Tanten joggar ju vidare...

... men bloggar inte lika ofta, verkar det som.

Instagrammar (@maratonfarmor) i stort sett efter varje pass men det är ju inte samma sak riktigt. Insåg dock att det ju gått flera veckor sen mitt senaste inlägg här på bloggen. Och vad har hänt sen dess då..?

Jodå, en del rundor har det blivit. Fortsätter med Garmincoachens milprogram (med inslag av längre distanser ibland för att upprätthålla maratonformen i någon mån). Det går bra. Faktiskt riktigt bra. Springer lättare och rentav fortare än nånsin tidigare och det där målet jag har för hur lång tid jag ska behöva för 10 000 meter känns inte längre riktigt ouppnåeligt. Det enda som kan hindra mig är sannolikt huvudet för benen pinnar på i ett riktigt hyggligt tempo. Särskilt när jag tänker på annat och inte tittar på klockan hela tiden.

Vansbrosimningen är förstås inställd, meddelandet kom i slutet av april. Funderade några dagar och kom sen fram till att jag ska köra den virtuella varianten, alltså simma själv här på hemmaplan. Har ritat upp en runda på ungefär 3 km runt en grannö, bokat in sönerna som följebåt och införskaffat en sån där lysande flytbojsgrunka som man ska ha släpande för att synas i vattnet. Det blir min nya utmaning, men än så länge lockar inte vattentemperaturen till några mer fysiska förberedelser.

Den 4 maj sprang jag Coronamilen (virtuellt lopp) och tyckte det gick ganska dåligt. Fick såna där fåniga tjyvstopp flera gånger när huvudet påstod att jag inte orkade hålla tempot. Men... till min oerhörda förvåning klockade jag in på näst snabbaste miltiden någonsin. Har bara sprungit snabbare på Hässelbyloppets platta asfalt (2019) och det bara med några få sekynder. Nu vet jag inte om min klocka loggar exakt lika noga som Hässelbyloppets tidtagning.

Men ändå! Jag känner ju min Möjaväg tillräckligt bra för att veta att det måste vara ganska precis en mil jag sprang. Men kontrollmätt är det ju inte.

Har också gjort en nödvändig resa till Fårö, där jag förutom det nödvändiga också hann med flera härliga rundor i försommarskir men karg natur. Älskar ju att springa där!

Vid flera tillfällen har jag också sprungit "Länge Leve Loppet" som arrangeras av bl a Sverige Springer. Vinnare dras bland de som skickar in bästa formuleringarna i samband med sina lopp och minsann om jag inte vann där. Ett par skor från Brooks. Jättekul!

Avslutar detta inlägg nu och springer nu vidare tills vi hörs nästa gång!

Minnesbilder- 5 år i joggingskor

Läs om hur allt började med

Det första steget

Det första steget! (5 år i joggingskor)

I morgon är det fem år sedan jag för första gången skrev i min blivande träningsdagbok. En gåjogg med mer gång än jogg och lite drygt 2 km. Det tog drygt 27 minuter och anteckningen avslutades med "Flåsigt!". Det är fem år och lite bling-bling sedan.

2015: Det första (halva) året avverkade jag totalt 270 km och klarade av Tjejmilen.

2016: Året därpå kravlade jag mig även runt mitt första Göteborgsvarv och lite senare startade jag denna blogg efter att i en impuls anmält mig till Stockholm Marathon och börjat känna att mitt springande var "på riktigt". Vid årsskiftet hade jag detta år avverkat totalt 1000 km efter våldsam slutspurt med (alltför) långa och många pass i december som resulterade i att...

2017: ...det tredje året blev ett mellanår på grund av överansträngningsskada och rehabilitering. Jag fick till min stora besvikelse lämna återbud till planerad marathondebut, men upplevde också den fantastiska glädjen när jag åter kunde börja springa på sensommaren. Lite över 900 km blev det totalt detta år, men då räknade jag in även rehabperiodens powerwalk med bungypumpstavar.

2018: Troféernas år. Marathondebut i rekordvarmt Stockholm, Ultravasan 45 på min 61-årsdag och avslutande Lidingölopp 15 km. Året gav 1 263 km och många härliga upplevelser varav målgången på Stadion efter 42 km på ångande asfalt torde vara den största.

