Maradrömmen - efter pandemin

Ville jag ut idag?  Svar: NEJ

Kom jag ut idag?  Svar: JA

Minus två grader och sol. Men efter gårdagens snöoväder var det svårsprunget. Halt, isigt och fullt med hårda snöklumpar på vägen.

Mina nyinköpta dubbade skor är förstås inte på samma ställe som jag utan det blev förra årets hemdubbade (skruvar i sulan) joggingskor som fick göra tjänst och det gjorde dom rätt bra. För säkerhets skull gick jag ändå de isigaste partierna. Blev mer träning på balans och koncentration än på löpning. Men i alla fall...

Det får duga! 6,4 km. Och vackert var det onekligen!

Idag blev det torsdagen som passade bäst för ett långpass.

Hemmajobbardag och fint höstväder. Stack ut vid halv två med ambitionen att springa tre varv på min drygt 6 km långa "Hamnrunda". För att göra det lite mer utmanande skulle varje varv gå fortare än det föregående. 

Började jättelångsamt som ren uppvärmning och varvade 1,30 gång och 8,30 spring hela tiden.  Bra känsla idag. De sista springintervallerna gick i 6.45-tempo och hade inga problem med det. Hade absolut kunnat fortsätta. Enligt träningsprogrammet skulle jag vara ute 150 minuter idag, det fattades 30 sekunder men tycker det är godkänt ändå, särskilt som jag avslutade med promenad för att hämta posten ca 2 km till.sen jag stängt av Runkeepern.

Jättenöjd med dagens pass men känner också att jag måste ta itu med intervallträningen igen. Den har försummats av praktiska skäl. Funkar inte för mig att springa intervaller på okänd mark och löpband känns inte som min grej så länge det går att vara utomhus.

Det var konferensdag i Göteborg. Sov på hotell (Radisson Blue) och klädde mig för ett gymbesök när jag vaknade. Men detta hotell hade bara snofsigt World Class gym och dit var man inte välkommen om man hade för simpelt rum. Eller betalade 100 kr till en tjusig receptionist... Det gjorde inte jag! Stack ut och sprang i stället och hittade faktiskt en trottoar som blev en lovande gång- och cykelväg längs älven. Passerade både domkyrka och feskekörka.  

Efter några kilometer var det dags att vända åter och sätta kursen mot hotellfrukosten. 

Valde en parallellgata en bit, sneddade in på Trädgårdsföreningens fina område men hade koll på kursen. Sprang och sprang. Och sprang. Till sist insåg jag att jag måste ha sprungit för långt. 

Upp med mobilen, kolla kartan och gatunamnen. Det blev en U-sväng tillbaka och ytterligare lite springande innan jag kom tillbaka till hotellet igen. Fick duscha och äta frukost i racerfart för att inte komma för sent till konferensstart.

6 km i benen, lagomtempo men med många övergångsställestopp och på slutet karttittarstopp. Men skönt ändå! Och en frasig croissant med sylt blev det också som lyxavslutning på hotellfrukosten.

För några veckor sedan genomförde jag ett rejält långpass. Drygt 25 km. Och överlevde... 

Efter den bedriften märker jag tydligt att mina gränser har flyttats. Numera tycker jag 5 km är nästan pinsamt kort och pass som inte är längre än en mil  egentligen inte räknas. I alla fall inte som långpass. Det var verkligen inte jättelängesen jag tänkte att en halvmil var en rejäl prestation och att längre sträckor var för långa. Man blev ju så himla trött, ju...Och det var inte kul!

I går blev det drygt 13 km i härligt höstväder och jag funderade på allvar att köra ett varv till på min Hamnrunda (6,5 km) för att det kändes lite kort. Plikten kallade emellertid. Att springa långt tar tid och tiden behövs som bekant ibland till annat.

 

Men det känns väldigt positivt att jag flyttat fram mina mentala gränser så tydligt vad gäller distans.

Undrar om jag nånsin kommer göra samma framsteg när det gäller tempo och fart. Det är såå jobbigt att bli andfådd, ju... Och det är inte kul!

Jag som tycker jag sprungit så lite på sistone leder fortfarande kommunlistan. Fler som haft "halkstopp" kanske?