Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Humlan skaffar träningsapp

Runkeeper

När man som gammal tant börjar ge sig ut i terrängen för att springa är det lämpligt att ha med sig en mobil av flera skäl. Säkerheten är prio ett, om något skulle hända kan man ringa efter hjälp. Men dagens mobiler har ju fler funktioner än så och GPS med karta är aldrig fel. Då hittar man hem hur krokigt man än sprungit på okänd mark. Steget därifrån är förstås inte långt till att man loggar sina rundor för att se hur långt man lyckats springa. Jag fastnade för Runkeeper som uppfyllde de behov jag hade i början. Lätt att sätta igång när man gav sig ut och lika lätt att kolla i efterhand hur långt det blev eller vilket tempo man höll. Gratis var den också.

Jag räknade redan från början med gåpauserna i min snitthastighet, de ingår helt enkelt i helheten för mig och jag har sett många många texter på nätet som beskriver hur skonsamt det är att varva jogg och gång både på träning och tävling. Eliten eller mer ambitiösa motionärer gör kanske inte detta, men jag känner inte riktigt att jag hör hemma i den gruppen. De har sina mål och jag har mina. Jag tränar ju inte för att bli bättre än alla andra, jag tränar bara för min egen skull, för att må bra. Och för att klara eventuella motionslopp. Och lite grand för att bli bättre än jag var tidigare. Det går inte att komma ifrån att det är roligt att se att man blir bättre, att man orkar lite längre, springer lite snabbare, men det är inte huvudsaken.

Och det är en befrielse att äntligen inse det!

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

Humlan - upptrappning

Fortsatte på detta vis de första veckorna men ökade försiktigt på springminutrarna och även längden på rundorna så jag kom upp i 4-5 kilometer efter ett tag. Alltid med gåpauser! Vare sig jag behövde det eller inte så växlade jag mellan gång och jogg i bestämda intervall det passade mig perfekt. Och det fungerade bra. Jag hakade på ett träningsprogram på nätet som kallades ”klara tjejmilen” mest för att ha något att förhålla mig till, något som strukturerade upp mina träningspass och där jag kände att det var ett erfaret proffs som låg bakom. Tre gånger i veckan körde jag mina pass, de flesta med gåjogg i olika paketering. Så småningom blev det också enstaka intervallpass där jag försökte springa fort och kort varvat med ståvila.

Konditionen förbättrades ganska snabbt och redan efter ett par månader så hade det blivit ett behov detta med att komma ut och springa en runda några gånger i veckan. Eller gåjogga eller vad man nu väljer att kalla det. Kanske var det egentligen regelbundenheten som var det viktigaste målet.

Stavarna fick följa med någon gång då och då, men stod oftast och samlade damm. Nu var jag inte stavgångare, nu var jag joggare om än en mycket långsam sådan. Som dessutom fuskade med att gå då och då. Men är man tant kan man sätta sig över sånt, man kan göra på sitt eget sätt. För mig var inte gåpauserna nåt fusk, utan helt enkelt ett sätt att orka bättre, variera vilka muskler som behövde jobba och att undvika skador.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

Midnattsloppet 2017

Det var ju egentligen inte meningen att jag skulle springa det här i år. Tajmingen var inte bra eftersom jag fyllde jämnt dagen före. Är ingen partajmänniska men middag med fyrarätters och vinpaket var i alla fall inplanerat. Och lite bubbel att börja med. Så, nä - inget midnattslopp för mig år. Tänkte jag ända fram till förra veckan då jag drog mig till minnes hur kul det här loppet faktiskt är. Så då gick det som det gick. Dagen efter den där lyxmiddagen drog jag till Zinkensdamm iklädd årets chockfärgade lopptröja. Tanken var att bara ha kul och njuta. Och så blev det.

De första tre kilometrarna gick väldigt lätt trots lite "festmage".

Backen till Sofia kyrka var lika brant som förra året, men nu gick jag hela backen och började springa igen först på andra sidan krönet. Skön nerförsbacke där jag faktiskt sprang om en del.

Kvällen var perfekt, inte för varmt och med fläktande vindar så det var bara att springa på. Uppe på Fjällgatan kom "Skyltmannen" tradtionellt med en peppande skylt och längs vägen bjöds på high-five och hejarop. Förutom all musik förstås. Och även i år var slutsträckan på Hornsgatan magisk med de spelande strålkastarna och röken sista biten.

En liten, liten spurt blev det men jag tog inte ut mig särskilt mycket. Detta var mitt allra första lopp på asfalt efter skadan i våras och det var så väldigt skönt att känna att benen är starka och med på noterna igen. Nu är det bara att jobba på så jag kommer upp i distans igen. 

Efter mål bjöds vi på medalj - eller snarare plakett, fattar inte varför man inte har band på den. Det var inte så lätt att hålla reda på den lilla pengen medan man trängdes vidare för att få kexchoklad, vattenflaska och... äpple! Varför äpple!. Förutom att de är fullständigt hopplösa att hålla i med en redan full hand så är det inte alls lika bra återställare som bananer. Många ogillade detta trendbrott.

Strax efter midnatt satte jag mig på bussen till övernattningslyan. Trött men nöjd. Och väldigt belåten att jag varit förutseende nog att packa ner en banan i min ombytesväska...

