har lyckan att kunna besöka denna ö några gånger om året och planerar förstås alltid in några springturer. I går var det dags igen. Trots att det är november strålade solen från molnfri himmel, vinden lyste med sin frånvaro och många träd hade fortfarande kvar sina prunkande färger. En idealisk dag helt enkelt.  

Det blev drygt 12 km gåjogg i den plan jag tänker använda på Borås sextimmars om en vecka. Några kortare fotostopp kostade jag dock på mig. Fick en tanke på hur fint det vore om man kunde spara de vackra vyerna och känslan från den här rundan och spela upp dem i nån sorts virtual reality på tråkigare rundor. Varje gång jag springer på Fårö så glömmer jag bort trötta ben eller hur länge jag faktiskt sprungit eftersom det alltid finns nya saker att titta på och upptäcka.

Igår var det den raskt inkommande novemberskymningen som fick mig att avsluta. Var inte klädd för mörkerlöpning på trafikerade vägar.