Maradrömmen - efter pandemin

Många tror inte att jag är lat. Lat? Du som springer så mycket. Men latheten yttrar sig ju i att jag inte orkar kämpa för att bli bättre eller snabbare. Jag gillar helt enkelt inte att ta i så man nästan spyr. Mycket trevligare att lufsa på i lagomtempot. Mitt eget lagomtempo.

Idag deltog jag i Möjaloppet - lokalt och lättsamt. Cirka 11.4 km långt enligt min GPS men 12 km enligt arrangören. Start på grusväg, sen en sträcka genom skogen och avslutningsvis blir det grusväg igen. Hade som vanligt en plan, men allt överskuggande var att inte riskera nån överansträning av benet. Därutöver fanns väl 7.30-tempo i sikte på första etappen, skogen "fick bli som det blev" (det regnade igår och hala rötter och mossa är inte så himla kul för en gammal tant). Fanns krafter kvar efter skogsavsnittet så skulle de göras slut på, var tanken. Och det blev ungefär så också. Nästan.

Efter starten försvann "alla andra" rätt fort och jag sprang större delen av loppet ensam. En ung kille som verkade köra nån sorts intervaller och gick mycket sprang jag faktiskt förbi uppe i skogen, men i övrigt såg jag inte en enda medtävlare utan intalade mig att det var ett vanligt långpass.

Efter skogsavsnittet var snittempot bortåt 8.40 och energin var kanske inte på topp heller (men bättre än förra året faktiskt) så jag lufsade på, gick ibland men inga längre sträckor. Uppförsbacken i Löka gick jag och sen blev det någon sorts spurt i mål i alla fall.

Benet höll hur bra som helst, kände inget alls. Men konditionen. Suck. Har tränat intervaller och ska fortsätta med det för att om möjligt få upp den till normalnivå snart. Men behagliga intervaller, inte tills jag spyr! Det måste vara roligt!

Om en dryg månad är det Tjejmilen och sen en planerad halvmara som just nu känns ganska osäker på grund av min dåliga kondition. Som det är just nu har jag inte en chans att klara maxtiden.

Men håller det öppet ett tag till.

Har inte skrivit på ett tag nu, men det betyder inte att jag inte tränat, bara att jag inte suttit vid datorn särskilt mycket. Och kanske lite att det inte känns så jätteintressant att skriva om stavgångsrundor och sånt heller. Men det går framåt och jag körde min walkstreak i 48 dagar innan jag beslutade mig för att avbryta eftersom jag kände att det blev för mycket med powerwalkandet när jag börjat springa också. Kroppen behöver sina vilodagar.

Igår provsprang jag Möjaloppsrundan. Tre km landsväg, tre km skogsväg/stig och avslutande dryga fem km landsväg. Tävlingsledningen påstår att rundan är 12 km men det blir aldrig så mycket när jag loggar med GPS. I alla fall så tog jag det jättelugnt. Första km promenad, sen 3 min spring och 2 min gång tills jag svängde in i skogen. Då körde jag "spring där det går och gå där det är för stenigt, backigt, knixigt, snubbligt" och det blev ganska långa springsträckor, bortåt 10-12 minuter ibland. Men långsamt och försiktigt ändå.

Avslutande landsvägssträckan (3/2 igen) gick skapligt. Fick lite krampkänning i låret (bråkiga benet) men stretchade och kunde fortsätta hela vägen. För skojs skull gasade jag lite på sista springsträckan och det gick bra.

Så nu har jag anmält mig till Möjaloppet och hoppas funktionärerna inte har bråttom hem för jag tänker inte springa fort då heller. De lär få vänta på mig.

Första gången jag deltog körde jag stavgång på 1.40, andra året sprang jag en del och det tog 1.33. Vad det blir i år vet jag inte, kanske mittemellan, men jag tänker ta mig runt och i mål. Det duger gott efter denna sega rehab.

Jag är glad att jag är igång med springandet igen. Långsamt är också framåt!

Så kom den där dagen när jag för första gången skulle testa att springa utan stavar. Bara gåjogg och 2-minutersjogg och både uppvärmning och promenadavslut. Ställde kosan mot ett

raukområde här på Fårö utan att veta exakt hur långt det var dit. Den första springomgången gick verkligen inte bra, men sen flöt det på med skön känsla. Två minuter jogg och tre minuters promenad. Helt utan tidspress. Bara njuta. Plockade några smultron här och fotograferade där. Kilometer efter kilometer passerade. Först på stora vägen, sen en smalare och krokig mot Gamle Hamn. Fantastiska vyer. Hade ingen aning om när jag skulle vara framme. Solen sken och benen skötte sig fint.

Så kom jag då fram till sist. Svängde in på skogsvägen bakom parkeringen och kom ut på den stora strandvallen mot havet. Så vackert. Vinden friskade i medan jag sprang längs dynerna bort mot raukarna. En otrolig lycka över att vara där jag var. Att kunna springa igen, om  än bara i tvåminutersintervaller. Att vara disciplinerad nog att inte utmana ödet. Bara njuta. Efter drygt 6 km blev det fotostopp och sen vände jag åter. Så nöjd och glad med härlig känsla i hela kroppen. Äntligen! Det där med Runner´s High kan säkert ha olika definitioner, men den här rundan var absolut den här "runnarens highest".

I morgon blir det bara en kort stavpromenad igen. Inte ha för bråttom. Det pågår fortfarande rehab.

Men dagens känsla kan jag leva på länge!

Fortfarande kvar på Fårö. Idag tog stavarna och jag en sväng igen. Lite längre än förra gången och jag började med tvåminutersspring efter två km uppvärmningsstavgång. Försökte fokusera på stegfrekvens men utan att egentligen springa särskilt snabbt. 10 x 2 minuter blev det med 3-minuters gåpauser. Och nu börjar det bli konditionen som gör att det känns lite jobbigt i slutet av varje springomgång. Inte knät, vaden eller något i benet. Luften tar slut. Eller nästan slut då.

Får se det från den positiva sidan - om det är flåset som vill att jag ska sluta springa så är jag väl nästan tillbaka där jag en gång var? Benet sköter sig fint och då är det ändå asfalt jag springer på här på Fårö. Tar stretchpauser och smultronplockarpauser ibland och njuter vyerna.

Totalt 20 minuters springande får jag vara nöjd med.

En koll i loggen efteråt visar att tvåminutrarna ligger runt eller under 6-minuterstempo och dagens stegfrekvens var klart godkänt på joggingavsnitten. Fortsätter med denna modell, ökar på till treminutersspring snart och jobbar på med konditionen. Börjar tro att jag faktiskt kommer att kunna vara med på både Möjalopp och Stockholm halvmarathon framåt höstkanten.