Humlan - tempo och målsättning

Tempoökning

Så småningom ökade jag farten lite, testade rentav att ta några springsteg ibland med stöd av stavarna. Var orolig för ett gammalt knäproblem, att det kanske skulle göra sig påmint om jag gick på för hårt. Men några snabba meter då och då fungerade utan problem. Jag började fundera på om man kanske skulle våga jogga utan stavar men bromsades lite av det faktum att jag alltid tidigare i livet, ända sen tonåren fått stora problem med benhinnorna så fort jag försökt mig på löpning. Efter tre-fyra löppass har jag fått så ont att jag fått sluta. Så nånstans var jag rätt övertygad om att det där med löpning inte skulle vara något för mig över huvud taget. Egentligen.

Men lite nyfiken var jag ju ändå. På om jag kunde. Så jag surfade runt lite på nätet utan att veta vad jag letade efter egentligen. Motionslopp för stavgångare kanske? Det fanns nästan inga alls så jag fortsatte leta planlöst och plötsligt hände det. Jag hittade Tjejmilen och läste en massa om den. Där var ju massor med tanter med och man fick gå om man ville. Upplägget tilltalade mig. Jag skulle kunna testa om jag orkade en mil, jag skulle kunna gå hur mycket jag ville och det var så många med att ingen skulle lägga märke till lilla mig hur långsamt det än gick. Plötsligt hade jag klickat in en anmälan till Tjejmilen. Perfekt.

Mitt första riktiga mål

Målet var till en början hemligt men den första maj det året, cirka fyra månader före Tjejmilen så tog jag mitt första så kallade löppass. Hade promenerat med min sambo till en gård drygt två kilometer bort och på förhand bestämt att jag skulle springa hem. Jag kallar det för mitt första löppass fast i ärlighetens namn var det inte så mycket löpning alls.

Det blev kanske 1-2 minuter jogg och 3 minuter gång de två kilometer jag tänkt avverka. Det var fruktansvärt jobbigt, kondition hade jag förstås ingen alls. Inte för springande i alla fall. Men jag klarade av det så som jag planerat och kände mig väldigt nöjd efteråt. Detta att varva gång och jogg var något jag fått tips om på nätet och det upptäckte jag ganska snabbt att det var ett väldigt bra sätt att komma igång. Jag kunde hålla mig på en behaglig nivå, så fort det började kännas flåsigt och outhärdligt tillät jag mig att gå en liten stund, men jag var väldigt noga med att inte låta stunden bli för lång innan jag lufsade igång med joggingsteg igen. Skillnaden i fart var verkligen inte stor men det blev olika rörelsemönster och även en känsla av att få små pauser när det behövdes. Jag tror det var detta som räddade mig från att få problem med benhinnor eller andra delar av kroppen. Det var en så extremt långsam upptrappning där sträckan var lite viktig men farten totalt oviktig.

Läs förordet till "Humlor kan också flyga"

När inget blir som man vill

Denna söndag var det planerat för långpass. Ett efterlängtat sådant dessutom. Satte på mig springkläderna direkt på morgonen och tänkte ge mig ut en stund efter frukost. Två timmars gåjogg var planen. Vädret var mulet och svalt. Perfekt, tänkte jag och hällde upp kaffet. Efter en stund började det regna. Jamen det är ganska skönt, tänkte jag och såg fram emot en mindre svettig runda än vanligt. 

När frukosten var avslutad vräkte det ner utanför fönstret och långpasset var inte längre lika lockande. Sköt upp det lite. Beklagade mig inför maken som föreslog att jag skulle "flytta fram det till nästa dag". Svarade att "det går inte för då funkar inte programmet nästa vecka". Maken - som vet hur jag funkar - sa med glimten i ögat: "jamen sitt inte här och tyck synd om dig själv då"...

Så jag slutade leka martyr och valde en kompromiss. Bytte långpasset till ett kortare intervallpass som kändes överkomligt i ösregnet. Sen stack jag ut, beväpnad med regnjacka och en plastpåse till mobilen. Intervallpasset hämtade jag från Runkeeper och det har jag kört flera gånger tidigare. Kul att se hur utvecklingen går i och med att tiden loggas på varje intervall. Sen hade jag som vanligt löparklockan på armen för att kunna se tempot.

De första tio minuterna var långsam löpning och det var rejält blött. Nästa tio minuter skule vara medelfort. Under den etappen slutade det regna. Jag blev besviken på att jag inte skjutit upp distanspasset lite till, men försökte traggla på med intervallerna i alla fall. Sista 10 skulle gå snabbt, då sken solen och jag var inte road längre. Men slutförde i någorlunda god ordning och gick sen hem. 

När jag skulle spara rundan i Runkeeper visade det sig att inga hastigheter hade loggats den här gången. Nåja, då fick jag väl ta till klockan och tillhörande mobilapp för att se på ett ungefär i alla fall. Men det funkade inte heller. På klockan stod "överföring misslyckades" och på mobilen stod "enheten kan inte hittas".

Så där satt jag. Svettig och nysprungen men utan att kunna hitta mitt nyss avslutade pass på någon av mina GPS-enheter. 

Frågar mig själv - om löprundan inte registrerades av tekniken, har man då verkligen sprungit?

Äldre inlägg