Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Ömsom regn ömsom hetta

Nu är det länge sen jag bloggade. Som vanligt har det sina skäl, jag har nämligen varit på utlandsresa och med på resan följde dessvärre varken dator eller lösenordet till bloggportalen så fastän jag tänkt skriva funkade det inte.

Det första jag skulle skriva om var Stockholm Halvmarathon som jag deltog i med blandade känslor. Visste så väl att det skulle bli tufft eftersom jag fortfarande har rätt långt kvar till den ork jag hade innan vadmuskeln började spöka. In i det sista funderade jag på att lämna walk over, men det blev ändå så att jag stod på startlinjen den 9 september. Det blev ungefär så tungt som jag väntat mig. Hade dumt nog tagit för givet att det skulle finnas uppvärmning i startfållan och därför tagit lätt på den biten. Det borde jag inte gjort eftersom starten gick direkt och mina ben är absolut inte kompatibla med sånt så de första två tre kilometrarna var vidriga. Jag var oerhört nära att kliva av då. Men bet ihop och fortsatte. Självklart straffade detta sig på slutet och då gick jag betydligt mer än jag hade tänkt mig och började nästan frysa eftersom det kom en väldig störtskur rakt på oss då. En sån där då det skvätter returer från marken och skorna blir dyngsura också. Men i mål kom jag och medalj fick jag. Det får duga med det.

Dagen åkte jag till Arlanda för vidare transport till Cypern och en veckas sol och värme. Det fick vi med råge. Bortåt 35 i luften och 30 vattnet.

Ett par tidiga morgnar gav jag mig ut på korta rundor men det var som att springa i en bakugn och ganska obehagligt. Jag vet ju att jag inte gillar värme ihop med löpning.

Deltog på vattengympa också och det var betydligt behagligare.

Nu är jag på hemmaplan igen och ska försöka komma igång lite mer strukturerat igen med siktet inställt på nästa mål som är sextimmars i Borås i november. Man ska alltså försöka komma så långt som möjligt på sex timmar. En helt ny tävlingsform för mig men det ska bli kul att testa.

Tredje Tjejmilen - racerapport

Vägen till årets Tjejmil bjöd på symbolisk väg till nummerlappsutdelning, där jag stötte på både Tjejmilsskylt (Tjejmilen var mitt allra första lopp) och Stockholms Stadion (målsättning/maratonmålgång) och lite väghinder.

Väl framme stötte jag på en lots jag haft längs vägen - Anders Szalkai - vars träningsprogram jag följt i flera omgångar. Nu satt han och sålde sina böcker och jag fick jättefin dedikation i den bok jag valde att köpa. Plus en trevlig pratstund.

Två dagar senare var det dags för start. Bra väder, mulet och inte för varmt. Jag hade kanske lite rester av föregående helgs förkylning kvar i kroppen men på det stora hela kändes allt utmärkt. Var sugen på att springa eftersom jag bara fått in en 5-km runda på hela veckan. 

25 000 Tjejer syns och hörs, men mest hördes högtalarna. Råkade hamna precis bredvid en sådan vid uppvärmning i startfållan och det var faktiskt inte kul. Alls. Många höll för öronen. Varför så himla högt!? Men uppvärmda blev vi ju och sen gick starten. Banan känns ganska välkänd nu och jag visste var det skulle bära nedåt, eller uppåt och anpassade mig i övrigt efter "flocken". De första två kilometrarna kände jag av vaderna lite men sen släppte det och jag sprang på. Det kändes lätt men farten var låg. Faktiskt lägre än jag  tänkt och då hade jag ändå tänkt väldigt försiktigt.

Nånstans vid 2,5 km stod Skyltmannen och uppmanade oss att KNIIIIIPA och här och var längs banan var det musik och andra jippon. Många high five blev det. Tänkte ta extra steg mot stress vid 4 km där man kampanjade för just detta, men såg aldrig var de där extra stegen skulle tas så det blev inget sånt, däremot lyfte jag givetvis bägge händerna både länge och mycket lite längre fram när det handlade om att pusha för tjejers rättigheter. 

Innan dess hade det bjudits på dryck några gånger, mesta vattnet hällde jag faktiskt över nacken, men drack en del också. Den sötslibbiga energidrycken avstod jag. Hade egen liten vattenflaska med och den kom till pass när det delades ut druvsocker. Alla som försökt springa och tugga druvsocker samtidigt vet hur kul det är, men att stoppa ner druvsockret i min vattenflaska gick alldeles utmärkt. Där smälte det och blev en lite energikick att smutta på.

