Ja, det var ju en upplevelse det där. Hade inte en aning om delikata kulinariska kombinationer som chips till kaffe, eller köttbulle med blåbärssoppa före denna dag. Eller att jag skulle kunna tycka cola var gott. En upptäckternas dag, helt klart.
Morgonen var lite småkylig med lätt halka. Solsken efter gårdagens regnande. Fick skjuts från hotellet till Byttorpsjön, där ett gäng härliga funktionärer delade ut chip och nummerlappar. Så småningom gick vi i
samlad trupp mot sjön och startplatsen. Klockan 09.30 ljöd skottet och
sen var man igång. Jag följde min plan med 8 min jogg och 2 min gång ända från start. Gick hur bra som helst till tio km, femton km, sen började det sacka lite och kilometertiderna tuggade obönhörligt uppåt. Kanske var det frestelserna vid varvningsbordet som behövde sin tid för att avnjutas, kanske var det något annat. Men ett varv till orkade man ju. Och ett till. Och sen ytterligare ett. Jag hade planerat en egen "nötbelöning" vid varje varvning, men det gav jag upp efter sådär tio varv. Det fanns så mycket annat gott att smaska i sig. 18-19 km började det gå trögt. Benen blev tunga och farten sjönk successivt. Pauserna vid varvningsbordet blev längre och jag gick ända tills jag svalt sista smulan eller klunken av vad det nu var.
Halvmaran klarades av på runt tre timmar. Sen fortsatte jag med min gågging. In i skogen efter stora gottisbordet. Förbi alla småbord med elitlöparnas specialdrycker. Förbi bryggorna till vänster och sen svängen runt kortsidan längst bort, då var man nästan uppe på raksträckan tillbaka där det var lättsprunget ända fram till utegymmet. Sen kom det bästa - nerförsbacken - den var nog nästan fem meter lång och i normala fall inte märkbar, men oj vad lätt det var att springa där fram till stretchstenen som låg så strategiskt placerad och helt som gjord för några snabba övningar innan man stack vidare och kom in mot leriga kurvan och knixen ner mot sjöstranden och sen mot varvningen och blippandet vid tidtagningsmattorna innan man kom fram till en ny bananhalva eller vad man nu ville ha. Och sen ett varv till. Och ett till... Springandet gick väl skapligt, hade jag sluppit de där blyklumparna som satt i benen efter 25 km hade det gått ännnu bättre... På bilden nedan syns jag längst till höger (med keps).
Jag hade snigeljackan på mig. Den som har stort tryck med Team Snigel och mottot: Långsamt är också framåt. Och långsamt gick det, men hela tiden framåt. Alla sprang om mig och väldigt många gav mig en klapp på axeln, kommenterade min fina jacka eller - som en gjorde - började sjunga "lilla snigel akta dig" när hon ville springa om. Stämningen var helt underbar. Alla deltog efter sin egen förmåga. Varv efter varv. Vid 27 km dök maken upp längs banan. Mycket uppskattat! tankade en puss och fortsatte sen. När fem timmar gått bestämde jag mig helt enkelt för att gå sista timmen. Det höll ända tills det var cirka 10 minuter kvar då slog stora prestationsångesten till och jag började springa igen. Till min förvåning gick det utmärkt. Och när målskottet ljöd hade jag avverkat drygt 38 km. Det blev lite väntan på "mätnisse" men då fick vi världens underbaraste varma hamburgare utburen av dessa fantastiska funktionärer. Jag äter aldrig hamburgare annars. Men den här var väldigt god. Och när mätnisse prickat av mig återstod bara en kort promenad till varvningsområdet för att få den välförtjänta medaljen.
Dagen efter var benen nästan som vanligt igen. Ett gott tecken som tyder på att jag kunnat lyssna på kroppen på ett bra sätt.
Jag lärde mig massor under detta lopp. Mådde väldigt mycket bättre än efter mitt tidigare längsta pass om 32 km och gissar att det beror på löpande näringsintag hela tiden. Fötterna klarade sig jättebra. Kanske tipset om att smörja in dem direkt före loppet hade betydelse. Eller också var det en slump. Fick inte ont i ryggen eller nån annanstans. Antagligen har gympan haft avsedd effekt och stärkt hela kroppen. Den sista kilometern när jag började springa var den stora överraskningen. Det gick riktigt bra att springa trots att jag trodde mina ben tagit semester för länge sen.
Nog ska jag väl kunna fixa de där sista fyra kilometrarna också på samma tid i juni!? Maradrömmen lever definitivt vidare efter detta. Nu vet jag att min kropp orkar hålla igång 6 timmar. Och jag tänker inte på minsta vis jämföra mig med elitkillen som avverkade 85 km på samma tid som jag körde mina 38. Han vann sin seger, och jag vann min.
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS