Maradrömmen - efter pandemin

Det var ju egentligen inte meningen att jag skulle springa det här i år. Tajmingen var inte bra eftersom jag fyllde jämnt dagen före. Är ingen partajmänniska men middag med fyrarätters och vinpaket var i alla fall inplanerat. Och lite bubbel att börja med. Så, nä - inget midnattslopp för mig år. Tänkte jag ända fram till förra veckan då jag drog mig till minnes hur kul det här loppet faktiskt är. Så då gick det som det gick. Dagen efter den där lyxmiddagen drog jag till Zinkensdamm iklädd årets chockfärgade lopptröja. Tanken var att bara ha kul och njuta. Och så blev det.

De första tre kilometrarna gick väldigt lätt trots lite "festmage".

Backen till Sofia kyrka var lika brant som förra året, men nu gick jag hela backen och började springa igen först på andra sidan krönet. Skön nerförsbacke där jag faktiskt sprang om en del.

Kvällen var perfekt, inte för varmt och med fläktande vindar så det var bara att springa på. Uppe på Fjällgatan kom "Skyltmannen" tradtionellt med en peppande skylt och längs vägen bjöds på high-five och hejarop. Förutom all musik förstås. Och även i år var slutsträckan på Hornsgatan magisk med de spelande strålkastarna och röken sista biten.

En liten, liten spurt blev det men jag tog inte ut mig särskilt mycket. Detta var mitt allra första lopp på asfalt efter skadan i våras och det var så väldigt skönt att känna att benen är starka och med på noterna igen. Nu är det bara att jobba på så jag kommer upp i distans igen. 

Efter mål bjöds vi på medalj - eller snarare plakett, fattar inte varför man inte har band på den. Det var inte så lätt att hålla reda på den lilla pengen medan man trängdes vidare för att få kexchoklad, vattenflaska och... äpple! Varför äpple!. Förutom att de är fullständigt hopplösa att hålla i med en redan full hand så är det inte alls lika bra återställare som bananer. Många ogillade detta trendbrott.

Strax efter midnatt satte jag mig på bussen till övernattningslyan. Trött men nöjd. Och väldigt belåten att jag varit förutseende nog att packa ner en banan i min ombytesväska...

Denna söndag var det planerat för långpass. Ett efterlängtat sådant dessutom. Satte på mig springkläderna direkt på morgonen och tänkte ge mig ut en stund efter frukost. Två timmars gåjogg var planen. Vädret var mulet och svalt. Perfekt, tänkte jag och hällde upp kaffet. Efter en stund började det regna. Jamen det är ganska skönt, tänkte jag och såg fram emot en mindre svettig runda än vanligt. 

När frukosten var avslutad vräkte det ner utanför fönstret och långpasset var inte längre lika lockande. Sköt upp det lite. Beklagade mig inför maken som föreslog att jag skulle "flytta fram det till nästa dag". Svarade att "det går inte för då funkar inte programmet nästa vecka". Maken - som vet hur jag funkar - sa med glimten i ögat: "jamen sitt inte här och tyck synd om dig själv då"...

Så jag slutade leka martyr och valde en kompromiss. Bytte långpasset till ett kortare intervallpass som kändes överkomligt i ösregnet. Sen stack jag ut, beväpnad med regnjacka och en plastpåse till mobilen. Intervallpasset hämtade jag från Runkeeper och det har jag kört flera gånger tidigare. Kul att se hur utvecklingen går i och med att tiden loggas på varje intervall. Sen hade jag som vanligt löparklockan på armen för att kunna se tempot.

De första tio minuterna var långsam löpning och det var rejält blött. Nästa tio minuter skule vara medelfort. Under den etappen slutade det regna. Jag blev besviken på att jag inte skjutit upp distanspasset lite till, men försökte traggla på med intervallerna i alla fall. Sista 10 skulle gå snabbt, då sken solen och jag var inte road längre. Men slutförde i någorlunda god ordning och gick sen hem. 

När jag skulle spara rundan i Runkeeper visade det sig att inga hastigheter hade loggats den här gången. Nåja, då fick jag väl ta till klockan och tillhörande mobilapp för att se på ett ungefär i alla fall. Men det funkade inte heller. På klockan stod "överföring misslyckades" och på mobilen stod "enheten kan inte hittas".

Så där satt jag. Svettig och nysprungen men utan att kunna hitta mitt nyss avslutade pass på någon av mina GPS-enheter. 

Frågar mig själv - om löprundan inte registrerades av tekniken, har man då verkligen sprungit?

Idag var det dags för det allra första egentlige långpasset efter skadan. Visserligen ett relativt kort sådant men ändå med långpassupplägg och distansmål. Jag valde att inte visa vare sig aktuellt tempo eller medeltempo på löparklockan eftersom jag trodde det skulle kunna stressa mig, och kanske få mig att tappa inspirationen om det skulle gå för dåligt. Det enda jag såg var halvkilometertider och sen varningar när det var dags att växla mellan jogg och gång. Det viktiga var att klara den planerade sträckan.

Den allra första kilometern gick jag som uppvärmning, sen blev det 7 minuter jogg och 1.30 gång i behagligt tempo kändes det som. Döm om min förvåning när jag vid en halvkilometersvisning fick klart för mig att jag höll ett tempo som var nästan en minut snabbare än jag trodde på joggingen. Det gick lätt, benen höll bra tempo och andfådd var jag inte alls. Det gick helt enkelt jättebra. Ett tag.

Jag sprang en tvåvarvsbana och vid varvning stannade jag till lite för att fylla på min vattenflaska. Drack också några extra klunkar och sen var det kört. Det började gå tungt, jag gick några extra omgångar men sen fick jag faktiskt ny kraft och kunde avsluta i god stil trots att det då börjat ösregna och blivit tungsprunget som sjutton på grusvägen. Den näst sista halvkilometern blev den allra snabbaste på dessa 12,7 km och även om benen känns stela så här efteråt var det en positiv känsla att klara det här så pass bra. Vet ju att det går snabbare på asfalt och dessutom att man får en helt annan pushning på ett lopp en ensam i regnet på en ödslig grusväg...Sen är det nog också klokt att hålla lite koll på tempot trots allt så man inte går ut för hårt i början utan försöker hålla "lagom" fart hela tiden.

Nu fortsätter jag med olika intervallpass från en Runkeeperutmaning i övermorgon och på torsdag och sen blir det nytt långpass till helgen är planen. Och lite styrketräning på det. En dryg månad kvar till Stockholm Halvmarathon och det börjar kännas som det faktiskt finns en chans att jag kan hinna bli redo.

Att börja jogga vid 57 års ålder är inte så vanligt. Håller kroppen ens om man inte sprungit tidigare? Jag bestämde mig för att testa, det kändes som löpning var enda motionsform som fanns inom räckhåll och bara promenader var inte tillräckligt längre.

Kan gamla tanter springa? Kan humlor flyga? Behöver vi egentligen veta om det går eller hur det kan gå till. Det enklaste är väl ändå att bara prova tänkte jag och började leta lite tips på nätet. Det fanns inte så mycket info för 57-åriga tanter, men desto fler för ärtiga tjejer och killar i 30-35-årsåldern som börjat springa "på gamla dar". Jag insåg rätt snabbt att jag måste skapa mitt eget upplägg. Lyssna mer på mig själv och min kropp och strunta i andras febrila jakt på miltider.

Det är vetenskapligt bevisat nu att humlor faktiskt kan flyga trots de små vingarna och den klumpiga kroppen. Och jag har för mig själv bevisat att tanten kan springa, trots stela ben och långsamma muskler. Humlorna har inte inväntat vetenskapliga förklaringar, de har flugit ändå. Precis så har jag också försökt göra. Efter mina egna förutsättningar.

Denna text, som kanske blir en bok är ett försök att dela med mig av mina erfarenheter, tankar och reflektioner.

Jag är ingen expert på något annat än mig själv, jag har gjort på mitt sätt och hoppas kunna inspirera dig att göra på ditt sätt. Du som också vill försöka röra på dig lite mer. Gå, lunka, lufsa, jogga, gågga eller springa. Vad du än kallar det kan du vara stolt över dina prestationer om du utgår från dina egna förutsättningar.