Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från juni 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Kalkstensmurar och ett vredgat hav

Mina bungypumpstavar fick givetvis följa med till Fårö och nu har vi varit ute en sväng, stavarna och jag. Längs vita kalkstensvägar, blommande vägrenar, får, färister och en och annan bil. De första tre kilometerna följde jag vägen mot Dämba. Hittade en skylt om fornminne och vek av på en liten väg som jag följde en bit. Hittade inget fornminne men väl en ensam kalkstensmur och lite smultron som jag förfriskade mig med innan jag fortsatte.

Hemvägen gick bitvis längs havet som inte var på sitt bästa humör. Oväder väntas från söder och det blåste kraftigt även om himlen än så länge mestadels var blå.

En härlig runda. Vet inte vad som toppade, smultronen eller det faktum att 6x2 minuters löpning på asfalt gick helt smärtfritt. I alla fall vad gäller benet. Däremot blev det väldigt tydligt att det finns ett och annat att jobba med vad gäller konditionen. Jisses så anfådd jag blev av futtiga två minuter. Men det går framåt. Det känns faktiskt härligt.

Tre minuter - nytt rekord

Man måste ju acceptera läget och mitt läge är att jag börjat om. Därför känns det jättekul att jag idag kunde springa tre minuter i sträck utan att få ont. En enda treminutare vågade jag mig på men det är gott så. Det var några en- och tvåminutare före också som uppvärmning och hela rundan blev 8 km vilket också är rekord. Ena hälften gick jag bara med mina bungypumpstavar, men andra hälften petade jag in såna här korta springavsnitt igen och den sista vågade jag förlänga eftersom allt kändes bra.

Försöker få in lite ny löpstil nu när jag ändå börjar om. Mer framfotsisättning och högre stegfrekvens. Det går rätt bra, men när appen idag påstod att passets högsta löpkadens var 250 steg/min blev jag lite fundersam. Vad hände där liksom? Och då undrar jag inte vad som hände med fötterna, utan med appen. 250 steg/minuten är ju fullständigt galet.

Nöjd med dagens pass. Det går sakta men säkert framåt. Det är gott så...

Springtest, hypokondri och ny anmälan

Walkstreaken går bra. Arton dagar i rad har jag nu tränat, en av dem var på gym, alla andra utomhus med eller utan stavar. Ibland går jag fort, ibland långsamt. Minst tre km, oftast blir det mellan 4 och 6. Dessutom blir det lite styrka för knä och ben varje dag också. Tåhävningar varje gång jag passerar trappan, gummibandet sitter på sängbenet för lite drag och töj vid uppstigning och/eller sänggång. Och knäböj går utmärkt att träna när man borstar tänder eller lagar mat.

Så det går faktiskt framåt. Har en helt annan känsla i benet nu även om det är en bit kvar. För en vecka sen vågade jag mig på ett litet springtest igen. 4x1 minut med 4 minuters gång mellan varje. Och över 1 km lugn gång både före och efter. Riktigt läskigt var det när första springminuten skulle börja. Skulle det göra ont eller...

Men det gjorde inte ont utan jag slutförde enligt plan. Och sen vågade jag knappt känna efter om det gjorde ont efteråt i stället. Eller nästa dag. Men det gjorde inte ont då heller. Det enda jobbiga var att hålla i bromsen, inte ha för bråttom nu! Lugn och fin. Jag har just avverkat veckans tredje "springpass" och den här gången blev det 3x1 minut och 2x2 (med 4 minuters gång mellan varje).

Är lite hypokondriker och känner allt möjligt i benet då och då. Men det brukade ju kännas i benen förr också när man sprang. Eller foten, eller ryggen. Men just nu är jag bara fokuserad på benet. Men det känns faktiskt riktigt bra. Nästan jämnt. Inte hundra, det är en liten bit kvar men det känns väldigt, väldigt tydligt att jag äntligen verkar vara på rätt väg. Tillbaka.

Man ska inte fira för tidigt, men jag har ändå anmält mig till Stockholm Marathon 2018. Drömmar ska man ha, mardrömmar går över, maradrömmen fortsätter.

Walk-streak

Många gillar ju att köra runstreak, alltså springa en runda varenda dag. Somliga har hållt på flera år och det är verkligen imponerande. Har sett att många väljer att sätta minimisträckan ganska lågt, kanske en engelsk mile eller ett par tre kilometer. Motiveringen är då att det aldrig ska behöva saknas tid för att göra det lilla som behövs för att inte bryta serien.

Har aldrig varit lockad av det där. Hela proceduren med ombyte före och efter, inklusive dusch tar ju mer tid än själva springandet. Det har bara verkat jobbigt. Men nu har jag ju faktiskt krupit till korset för nu när jag rehabar för fullt med bungypumpstavar och promenader så behövde jag nya morötter, nya mål för att hålla igång. Och det blev alltså en walk-streak som jag inledde den 1 juni. Minst tre kilometer om dagen har det blivit sen dess. Med stavar för det mesta, men ibland utan också.

Nu börjar det bli jobbigt

Det är nästan tre månader sen jag sprang de där rekordlånga 32 kilometrarna. Känns avlägset idag, men jag har ju faktiskt gjort det. Det var inte dom kilometrarna som gav mig problem utan det kom några veckor senare när jag började köra pass med lite fartigare inslag - koordinationslopp som det kallades. Då small det till. Sen blev det ju naprapatbesök några gånger och därefter egen rehab med daglig träning med gummiband för att stärka muskler runt knäet och i benet. Nån marathondebut blev det förstås inte. För att inte bli alldeles nojig började jag också med regelbunden stavgång nästan direkt. 

Men man är som man är. När det gått en vecka eller två och det onda slutat göra ont. Ja, då vill man testa lite om det ändå inte går att springa. Bara lite. Och sen är man tillbaka på ruta ett igen. Jobbigt är bara förnamnet. Allra värst kanske eftersom det onda ofta kommer efteråt. Har flera gånger kunnat springa helt smärtfritt en kortare sträcka. Men fått vansinnigt ont några timmar efteråt.

Senaste försöket resulterade i nästan två veckors totalvila. Men den 1 juni tog jag fram stavarna igen och bestämde mig för att börja med en "walkstreak". Alltså att jag ska ut varje dag en sväng. Inga fartkrav, men minst 3 km. Det är OK och fungerar som en sorts "mål" på sitt sätt. Och jag rör ju på mig i alla fall.

Men i natt drömde jag att jag sprang på en grön skogsväg. Lätt och ledigt. Fåglarna kvittrade och jag var bara så jätteglad att vara igång igen. Sen vaknade jag tyvärr...

Har inte känt av vare sig knä eller nåt annat i benet sen jag började min walkstreak, men törs jag? Törs jag springa? Bara lite! Vill inte riskera nåt. Rädd för att riskera nåt. Och ute skiner solen och gröna skogsvägar finns det många av. Det är riktigt jobbigt!

"Du ska inte tro du får springa, ifall inte nån sätter fart" eller vad det står i visan. Och sen är det ju benen! Mina gamla ben är otroligt nog fulla med spring.

Katten också!

Äldre inlägg