Long time no see

Vid det här laget har jag nog tappat alla bloggföljare, men skam den som ger sig. Nu när pandemin förhoppningsvis går mot sitt slut har jag äntligen sett ljus i tunneln på riktigt igen. Det finns upplevelslöpningar att göra och nya utmaningar längs vägen.

Igår anmälde jag mig till Stockholm marathon 2022 och vågar nog äntligen tro att det blir ett lopp, ett riktigt med härlig stämning och allt det där. Virtuella lopp har inte varit min melodi alls och det har liksom inte funnits någon lockelse att ge sig ut. Kilona har samlats runt midjan och konditionen rymt sin kos så nu börjar jag om nästan från början. Men den här gången SKA det bli av.

Försöket i januari kom av sig rätt snabbt och även en påbörjad runstreak i maj. Man några rundor har det blivit. Sporadiskt. Inget att blogga om eller så, men ändå. Och för några veckor sedan anmälde jag mig till en helt galen grej för att få lite hjälp med struktur och träning ett bra tag framöver. Det handlar om ultralöpning, alltså längre än marathon och heter "10 månader mot 10 mil". Inte vet jag om jag kommer att springa några tio mil nästa sommar, men jag vet att jag nu är igång, det har gått två veckor. Jag har fått drömstart på mitt älskade Fårö. Glädjen är tillbaka, jag vill springa och uppleva naturen i joggingskorna.

Så nu blir det faktiskt en ny maradröm och en pånyttfödd blogg. Ni hittar mig även på instagram som @maratonfarmor precis som tidigare. Och tro´t om ni vill, men jag ska även gå en utbildning till löpcoach så småningom!

Tredje gången gillt?

Från det förra inlägget för nästan tre månader sedan har det egentligen inte hänt mycket. Jag provade att jogga ett par gånger i början av december men då fick jag känningar i ett knä och sen var det lätt att skylla på det för att slippa springa. Ja, det var precis så jag kände. Efter alla år av löparglädje och löparbehov så ville jag inte alls längre. Kändes hemskt onödigt att ens gå ut på promenad.

Självklart var det inte bara springandet som dippade, hela livet dippade. Inget var kul. Tack och lov har jag folk omkring mig som stöttar när det behövs så nästan var väl upp och fötterna ner ändå. Men fötterna ville inte springa längre.

Häromdagen fick jag en videolänk från min son och svärdotter. Om löpning. Någon som tog en galen utmaning och sedan genomförde den. Jag blev så pass inspirerad att springnerven vaknade till liv. Dagen efter (i förrgår) tog jag första rundan sen 2 december. Det blev drygt 6 km gåjogg med mer gång än jogg. Men det blev!!!

Och just nu sitter jag här och tittar ut på regnet och tänker att jag måste klä på mig när jag ska ut på en runda efter lunch. För ut ska jag. Och jag vill ut. I alla fall i dag. Förhoppningsvis i morgon också. Jag vet ju hur bra jag mår av mina rundor.

Har fått pepp på instagram också där jag lade upp min förrgårs-runda. Hejarop och "kul att se dig igen" kom på kommentarerna. Tänk att dom saknat mig. Nu får jag inte svika. Vare sig dom, eller mig själv. Håll tummarna du som läser detta!

Segt...

Segt både med joggingen och bloggandet, men det är bara att kämpa på i novembermörkrets coronarestriktioner och löpning är ju nästan det enda man vågar göra för att röra på sig. Så de senaste två veckorna har jag i alla fall varit ute fyra gånger totalt. Mellan 6 och 11 km/gång. Jag bara springer i den takt jag trivs med för dagen. Tittar på klockan ibland men den styr mig inte alls. Benen styr. Känslan styr. Tänker att det är viktigare att ändå hålla igång lite grand än att försöka förbättra nånting eller träna strukturerat.

I början av oktober sprang jag inte ett enda steg på några veckor. Trodde nog att jag skulle ha tappat mer än jag verkar ha gjort. Behagligtempot ligger ungefär som vanligt, jag orkar ungefär som vanligt. Motivationen att köra intervaller eller tuffare/längre pass är inte alls som vanligt. Den finns inte. Men det får duga ändå. 

Det är ju trots allt rätt skönt efter de pass som blir av. Just idag är jag på Fårö och tänker mig ut en stund i eftermiddag trots uselt väder. Vi får väl se hur det går med den saken. I förrgår sprang jag "standardrundan" till raukarna i Gamle Hamn i alla fall. Ungefär 5 km enkel väg och en stunds "meditation" på strandvallen medan havet rullade in och solen faktiskt tittade fram mellan dimbankarna. Sämre rundor har jag haft. Bättre också för den delen.


