Maradrömmen - efter pandemin

Det var ingen stor svacka jag åkte ner i tydligen. Bara ett litet fartgupp. Första rundan efter viloveckan blev drygt 6 km i behagligt tempo. Det var segt att komma ut visserligen, men sen blev det bättre och bättre medan jag sprang. Benen kändes fräscha, den ömmande höften kändes visserligen av då och då, men inte mycket. Farten var inget att skryta med, men det var inte heller meningen på detta första uppmjukningspass.

Dagarna efter hade jag inga luckor med plats för träning, men i går befann jag mig på fastlandet. Vaknade till ösregn och blåst. Och en lugn morgon där jag inte behövde åka iväg förrän klockan nio. Trotsade mig själv genom att dra på joggingkläderna och ge mig ut i höstrusket.

Till min förvåning var det riktigt skönt. Kollade inte tiden medan jag sprang, det blev några småstopp pga trafik och annat men ändå gick hela rundan på 6.50 i snitt vilket var överraskande snabbt eftersom jag inte tyckte jag tagit i alls. Däremot testat teknik lite. Tyckte nog jag hittade ett lite snabbare löpsteg periodvis, högre stegfrekvens också. Verkar som det gav effekt. Av tidsskäl blev rundan bara 4,6 km och senare på dagen fick jag en ny lucka och bestämde mig för att gå på Gustavsbergsbadet också, när jag hade chansen. Blev 45 minuter på gymmet och en kilometer simning. En härlig träningsdag helt enkelt. Nu är jag på hugget igen och ser fram emot Hässelbyloppet nästa söndag.

Planerade ju en vilovecka efter Topploppet och så har det också blivit. Det som känns lite "fel" är att jag inte ens har lust att springa och inte har haft på hela tiden. Några promenader har det blivit, en med stavar. Har lite ont i vänster höft, kanske det som påverkar men det verkar vara övergående.

Tänker tankar som att hoppa över Hässelbyloppet till och med. Gillar inte läget. Får inte tappa taget nu. Hoppas lusten kommer tillbaka. I morgon ska jag ut på en vända igen, höften bestämmer om det blir kort eller lite längre. Sen är tanken att jag ska köra vidare efter programmet. Hoppas det fungerar. Vet ju vem som bestämmer om det ska göra det...

Allt sitter i huvudet och just nu tycker huvudet att jogging är jobbigt, svettigt och ganska ointressant :-(

Har ju trillat dit på Pokemon Go och samlar monster sen början på augusti. Har upptäckt att det funkar fint att kombinera med joggingrundor och motion. Det är ju de där äggen som ska kläckas hela tiden. Många kilometer blir det, och nästan alltid någon extra runda för att få till de där extra metrarna som behövs för att man ska få veta vad som döljer sig innanför skalet.

Försökte köra intervallträning också genom att planera rundor med tillåtna stopp för att fånga pokemon om de dök upp. Det visade sig vara en ypperlig metod när man som jag oftast joggar låååångt ute på vischan. Här finns bitvis inte den minsta lilla Pidgey eller ens en Ratata. Så jag får springa hela vägen utan avbrott.

Vid Tjejmilen fick vi Runners World i goodiebagen och där hade man betygsatt olika träningsappar. Blev lite full i skratt när jag såg att en av de testade apparna faktiskt var just Pokemon. Vi är fler som joggar runt, kastar bollar och kläcker ägg...

Däremot har jag inte kommit igång med att träna mina små monster på gym. För att göra det måste man ju sitta hyfsat stilla i närheten av ett sånt där virtuellt gym och det enda man tränar är väl tummarna. Så mina Pokemonmonster är fullständigt otränade, men jag börjar känna mig rätt spänstig tack vare spelet.

Så det kan gå!

Så hade då dagen kommit för Experimentet. Jag skulle intervalla mig igenom ett millopp för att se hur det gick och kändes. Beväpnad med intervallapp i min Pebblewatch och med Runkeeper i mobilen som vanligt. Första gången jag använde min nya armhållare för mobilen också.

Inledningsvis var det barn som sprang, tultande 2-åringar som med mamma eller pappa i stadigt tag springer 250 meter efter att ha varit på ansiktsmålning ger en speciell stämning. Familjärt, gulligt och glatt helt enkelt. Min start gick 11.50 och jag drog iväg direkt på första

springintervallet. Fort gick det förstod jag efter första kilometermärket. Vid det andra var jag en minut före planeringen och en snabb huvudräkning gav vid handen att jag måste ha gjort springminutrarna snabbare än 6-minuterstempo. Helt klart för snabbt för en snigel som jag och det straffade sig förstås. Det kom några uppförsbackar, en av dem på stenig, svårsprungen grusväg. Då gick jag lite extra när mjölksyran började kännas av. Kom lite i otakt med intervallerna på grund av det men snart hade jag justerat dem och fortsatte med 4 minuter spring 1 minut gång resten av varvet.

Vid varvningen och 5-kilometerspasseringen var jag nån minut efter planeringen men nu var känslan bra och vid 6-7 kilometer fick jag rejält flyt i benen och hoppade över en gåpaus för att inte tappa känslan. Det var kul att intervalla sig förbi sina medlöperskor hela tiden. De stånkade förbi mig när jag gick, men jag seglade förbi under mina springminuter. Allt tidigare under springpassen märkte jag att jag passerade mina ”riktmärken”. Damen med det grå håret, tjejen med de rosa strumporna och kompisarna med grå tröjor. Till sist var de akterseglade för gott.

Och jag sprang vidare mot mål, allt kändes bra och det blev som vanligt en spurt. Kom för en gångs skull ihåg att stänga av Runkeepern direkt efter målgång. Lirkade fram den ur ärmfodralet för att kolla hur tempot sett ut under de olika kilometrarna och varven. Men blev snopen. Runkeeper meddelade att jag sprunget en liten raksträcka på 0,9 km och undrade om jag ville fortsätta eller avsluta. Häpp!

I stället surfade jag ut på Topploppets hemsida och hämtade den officiella sluttiden

och mellantiden som jag är ganska nöjd med. Trots allt gick ju loppet på gräs, grus och bara lite asfalt vilket helt enkelt måste påverka farten. Det jag inte fick veta den här gången var hur långt jag egentligen sprungit och vilket snittempo jag hade på den tota

la sträckan (Tjejmilen blev 10,6 km enligt Runkeeper).

Det jag fick veta var att det nog är en ganska bra modell att köra intervall från start.Det där med att ryckas med i starten verkar dock vara lättare när man har i huvudet att det ju bara är första intervallen som börjar. Men av resultatet att döma räcker krafterna ändå rätt bra, här gick andra varvet snabbare än första och nog hade jag kunnat fortsätta lite också. Ska experimentera mer på kommande långpass, men först ska jag ha en vilovecka med bara annan träning. Benen behöver vila lite nu, sen blir det uppladdning för årets sista lopp – Hässelbyloppet – i oktober.

Planen klar - det blir intervallöpning med 4 minuter spring och 1 min jogg från början till slut.