Segt...

Segt både med joggingen och bloggandet, men det är bara att kämpa på i novembermörkrets coronarestriktioner och löpning är ju nästan det enda man vågar göra för att röra på sig. Så de senaste två veckorna har jag i alla fall varit ute fyra gånger totalt. Mellan 6 och 11 km/gång. Jag bara springer i den takt jag trivs med för dagen. Tittar på klockan ibland men den styr mig inte alls. Benen styr. Känslan styr. Tänker att det är viktigare att ändå hålla igång lite grand än att försöka förbättra nånting eller träna strukturerat.

I början av oktober sprang jag inte ett enda steg på några veckor. Trodde nog att jag skulle ha tappat mer än jag verkar ha gjort. Behagligtempot ligger ungefär som vanligt, jag orkar ungefär som vanligt. Motivationen att köra intervaller eller tuffare/längre pass är inte alls som vanligt. Den finns inte. Men det får duga ändå. 

Det är ju trots allt rätt skönt efter de pass som blir av. Just idag är jag på Fårö och tänker mig ut en stund i eftermiddag trots uselt väder. Vi får väl se hur det går med den saken. I förrgår sprang jag "standardrundan" till raukarna i Gamle Hamn i alla fall. Ungefär 5 km enkel väg och en stunds "meditation" på strandvallen medan havet rullade in och solen faktiskt tittade fram mellan dimbankarna. Sämre rundor har jag haft. Bättre också för den delen.


Har reviderat mitt årsmål som var 1 300 km totalt, nu hoppas jag nå 1 200 km i stället. Känns mer realistiskt. Inte bara på grund av svackan nu utan också på grund av att alla lopp ställts in, ingen maratonträning ägt rum, passen har varit kortare sen början av sommaren (och jag har blivit snabbare på milen, men inte lika uthållig).

Men det är väl bara att "hålla i och hålla ut". Vi säger så...

På gång igen... kanske?

Så hände det sig som så att det kom ett mail om Stockholm halvmarathon häromdagen. Inbjudan till 2021. September. Ett år fram i tiden. Kan det kanske bli ett lopp "på riktigt" då? Vem vet? Inte du! Inte jag! Däremot vet jag att det kittlade lite i min löparnerv i alla fall. Jag behöver så väldigt mycket ett mål att jobba mot och här fanns faktiskt ett.

För att inte bara ha själva loppet att se fram emot satte jag för ovanlighetens skull också upp ett tidsmål. Ett som inte bara handlade om maxtiden den här gången utan en tid som innebär att jag måste ner ganska många minuter från min senaste halvmara som jag sprang i hög värme, ensam på Fårös vägar i somras. Min näst snabbaste halvmara var faktiskt första halvan av Stockholm Marathon 2019 och då fortsatte jag alltså 21 km till efteråt. Så nog borde det gå att komma ner i tid...

I alla fall kittlade det här tillräckligt för att jag nu startat om med ett av Garmincoachens halvmaraprogram igen.  

Tänker köra det året ut till att börja med. Och vid sidan av har jag ju sonens hemska utmaning om chins. Ena axeln tycker det är en rätt dålig utmaning verkar det som, men man får väl ta det lugnt och försiktigt. Stången är uppskruvad i badrumsdörren så jag "hänger mig" åtminstone en gång om dagen och kör lite armhävningar eller hantlar dessutom. Att häva sig uppåt i stången är en framtida plan, än så länge är jag fullt nöjd med att jag kan hänga ett tag utan att tappa greppet ;-)

Och det verkar som om löpningen inte tappat greppet om mig heller, det är gott så!

Kursändring

Ja, jag har ju haft lite knepigt med motivationen ett tag. Varför springa när det inte blir några härliga lopp eller upplevelserundor när man rest till nya platser? Har försökt ändå att hålla igång men det har varit kämpigare än vanligt. Har kört några virtuella lopp. Faktiskt slagit personliga rekord också men vem vet vad det betyder när det är min klocka eller min app som mäter. Och i slutändan spelar ju faktisk inte tiden nån avgörande roll i det hela. Jag vill ha upplevelsen! Festkänslan. Det där att jag faktiskt klarat något jag haft som mål. Allt det är borta nu. Lockelsen att springa ännu en runda på de gamla vanliga grusvägarna är obetydlig...

Vid en middag med mina söner pratade vi lite om detta. De, som hejar på morsan och även var mina följeslagare på min senaste annorlunda utmaning - Vansbrosiminingen home edition - tycker inte heller att jag ska sluta träna. Och yngste sonen gav mig en utmaning som heter duga. Hans moder (dvs jag) ska före jul klara att göra en chins-up. Hans storebror ska klara tio. Båda killarna är hyfsat mycket yngre än sin mor, precis som det ska vara men vi står varandra nära och jag vet att de tycker deras mor ändå är rätt tuff som springer maraton i 60-årsåldern. Nog borde hon klara chin-up också. Kanske? Eller... Och vrålstarka lillebror njuter nog lite av att utmana storebrorsan också om jag känner dem rätt.

Jag googlade på det där och insåg rätt raskt att det kanske inte blir lika enkelt som att springa maraton och sånt där småkrafs. Att lyfta sig själv (och jag är både lång och kraftigt byggd, även om jag tack och lov inte har nån direkt övervikt) fordrar en del träning.

Googlade på både chin-up och pull-up och börjar med viss oro inse vad jag gett mig in på. Läste om nån som behövt tre års träning. Läste om nån annan som klarat en pull-up efter en lite kortare tid.

