Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Tre steg framåt och två bakåt

Det tog flera dagar innan det onda efter gympasset försvann. Började gå långa promenader efter några dagar, men inte mer än så. Med promenader menar jag inte powerwalks utan vanliga promenader i lagom tempo. Några mötesdagar i stan har det varit i veckan och då har jag gått mellan de olika mötesplatserna i stället för att ta tunnelbanan. Det blir faktiskt rätt fina upptäcktsfärder i

storstaden längs gator och parker jag sällan eller aldrig besökt förut. Och många pokemonägg har det kläckts ;-)

Men idag var det dags att testa lite mer igen och jag har rastat bungypumpstavarna på en långpromenad i vårsolen. Nästan 13 km blev det, den här gången. Från Möjaström till Långviksnäs och tillbaka. Tempot var inte lika högt som sist och det kändes en del i benet då och då även om det inte direkt gjorde ont. Så jag knallade helt enkelt på. Känns skönt att i alla fall kunna göra nånting i träningsväg ute. Inomhus har jag varit ganska duktig med små styrkeövningar nästan varenda dag. Gummiband, tåhävningar i trappan, benböj och sånt. Det börjar faktiskt ge lite resultat redan och jag orkar fler upprepningar än när jag började. Alltid något. Men kul är det inte, och inte skönt heller. Det är ju ute jag vill vara. Och springa jag vill göra...

Men det blir fortsatt stavgång ett bra tag till, kanske en månad. Lika bra att räkna med det tills vidare. Sen är planen att skjuta in små pyttekorta joggingmetrar vartefter om det går. Och förhoppningsvis kunna öka på dem successivt. Det är väl så här det är när man springer - det går upp och det går ner och ibland går det inte alls. Då måste man vila en tid och sen ta nya tag. För sluta - Nä, det är inget alternativ!

Det ska väldigt mycket till för att jag ska släppa min maradröm!

Ett pass på gymmet och nya mål

Idag vaknade jag med lite stelt ben igen. Kanske var det gårdagens pass på gymmet som ställde till med nåt. Svårt att veta eftersom inget känns när man håller på. Men det är bara att ta det lugnt och låta det ta sin tid. Och foamrolla massor. Tror jag tänker rätt när jag tänker att styrka är viktigt att bygga upp först och främst. Löpningen väntar jag med, fortsätter med raska pass med mina bungypumpstavar ungefär varannan dag. Nästan lika skönt som en joggingtur faktiskt. 

Nu har jag börjat kolla på nya maradrömmar också. Fått tips i en facebookgrupp på bra nybörjarlopp, exempelvis Helsingborg. Nice, Amsterdam och häromdagen dök Bournemouth upp som en stark kandidat, inte minst på grund av generös maxtid. Det loppet går i oktober, kanske hinner jag bli klar till dess. Vem vet?

Det jag vet är att jag inte tänker anmäla mig till något lopp alls förrän jag känner att jag är ordentligt på banan igen. Det betyder i min värld att jag kan springa sådär en mil i behagligt tempo utan minsta känning. 

Har ju tidigare lämnat walkover på både Women Health och Stockholm Marathon, de lopp jag fortfarande är anmäld till är Tjejmilen och Stockholm Halvmarathon i september. Klarar jag dom bör även en mara i oktober vara möjlig. Finns det nån bloggläsare som har erfarenhet av just Bournemouth Marathon. Hur är det med backarna till exempel? Hemsidan är bra, men som vanligt är det allra bästa tipsen man får från de som har provat IRL.

Då börjar vi om från början...

Det är nästan exakt två år sedan jag tog min allra första lilla joggingrunda. Mycket har hänt sen dess och långt har jag kommit. Faktiskt ända tillbaka till startpunkten känns det som. Efter två veckors total löpvila plockade jag igår fram mina bungypumpstavar och knallade iväg på min vanliga Hamnrunda a´6 km. Började lite försiktigt och hej vad det ömmade både här och där, mest i krångelbenet förstås. Men när jag blev varm gick det över och började kännas bra. Ökade tempot lite. 

-NEJ, du får inte springa! Bara gå! Det blev mitt mantra som jag fick upprepa många gånger under rundan som i stället blev en orgie i fågelkvitter, solsken och vårgrönska. När jag kom hem igen var jag lite svettig och lite trött men nöjd. Faktiskt också lite lite orolig för om det skulle börja göra jätteont om en timme eller två, eller dagen efter. Så har det ju varit varje gång jag sprungit på senare tid, tänk om detsamma gällde stavgång? Bara att vänta och se.

Nu när jag skriver detta är det morgonen efter och jag har inte ont. Inte ont alls. I alla fall inte på det viset. Däremot har jag ont i hela kroppen av träningsvärk. Herrejisses - träningsvärk av en stavgångspromenad på futtiga 6 km!!! Men nu kan det bara bli bättre. Igen!

En joggingtur i Nice

Planen var ju att kunna jogga åtminstone nån halvmil under kortsemestern

i Nice dessa dagar. Att njuta av värme, inte behöva långärmat och långa tights. Men nu blev det inte så. Det blir promenader i stället tillsammans med maken. Den underbara strandpromenaden lockar så det skriker om det men jag lyssnar inte!

Benet sköter sig rätt bra. Nån dag känns det lite mer, en annan nästan inte alls. Tror absolut vila är rätt medicin trots att det är så himla svårt att inte ens försöka lite. Bara liiiiite. Kör tråkträning i stället. Benböj. Gummibandstänjningar och situps med mera. Måste lära mig gilla den typen av träning också.

Att gilla Nice går däremot alldeles av sig själv. Och Monaco som vi besökte igår gav 14 000 steg på stegräknaren. Det är också träning...


Taggat med: 

,

Nyare inlägg