Maradrömmen - efter pandemin

Det har varit en rätt konstig löparhöst. Glädjen över att skadan från i våras slutligen gett sig av har blandats med en känsla av att det går så väldigt tröööögt. Jag är alltid långsam, men nu är jag ännu långsammare än tidigare. Trodde knappt det var möjligt. Men det är det uppenbarligen. De korta intervallpassen går dock förvåntansvärt bra och där springer mina ben som gamla trumpinnar i ganska högt tempo, men så fort det ska bli lite längre distanser så hamnar jag i en seg evighetslunk och ett tempo som är 15-30 sekunder långsammare per km än förra året.

Gissar att det mesta sitter i huvudet men vet inte varför eller vad jag ska göra åt det. Så jag har tränat på ändå och förutom tre löppass per vecka har jag lagt till gympapass när tillfälle ges och även styrkepass och simning då och då för att få mer allroundstyrka. Har kvar ett par extrakilon från sommaren och även Cypernresan i september. De vill inte ge sig av trots att jag ökat träningsdosen och kanske är det dom som spökar också. Jag är ju tyngre nu. Trots dippen i övrigt har jag fortfarande samma lust och behov att röra på mig. Det är jag glad för.

Nu är det precis två veckor kvar till höstens stora utmaning - Borås 6-timmarslopp. Har verkligen inte en enda aning om hur det kommer att gå. Man kallar det för Sveriges snabbaste sextimmarslopp men jag gissar att det kommer att ta ganska precis 360 minuter ändå att ta sig i mål, ändå! 

När jag anmälde mig såg jag det som en möjlighet att nå marathondistansen men eftersom det går så himla segt får jag nog sänka ribban en del och ta det som uthållighetstest i stället. Strunt samma hur långt jag kommer. Bara jag står på benen när slutsignalen går så är jag nöjd. 

Ja, det är ju de där höstrundorna. Då prestationens absolut svåraste moment ligger först: Att komma över tröskeln. När kulingen viner och regnet piskar mot rutan känns löplusten inte som starkast. Om jag säger så. Själv är jag inte jättebra på att hålla uppgjorda planer och den här veckan borde jag ha kört en tidig fartleksrunda i går, före frukost. Men då kände jag mig risig och blev kvar i sängen en stund i stället efter att ha bestämt mig för att köra rundan i dag i stället. Det var osmart! 

Idag är det riktigt ruggigt väder. Som inte vill gå över. Det bara blåste och blåste och regnade och regnade ända tills jag motvilligt insåg att jag inte kunde vänta längre utan drog på dubbla lager med löpkläder. Mössa och vantar för första gången i år. Och gav mig ut i rusket. Gick väl an i början när jag hade kulingen i ryggen, men hemvägen var desto slitigare.

Men rundan blev av och duschen och kaffet efteråt når oanade höjder på njutningsskalan! Det finns inga gränser för vad en tant kan göra för att få en riktigt god kopp kaffe! Sådeså!

I dag om precis en månad är det dags för Borås sextimmarslopp. Det gäller att komma så långt man kan på exakt sex timmar och banan går runt en sjö som är knappt två km lång. Enligt uppgift ska det vara platt och utan tvära svängar. Underlaget är hårt grus. Sex timmar är ju maxtiden för ett marathon, så det blir en sorts repetition. Men med hängsle och livrem, för här går det liksom inte att komma för sent i mål. 

Mitt allra längsta långpass hittills var 4 timmar och 40 minuter. Som vanligt gåjogg och efter 27 km blev det mer gå än jogg om man säger så. Minns att jag vilade på en bänk och käkade medhavd banan också. Mot slutet började jag frysa, händerna domnade också bort. Kallt var det egentligen inte utan det var säkert energin som tagit helt slut. 32 km blev det i alla fall totalt. Den här gången hoppas jag det ska fungera bättre. Enligt uppgift ska det erbjudas "världens bästa köttbullsmackor" och en massa annat i varvningstältet. Lättare att fylla på energi då än när man ska ha med sig egen skaffning.

Efter skadeperioden har jag tränat på ganska bra. Varierat träningen mer. Sprungit en hel del också men mest lite kortare pass på uppåt 15 km. Och ett halvmarathon i september. Dock känns ben och kropp starka nu och jag har inte blivit speciellt trött efteråt. I helgen hade jag planerat ett långpass på 20 km, men ett iskallt strilande ösregn fick mig att ställa in. Flera timmar ute i det vädret lockade absolut inte. Det blev långt gympass på måndagen i stället med blandad träning i två timmar. Både löpband och styrka m.m.

Men löpningen måste ju göras och idag har regnet dragit bort och jag hinner med ett långpass mitt på dagen. Exakt hur långt vet jag inte än, utbudet på vägar är begränsat på ön där jag bor, men jag har en plan: Jag springer hemifrån och bort. Åt ena hållet och åt andra hållet. Och hem igen...

Det blir utmärkt!

Ja, uppförsbacke var det verkligen när jag tog mig an utmaningen med backintervaller förra veckan. Måste ju komma igång med lite slitigare träning och inte bara glida på i behagligt prattempo hela tiden. Tio gånger i den närbelägna kyrkbacken blev det i alla fall. Och några kilometer både före och efter. Sen kom uppförsbacke i en annan form - en förkylning flyttade in i mig några dagar och all träning fick läggas på is. När febern lagt sig blev det en rejäl långpromenad i alla fall och eftersom det kändes bra har jag därefter fortsatt med lugna joggingrundor. En lite längre i Gustavsberg, Tjustviksrundan, där jag stiftade bekantskap med söta "morrmonster" som någon förskola ställt upp i en bergsskreva.

Enligt information på Facebook är dessa monster väldigt snälla, bara man inte skräpar ner i naturen. Jag skräpade inte ner ;-)

Snuvan är inte helt borta men i övrigt känns det OK nu i alla fall.

Har nyligen skaffat ett pulsband och tänkte lära mig hur det funkar med pulszoner och sånt, men på grund av förkylningen har jag ännu inte kunnat testa det särskilt mycket. Bara vilopulsen hann jag mäta innan hostan dök upp men snart är det dags för maxpulstest. Oh, vad jag längtar (NOT!).

I morse blev det i alla fall en sväng till gymet innan morgonbåten tog mig hem till ön igen, och i kväll blir det Möjagympa också. Gillar inte gympa nåt vidare, men springer till och från och då funkar det OK som "utökat löppass". Tror verkligen på det där med alternativ träning men måste lura mig själv att tycka det är roligt.

Hur jag ska tycka maxpulstest är roligt har jag verkligen ingen aning om. Alls. Tror jag är snuvig ett tag till, det verkar enklare...