Men som mamma kan man väl inte göra sina barn besvikna? Som mamma ska man väl klara allt? Är så himla glad att det bara blev sagt "klara chin-up till jul" utan att vi nånsin kom på tanken att precisera vilken jul vi pratade om...

Jag i min tur tyckte de ska klara plankan i fem minuter, när de såg lite förskräckta ut sa jag att jag klarar ju tre minuter... De såg inte mindre förskräckta ut då...

Hur som helst. Nu börjar en ny utmaning för min del. Jag SKA klara en chin-up... Förhoppningsvis får jag även upp inspirationen för att springa lite igen, annars blir det säkert fler kilo att lyfta och då blir det bara ännu värre ;-)

Så... första steget är nu avklarat. Jag har beställt några hantlar och en stång att fästa i dörröppningen. Sen är det "bara" resten kvar... Testar jag inte kommer jag garanterat inte att klara det, så mycket fattar jag!

Tjejmilen virtual edition

Kom på att jag inte skrivit några racerapports alls på länge. Ändå har jag ju sprungit flera virtuella lopp under vår och sommar. Coronamilen både mil och halvmara bland annat. Men mentalt har det mest känts som ett träningspass och några särskilda minnesbilder har det väl inte heller blivit eftersom det varit på mina vanliga vägar.

Men så testade jag Tjejmilen virtual edition. Var ju redan anmäld sedan förra året så varför inte. Laddade ner appen och ljudfilerna och laddade både mig själv och mina tillbehör. Jag har hörselimplantat och måste ha en särskild streamer för att få ljudet från mobilen till den ljudprocessor som hjälper mig att höra. I alla fall när jag springer. Lite meckigt är det och till vardags använder jag aldrig musik eller så.

Efter lite testande gav jag mig i alla fall iväg. Var på Fårö då och vägen var behagligt platt. Först lyssnade jag på uppsnacket, och faktiskt kom liiiite pirr där. Sen startade jag trackern och började springa i lagomtempo. De första två kilometrarna lyssnade jag bara på peppande musik, benen rullade på. Släppte allt, tittade inte på klockan, visste inte tempot, det kändes lätt och bra. Men oj, så mycket musik för mig som inte är van att ha så mycket ljud i huvudet när jag springer. Vid fem kilometer sa en röst att jag var halvvägs och jag var nog "grym" också om jag minns rätt. Nu var jag nästan framme vid tänkt vändpunkt, men det kom en färist i vägen. Färistar är nog bra, men inte att springa på. Jag brukar alltid gå några steg på dom och den här dagen ville jag inte gå. Så jag vände och sprang tillbaka. Fick flera meddelanden i mobilen och varje gång var jag orolig att appen stannat så jag fick ta upp luren och kolla det. Det syns precis på kilometertiderna var det hände för även om man springer så går det långsammare. I alla fall för mig.

När åtta km var avverkat började jag tappa koncentrationen. Då gick jag några steg i alla fall, drack lite vatten ur min flaska. Sen fortsatte jag och sista kilometern gick med mina mått jättesnabbt. Min Garmin tyckte jag var i mål ungefär samtidigt som appen informerade om upplopp och det hördes applåder.

Så jag sprang på lite till innan slutsignalen kom och jag nöjd kunde stanna upp och pusta lite. Sen gick och småjoggade jag de två km som behövdes för att komma hem till kalkstenshuset vi bodde i.

Då kollade jag klockan och enligt den hade jag slagit personligt rekord med nästan en minut på milen. Appen var inte lika generös, men det var pers där med. Tredje gången under 1.10 och för första gången under 1.08.

Nästa utmaning blir Midnattsloppet virtuellt. Enligt de som testat ska den appen vara mer peppande än Tjejmilens. Hur jag upplevde den berättar jag om i nästa racerapport.

Lite haltar det...

Ja, egentligen haltar jag inte i vanlig bemärkelse tack och lov, men lusten och inspirationen haltar nu när det inte finns några lopp att se fram emot. Virtuella lopp i all ära, men särskilt kul är det inte. Det blir mest som ett vanlig träningspass (åtminstone för mig).

För att försöka pigga upp mig skapade jag en "födelsedagsutmaning" där jag skulle göra en del olika saker varje dag en vecka. Dels styrkeövningar, dels springpass av olika slag. Det gick ganska bra även om jag näst sista dagen slöade över styrkeövningarna. Och sista dagen, en kanonvarm dag, då skulle jag springa 6,3 sjömil (!) och det lockade verkligen inte ett enda dugg. Jag tänkte lägga ner alltihop då. Men sen kom nåt litet pannben fram i alla fall. Knackade mig på axeln och undrade om jag inte borde... Ändå... Göra något, i alla fall. Det slutade med att jag faktiskt gav mig ut tre korta vändor samma dag och dessutom klarade av de båda sista dagarnas styrkeövningar dessutom. Så nåt finns det ju där, att jag vill på nåt sätt.

Men mest av allt vill jag ha ett lopp. Ett riktigt. Spelar ingen roll vilken distans eller vilken plats. Det är stämningen jag vill åt. Alla dessa människor som är peppade i startfållan. Speakern som pratar igång allt. Uppvärmningen. Starten och självklart också publiken som kanske kantar banan eller barnen som vill göra high five.

Kommer vi nånsin dit igen?

Det som är bra med alla virtuella lopp är dock att många snigellöpare nu börjar våga springa lopp på egen hand. Det spelar ingen roll om man springer långsamt, man behöver inte oroa sig över att inte hinna i mål. Alla är segrare på sitt eget sätt. Där har ju vi löparsniglar verkligen vunnit en gemensam seger som är värd att fira.

Äldre inlägg