Maradrömmen - efter pandemin

Senaste stavgångsrundan slutade lite trist för jag fick återigen ont i benet efter att ha trampat snett. Nu blir det totalvila från det mesta som handlar om att röra benen för något mer än stillsamma promenader. Det betyder att jag inte riktigt har något att skriva om på bloggen heller.

Men självklart följer jag de mer lyckligt lottade som nu går in för sista veckan före Stockholm Marathon. Jag borde vara en av dem, men så blev det inte i år. Just nu känns det som det inte blir någon mara alls under 2017, men kanske, kanske 2018.

Maradrömmar kan man drömma länge. Men ibland behöver man pausa ändå.

Idag var det ju Göteborgsvarvet och en viktig dag för sådär 60 000 löpare. Jag sprang ju förra året och var förstås lite nyfiken på hur det var i år. Eftersom jag är på konferens blev det först sent på eftermiddagen som jag klickade in på Göteborgsvarvets webbsida för att kolla lite. Surfade runt och fick syn på en knapp att anmälan till 2018 öppnat.

Men jag har ju bestämt mig att absolut inte anmäla mig till några fler lopp förrän jag vet att jag är på banan igen och kan springa som vanligt. Så det var inte att tänka på att anmäla sig.
Ville bara kika lite. *Klick*

Tänkte jag skulle kolla vad det kostade också. *Klick*

Sen vet jag inte riktigt vad som hände för plötsligt dök det upp nån text om att jag skulle få anmälningsbekräftelse via mailen. Hur nu det gick till...

*Klick*

Nu är det 1, 5 månad sedan problemen började. Har testat att springa väldigt korta sträckor ett par gånger sedan dess men det har resulterat i rejält ont dagen efter. Senaste gången var för två veckor sedan då la jag springandet på hyllan mentalt och började med stavgången i stället. 

På nätet svämmar det just nu över av kommentarer om helgens stora löparbegivenhet - Göteborgsvarvet. Jag hade visserligen inte tänkt vara med i år (ville fokusera på Stockholm Marathon) men man dras med ändå. Den blå linjen, hämta nummerlappar, kolla startgrupper och bandetaljer. Planera sin farthållning. Och så den där spänningen, lite nervöst kanske - hur kommer det att gå. Det vet man ju aldrig och det är det som gör det så kul att springa i lopp. Även om man bara jämför med sig själv.

Åh, vad jag längtar till att komma igång igen. Visst kan väl även gamla tantben bli fullt återställda? Jag har ställt in två lopp redan i år. Vill inte ställa in fler. Vill verkligen stå på startlinjen i Stockholm halvmarathon i september och veta att jag har goda förutsättningar att ta mig runt på ett bra sätt. 

För en bal på slottet kan ju vara alldeles, alldeles underbar! Om man bara kan dansa...

Tog en rask kvällspromenad och större delen av de fyra kilometrarna tänkte jag inte ens på det onda i benet. Men så kniper det till litegrann i det ömma området ibland, och vips kommer tankarna igång. Tänk om det aldrig blir tillräckligt bra för att jag ska kunna springa som jag vill. Och när törs jag förresten prova att springa igen? Ibland skulle jag vilja ha en kristallkula! Ovissheten är alltid värst!

Man funderar ju på om det kan fungera. Att stavgå i stället för att jogga när man inte får jogga. Tempot är det inte så jättestor skillnad på faktiskt, inte för mig. Snittempot när jag gå/joggar på långpass ligger ungefär en halv minut snabbare än när jag går med mina bungypumpstavar.

Konditionen får förstås inte mycket träning, men leder och sånt borde ju få sitt och det är ju dom som behöver mest tid för att komma i form. Kan man stavgå ett marathon, tro...

Har i alla fall börjat kolla på nya marathonlopp och börjar få en liten lista på eventuellt intressanta objekt både inom och utom landets gränser. Bournemouth? Berlin? Florens? Helsingborg? Det finns mycket att välja på och mycket som lockar. Men den stora frågan är ju när jag är redo igen. För jag tror ju inte på riktigt att det går att använda stavarna då.

Det bästa just nu är att jag inte verkar få ont ens efter riktigt hårt och långt pass med stavarna.

Träning med stavar