Har reviderat mitt årsmål som var 1 300 km totalt, nu hoppas jag nå 1 200 km i stället. Känns mer realistiskt. Inte bara på grund av svackan nu utan också på grund av att alla lopp ställts in, ingen maratonträning ägt rum, passen har varit kortare sen början av sommaren (och jag har blivit snabbare på milen, men inte lika uthållig).

Men det är väl bara att "hålla i och hålla ut". Vi säger så...

På gång igen... kanske?

Så hände det sig som så att det kom ett mail om Stockholm halvmarathon häromdagen. Inbjudan till 2021. September. Ett år fram i tiden. Kan det kanske bli ett lopp "på riktigt" då? Vem vet? Inte du! Inte jag! Däremot vet jag att det kittlade lite i min löparnerv i alla fall. Jag behöver så väldigt mycket ett mål att jobba mot och här fanns faktiskt ett.

För att inte bara ha själva loppet att se fram emot satte jag för ovanlighetens skull också upp ett tidsmål. Ett som inte bara handlade om maxtiden den här gången utan en tid som innebär att jag måste ner ganska många minuter från min senaste halvmara som jag sprang i hög värme, ensam på Fårös vägar i somras. Min näst snabbaste halvmara var faktiskt första halvan av Stockholm Marathon 2019 och då fortsatte jag alltså 21 km till efteråt. Så nog borde det gå att komma ner i tid...

I alla fall kittlade det här tillräckligt för att jag nu startat om med ett av Garmincoachens halvmaraprogram igen.  

Tänker köra det året ut till att börja med. Och vid sidan av har jag ju sonens hemska utmaning om chins. Ena axeln tycker det är en rätt dålig utmaning verkar det som, men man får väl ta det lugnt och försiktigt. Stången är uppskruvad i badrumsdörren så jag "hänger mig" åtminstone en gång om dagen och kör lite armhävningar eller hantlar dessutom. Att häva sig uppåt i stången är en framtida plan, än så länge är jag fullt nöjd med att jag kan hänga ett tag utan att tappa greppet ;-)

Och det verkar som om löpningen inte tappat greppet om mig heller, det är gott så!

Kursändring

Ja, jag har ju haft lite knepigt med motivationen ett tag. Varför springa när det inte blir några härliga lopp eller upplevelserundor när man rest till nya platser? Har försökt ändå att hålla igång men det har varit kämpigare än vanligt. Har kört några virtuella lopp. Faktiskt slagit personliga rekord också men vem vet vad det betyder när det är min klocka eller min app som mäter. Och i slutändan spelar ju faktisk inte tiden nån avgörande roll i det hela. Jag vill ha upplevelsen! Festkänslan. Det där att jag faktiskt klarat något jag haft som mål. Allt det är borta nu. Lockelsen att springa ännu en runda på de gamla vanliga grusvägarna är obetydlig...

Vid en middag med mina söner pratade vi lite om detta. De, som hejar på morsan och även var mina följeslagare på min senaste annorlunda utmaning - Vansbrosiminingen home edition - tycker inte heller att jag ska sluta träna. Och yngste sonen gav mig en utmaning som heter duga. Hans moder (dvs jag) ska före jul klara att göra en chins-up. Hans storebror ska klara tio. Båda killarna är hyfsat mycket yngre än sin mor, precis som det ska vara men vi står varandra nära och jag vet att de tycker deras mor ändå är rätt tuff som springer maraton i 60-årsåldern. Nog borde hon klara chin-up också. Kanske? Eller... Och vrålstarka lillebror njuter nog lite av att utmana storebrorsan också om jag känner dem rätt.

Jag googlade på det där och insåg rätt raskt att det kanske inte blir lika enkelt som att springa maraton och sånt där småkrafs. Att lyfta sig själv (och jag är både lång och kraftigt byggd, även om jag tack och lov inte har nån direkt övervikt) fordrar en del träning.

Googlade på både chin-up och pull-up och börjar med viss oro inse vad jag gett mig in på. Läste om nån som behövt tre års träning. Läste om nån annan som klarat en pull-up efter en lite kortare tid.

Men som mamma kan man väl inte göra sina barn besvikna? Som mamma ska man väl klara allt? Är så himla glad att det bara blev sagt "klara chin-up till jul" utan att vi nånsin kom på tanken att precisera vilken jul vi pratade om...

Jag i min tur tyckte de ska klara plankan i fem minuter, när de såg lite förskräckta ut sa jag att jag klarar ju tre minuter... De såg inte mindre förskräckta ut då...

Hur som helst. Nu börjar en ny utmaning för min del. Jag SKA klara en chin-up... Förhoppningsvis får jag även upp inspirationen för att springa lite igen, annars blir det säkert fler kilo att lyfta och då blir det bara ännu värre ;-)

Så... första steget är nu avklarat. Jag har beställt några hantlar och en stång att fästa i dörröppningen. Sen är det "bara" resten kvar... Testar jag inte kommer jag garanterat inte att klara det, så mycket fattar jag!

Äldre inlägg