Hur som helst så sprang jag ovanligt långa etapper, gick lite vid vätskestationerna och allt kändes bra ända tills jag kom till skyltning om "After Run - bara 3 km kvar" och hajade till. Var det redan 7 km klara? Kollade klockan som visade 6,4. F-n, klockan hade tydligen pajat! Stannade och försökte starta om den, men den envisades med 6,4. Så till sist resignerade jag och började  röra på mig igen, men nu var humöret borta. Inte blev det mycket bättre av att det kom ytterligare en sjukilometersskylt efter cirka 500 meter. En som stämde med klockan.

Trevligt att klockan inte var paj, men väldigt dålig stil att skylta om distansen på fel ställe!!!

De sista kilometrarna var helt utan inspiration och hela backen uppför Valhallavägen gick jag. Inte för att jag var särskilt trött eller hade ont nånstans utan bara för att det inte var särskilt kul längre. Sen kom spurten och en spurt är en spurt är en spurt även om man är på fel humör.

Och slutklämmen blev perfekt - där satt min nya guru - Anders Szalkai och delade ut vatten. Jag hälsade förstås och fick en kram och ett grattis.

Slutet gott alltså. Och givetvis är jag anmäld till nästa år också.

Humlan springer Tjejmilen

Första Tjejmilen

Nu hade jag alltså kommit igång med regelbundna joggingrundor och på kylskåpsdörren satt anmälan till Tjejmilen i september. Det kändes först rätt långt bort i tid, men tid är som alla vet ett relativt begrepp. Tid är också något man behöver i ett lopp även om man bara är motionär. Det kan finnas maxtider till exempel. Jag började leta på nätet igen, vilken tid hade de som kom sist förra året, tro?

Jag följde också ett träningsprogram som gick ut på att "klara Tjejmilen" för att ha nåt att utgå ifrån. Till min glädje byggde det helt och hållet på detta med att varva jogg och gång till angenäm styrka och smak om man var nybörjare. Tre pass i veckan, lite styrketräning och stretching och en del märkliga saker som koordinationslopp som jag inte ens visste vad det var. När man springer ensam är det svårt att veta hur man springer, om löpsteget ens är ett löpsteg eller om det bara är lunkelilufs. Men jag sprang och jag följde programmet ganska bra. Akilleshälen var den där styrketräningen som jag tyckte var urtråkig och ibland "glömde". Eller inte hade tid för. Tyckte jag. Men joggingturerna ute gick bra. Ibland sprang jag lite längre än programmet sa, men aldrig någonsin fortare.

I juli var passen som mest 5-6 km långa, i början av augusti sprang jag för första gången över 8 km och den 16 augusti begick jag min allra första mil. Som vanligt genom att varva gång och jogg. En mil! Det är inte lite, det! Visst tog det tid, men jag gillade ju att springa så det var helt OK att vara ute lite längre än andra för att kunna skriva in de där tio kilometrarna på kontot.

Till sist var det dags för min loppdebut. Tävlingsdebut kanske det borde heta, men jag tänkte ju inte tävla, bara klara ett lopp. Lite flashbacks till mitt tonåriga jag som stod på startpallen i nån simtävling. Taggad till tusen och enbart inriktad på att slå personligt rekord och/eller vinna. Men nu var det andra tider. Taggad var jag, men inriktningen var helt enkelt att ta mig runt. Det personliga rekordet hade jag som i en liten ask eftersom det var första gången för mig. Hade planerat lite gåpauser med jämna mellanrum som vanligt men det sprack. Redan första kilometern sprack faktiskt hela upplägget eftersom jag gjorde nybörjarfelet att dras med i en för hög fart. Som tur var inte alarmerande hög, men ändå. Det var så himla roligt att komma iväg bland alla tusentals andra tjejer och benen ville mer än vanligt. Men jag sansade mig. Bromsade lite till normaltempo och sprang på. Njöt av den härliga stämningen och på nåt konstigt vis kom kilometermarkeringarna väldigt tätt. Det kändes som jag bara sprang några hundra meter mellan varje. Det gick så lätt och var så kul. Först vid cirka 8 kilometer blev det aktuellt att gå en stund och då var det mest för att jag var orolig att inte orka ända fram om jag fortsatte springa.

Känslan var helt otrolig. Tror det var det som kallas för Runners High om det nu finns nåt sånt för tanter. Kul hade jag i alla fall och till mål kom jag. Fick medalj och banan och var hög på endorfiner. Det här ville jag göra om!

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"