Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Hur det började

Så här ett och ett halvt år efter min första trevande löprunda lyfter jag fram text jag skrev när jag just börjat springa... Och det blev ju ett Göteborgsvarv. Med hänvisning till sista meningen och veckans lyckade långpass uppdaterar jag målsättningen. "Det kanske blir ett Marathon trots allt"

Det var tidig vår 2015, jag hade fått några kilo för mycket runt midjan och fick ingen ordning på det där med att gå och simma varje vecka. Bor avigt till och en arbetssituation som är långt ifrån 8-5 så planering var svårt. Varför jag kom att tänka på löpning vet jag fortfarande inte, har aldrig löpt förr. De få gånger jag försökt har alltid slutat med benhinnebesvär efter ett par veckor så - Nej, löpning var inget för mig. Men ändå... Tänk så bekvämt det vore att bara dra på sig skorna och ge sig ut en runda när det blev tid över. Fast springa lät rätt tråkigt, svettigt och flåsigt. Sökte motivation på nätet och... plötsligt var jag anmäld till Tjejmilen. Motionsklass, med målet att "klara mig i mål". Valde även ett program där man successivt skulle öva upp gamla stela ben och muskler utan krav på tempo. Den 1 maj började jag. Det var vansinnigt jobbigt och då sprang jag ändå bara några minuter i taget och gick däremellan. Men successivt så blev det bättre.

Under sommaren kände jag tydligt joggningens dragningskraft och ett begynnande beroende. Anmälde mig till ett lokalt lopp - terräng 12 km - men valde att gå/springa med bungystavar eftersom det var så långt. En månad senare var det Tjejmilen och det var en fantastisk upplevelse. Sprang 8 km innan jag tänkte att jag skulle kanske gå några steg i alla fall för att inte gå sönder. Tiden blev lite sämre än jag tänkt men känslan var tusen gånger bättre än jag hoppats.

Lite övermodigt började jag träna mer än tidigare och det gick kanonbra. Anmälde mig till Göteborgsvarvet och fick för mig att testa uthålligheten genom en 18 km bungypumppromenad i raskt tempo. Inga problem. Dagen efter en kort joggingrunda igen och då blev det problem. Ena vristen sa ifrån. Rejält. Överansträngd och helt "out of order". Kunde knappt gå första veckan.

Nu har det gått två månader, har försökt hålla igång med crosstrainer och cykel samt lite promenader. Varit rädd att förvärra skadan, försämra läkningen eller att det där behovet skulle falna och jag skulle återgå till soffpotatisstatus. Förra veckans skogspromenad provade jag försiktigt några löpsteg igen och det kändes ingenting. En härlig känsla! Redan dagen därpå testade jag att jogga enminutersomgångar med bungystavar och gick flera minuter mellan varje. Foten OK. Ytterligare ett pass med stavar och sen en försiktig joggingvända med 3-minutersjogg varvat med gång. Fortfarande OK med foten.

Nu nalkas vintern och med den halkan, men så länge det går ska jag baske mig ut och jogga. Det kanske blir ett Göteborgsvarv, trots allt :-)

Lång-långpass

Ända sen i somras har jag funderat över att göra ett riktigt långt träningspass.Helt utanför det vanliga maratonprogrammet ville jag testa uthålligheten.

För att slippa kuta kors och tvärs över ön i flera varv skulle detta ske på fastlandet. Från lyan i Gustavsberg till Fågelbro var tanken. Och tillbaka också förstås. Från bussen hade jag sett att det fanns gångväg. Igår var det dags. En kylig morgon men med lite försiktig sol då och då. Jag laddade med Snickers, banan och en flaska vatten och gav mig iväg. Körde min favorit - 8 minuter jogg och 2 minuter gång. Första kilometrarna var sega, fick ont i smalbenen och var stel i vristerna. Sen släppte det nånstans i höjd med Grisslinge.

