Maradrömmen - efter pandemin

Nu är det länge sen jag bloggade. Som vanligt har det sina skäl, jag har nämligen varit på utlandsresa och med på resan följde dessvärre varken dator eller lösenordet till bloggportalen så fastän jag tänkt skriva funkade det inte.

Det första jag skulle skriva om var Stockholm Halvmarathon som jag deltog i med blandade känslor. Visste så väl att det skulle bli tufft eftersom jag fortfarande har rätt långt kvar till den ork jag hade innan vadmuskeln började spöka. In i det sista funderade jag på att lämna walk over, men det blev ändå så att jag stod på startlinjen den 9 september. Det blev ungefär så tungt som jag väntat mig. Hade dumt nog tagit för givet att det skulle finnas uppvärmning i startfållan och därför tagit lätt på den biten. Det borde jag inte gjort eftersom starten gick direkt och mina ben är absolut inte kompatibla med sånt så de första två tre kilometrarna var vidriga. Jag var oerhört nära att kliva av då. Men bet ihop och fortsatte. Självklart straffade detta sig på slutet och då gick jag betydligt mer än jag hade tänkt mig och började nästan frysa eftersom det kom en väldig störtskur rakt på oss då. En sån där då det skvätter returer från marken och skorna blir dyngsura också. Men i mål kom jag och medalj fick jag. Det får duga med det.

Dagen åkte jag till Arlanda för vidare transport till Cypern och en veckas sol och värme. Det fick vi med råge. Bortåt 35 i luften och 30 vattnet.

Ett par tidiga morgnar gav jag mig ut på korta rundor men det var som att springa i en bakugn och ganska obehagligt. Jag vet ju att jag inte gillar värme ihop med löpning.

Deltog på vattengympa också och det var betydligt behagligare.

Nu är jag på hemmaplan igen och ska försöka komma igång lite mer strukturerat igen med siktet inställt på nästa mål som är sextimmars i Borås i november. Man ska alltså försöka komma så långt som möjligt på sex timmar. En helt ny tävlingsform för mig men det ska bli kul att testa.

Vägen till årets Tjejmil bjöd på symbolisk väg till nummerlappsutdelning, där jag stötte på både Tjejmilsskylt (Tjejmilen var mitt allra första lopp) och Stockholms Stadion (målsättning/maratonmålgång) och lite väghinder.

Väl framme stötte jag på en lots jag haft längs vägen - Anders Szalkai - vars träningsprogram jag följt i flera omgångar. Nu satt han och sålde sina böcker och jag fick jättefin dedikation i den bok jag valde att köpa. Plus en trevlig pratstund.

Två dagar senare var det dags för start. Bra väder, mulet och inte för varmt. Jag hade kanske lite rester av föregående helgs förkylning kvar i kroppen men på det stora hela kändes allt utmärkt. Var sugen på att springa eftersom jag bara fått in en 5-km runda på hela veckan. 

25 000 Tjejer syns och hörs, men mest hördes högtalarna. Råkade hamna precis bredvid en sådan vid uppvärmning i startfållan och det var faktiskt inte kul. Alls. Många höll för öronen. Varför så himla högt!? Men uppvärmda blev vi ju och sen gick starten. Banan känns ganska välkänd nu och jag visste var det skulle bära nedåt, eller uppåt och anpassade mig i övrigt efter "flocken". De första två kilometrarna kände jag av vaderna lite men sen släppte det och jag sprang på. Det kändes lätt men farten var låg. Faktiskt lägre än jag  tänkt och då hade jag ändå tänkt väldigt försiktigt.

Nånstans vid 2,5 km stod Skyltmannen och uppmanade oss att KNIIIIIPA och här och var längs banan var det musik och andra jippon. Många high five blev det. Tänkte ta extra steg mot stress vid 4 km där man kampanjade för just detta, men såg aldrig var de där extra stegen skulle tas så det blev inget sånt, däremot lyfte jag givetvis bägge händerna både länge och mycket lite längre fram när det handlade om att pusha för tjejers rättigheter. 

Innan dess hade det bjudits på dryck några gånger, mesta vattnet hällde jag faktiskt över nacken, men drack en del också. Den sötslibbiga energidrycken avstod jag. Hade egen liten vattenflaska med och den kom till pass när det delades ut druvsocker. Alla som försökt springa och tugga druvsocker samtidigt vet hur kul det är, men att stoppa ner druvsockret i min vattenflaska gick alldeles utmärkt. Där smälte det och blev en lite energikick att smutta på.

Hur som helst så sprang jag ovanligt långa etapper, gick lite vid vätskestationerna och allt kändes bra ända tills jag kom till skyltning om "After Run - bara 3 km kvar" och hajade till. Var det redan 7 km klara? Kollade klockan som visade 6,4. F-n, klockan hade tydligen pajat! Stannade och försökte starta om den, men den envisades med 6,4. Så till sist resignerade jag och började  röra på mig igen, men nu var humöret borta. Inte blev det mycket bättre av att det kom ytterligare en sjukilometersskylt efter cirka 500 meter. En som stämde med klockan.

Trevligt att klockan inte var paj, men väldigt dålig stil att skylta om distansen på fel ställe!!!

De sista kilometrarna var helt utan inspiration och hela backen uppför Valhallavägen gick jag. Inte för att jag var särskilt trött eller hade ont nånstans utan bara för att det inte var särskilt kul längre. Sen kom spurten och en spurt är en spurt är en spurt även om man är på fel humör.

Och slutklämmen blev perfekt - där satt min nya guru - Anders Szalkai och delade ut vatten. Jag hälsade förstås och fick en kram och ett grattis.

Slutet gott alltså. Och givetvis är jag anmäld till nästa år också.