Det var en skön känsla att svänga in på Stavsnäsvägen, längs golfbanan och ängarna. Naturen fortfarande i vackra höstfärger. Åtta - två, åtta - två... Nånstans vid 7-8 km fick jag rejält flyt och de där åtta minutrarna började gå väldigt fort. Kanske inte i tempo men mentalt vilket är nog så viktigt. Tempomässigt låg jag stabilt med en snittfart (inklusive gångavsnitten) runt åtta minuter vilket var precis vad jag ville. När Runkeeper signalerade 10 km hade det gått 1.20.

Efter cirka 12 km kom jag till Strömmabron. Kul att springa över den till fots efter alla miljoner gånger man åkt över med bil eller buss, mindre kul att upptäcka att den där gångvägen plötsligt lyste med sin frånvaro bara några meter in på andra sidan. Lastbilar och bussar dundrade förbi på den smala vägen och jag bestämde mig för att vända tidigare än tänkt. Tröstade mig med bananen och lite vatten.

Returen gick förvånansvärt bra även om benen började bli tunga. Peppade mig med att jag ju faktiskt gjort ett Göteborgsvarv på 21 km så jag var fortfarande långt ifrån min gräns. Passerade 20 km på 2.39 så andra milen gick faktiskt lite fortare än första. Halvmarasträckan gick på 2.46, alltså nästan en kvart snabbare än varvet i våras.

Det mesta sitter i huvudet och nu började det bli lite tungt.Sa huvudet.

Så här långt hade jag ju aldrig sprungit förut. 22 km. Men vid det laget kändes det som jag var tillbaka i Gustavsbergsområdet och jag kunde låtsas att det bara var en liten bit kvar. Sista backen upp mot lyan hade jag avverkat 24,5 km och då bestämde jag mig för att köra en extra åttaminutare för att få ihop 25 jämnt.

Men det där tyckte inte benen var nån jättebra idé. Dom ville hem. Det blev som det blev med springet den där sista biten, gick mest och var så trött så jag tog fel genväg också men till sist stod jag vid lägenhetsdörren igen. Mycket trött. Mycket nöjd efter 25,8 km.

Löparkalkylatorn konsulterades givetvis och den säger att detta motsvarar en marathontid på 5,49. Det är bara de sista 17 kilometrarna kvar att jobba med då...

Har sju månader på mig för det.

Längtar till onsdag

Äntligen faller bitarna på plats och schemat gör det möjligt att äntligen genomföra det där långa långpasset som jag funderat på en tid. Hoppas nu inget hakar upp sig 🏃👍💪

Hur långt är ett snöre

Det finns såna där frågor som inte har några bestämda svar. För mig som snigeljoggare handlar det ofta om farten.När folk frågar vilken tid jag har på milen så svaar jag sanningsenligt och får en sån märklig blick till svar. Blicken säger tydligt - 70 minuter!!!!! - men rösten säger det aldrig, den söger mer nåt i stil med "man mår ju bra av att röra på sig" eller så... 


Men jag är stolt över mina 70 minuter. Jag är jättestolt över att faktiskt kunna gå/jogga en mil eller två. Det är rysligt många som inte kan det. Eller vill. 

Jag tycker det är kul med löptävlingar, men ordet tävling betyder numera för mig inte att jag behöver tävla mot alla andra som också är med, utan att jag utmanar mig själv utifrån mina egna förutsättningar. Att jag själv satt upp mitt eget mål. Ofta nog handlar det målet om att helt enkelt ta mig runt. Må bra och ha kul under tiden. Och givetvis att få en stilig medalj. Det fina i kråksången när man "tävlar" i motionsklasser är nämligen att man i stort sett alltid får medalj.

Det är man värd! 

Så hur långt är då ett snöre? Jo, det sträcker sig från början till slut. Precis som den egna ambitionen eller prestationen med löpning (eller andra saker). Från början till slut. Det är gott så!

Näringsviktigt


Det är viktigt att äta rätt saker efter en träningsrunda. Ett smultron i oktober till exempel

Äldre inlägg