2019: Efter en seg vår blev det i maj dags för marathon i Helsingfors. Loppet var tråkigt och gav inte alls den boost jag hoppats på, så två veckor senare blev det efter en spontananmälan även Stockholm Marathon också. Två maror på två veckor som 60+ är inte jättesmart. Men härligt var det att för andra gången i mitt liv svänga in på Stockholm Stadion mot målportalen efter ett riktigt bra och kul lopp, denna gång i mer behaglig temperatur. Efteråt vilade jag rätt länge och satsade sen på lite kortare sträckor vilket resulterade i personligt rekord på Hässelbyloppet som säsongsavslutning. Totalt 1362 km sprunget.

2019 gavs också min bok ut: Långsamt är också framåt!

2020: Året då jag äntligen skulle få springa London Marathon. En upplevelse utöver det vanliga enligt dom som visste. Träningen gick jättebra och jag längtade. Sen kom det ett virus... Loppet skulle ha körts 26 april men är nu framflyttat till 4 oktober. Vi får väl se om det blir av. Eller inte. Springer förstås vidare, men utan något bestämt mål just nu. Fram till dags dato har jag avverkat 439 km i löparskorna. När nästa lopp blir vet jag inte, men nästa träningspass blir i morgon. Då ska jag springa förbi den där platsen vid Ulviks gård på Möja där allt började den där dagen för fem år sen. Kanske firar jag med några extrasteg! Inte hade jag en aning om då¨hur biten jag skulle bli av detta.

Ett gäng medaljer har det blivit under de här åren. Deltagarmedaljer som det heter. En del viktigare än andra, men viktigast är nog ändå minnena från olika rundor: Turerna längs Fårös sagolikt vackra stränder, morgonrundan vid Röda Havet, kampen mot sandstranden mitt i Dalaskogen, Margaretaön i Budapest, mötet med El Atlante i Las Palmas, skulpturerna i Piteå, sträckan genom vattenfallet på Madeira, jakten på Kungseken på Visingsö och många fler därtill. Det är upplevelserna jag vill ha, tiondelar får andra jaga!

Visa minnesbilder från dessa fem år

5 320 kilometer totalt. Tänk om jag vetat hur långt jag skulle komma den där dagen då jag tog det där första steget...

Gjort slut med Jeff. Igen

Det är ju dom där Garmincoacherna. Dom bor i min träningsklocka och jag gillar dom för det mesta. I alla fall Greg. Greg tycker man ska träna fyra gånger i veckan och det kanske är i mesta laget, men hans träningspass gillar jag och det var dom jag följde när jag siktade på personligt rekord i Hässelbyloppet häromåret. Och slog det med över en minut. Greg vet vad han gör.

Ändå har jag testat Jeff också eftersom han så tydligt framhåller att han gillar gåjogg. Jag gillar ju också det, så jag tänkte vi skulle finna varandra. Första gången körde jag ett milprogram i 4-5 veckor innan jag tröttnade på hans fart-glidning grej och eftersom gåjoggbytena inte kunde programmeras in på långpassen fick jag ändå hålla reda på  dom själv. Dessutom har Jeff fasligt svårt för det här med kilometer och mil. Man får de mest märkliga avståndsangivelser ibland. Och man måste hålla på att trycka på LAP-knappen i tid och otid för att starta eller sluta olika moment.  

Ändå tänkte jag ge honom en andra chans för nån månad sen när jag avbröt mitt maratonprogram eftersom London flyttades fram. Ställde in för ett lättare milprogram och nån minut snabbare än jag kan idag. Och hej vilken chock jag fick. Redan första veckan var det tre intervallpass, med långa och snabba 800-metersintervaller och ett backpass dessutom. I slutet av andra veckan kom äntligen ett pass med "lugn löpning" runt en mil. Sen började det om igen med alla dessa intervallpass om 6-8 km. Antagligen är dom jättebra, men mig passar det inte.  Det blev mer och mer att jag ändrade, flyttade eller helt enkelt hoppade över hans konstiga pass och sprang något eget i stället. Till sist var det inte roligt längre...

Så nu har jag gjort slut med Jeff för gott och återvänt till Greg. Han har två eller tre pass lugn löpning varje vecka och bryter av med 1-2 korta eller halvkorta intervallpass. Om Greg också börjar dumma sig så får jag väl prova tredje coachen, Amy som hittills inte lockat mig.

Fem dagar kvar...not

Det borde vara fem dagar kvar till mitt stora mål - London Marathon. Men det är det ju inte eftersom loppet är framflyttat till oktober. Sedan beskedet kom har jag lagt om träningen. Kör nu ett enkelt milprogram med enstaka inslag av längre distanser och planerar att fasa upp igen i slutet på sommaren. Om det inte kommer nya besked från arrangören förstås.

Det finns mängder av virtuella lopp att välja på i dessa dagar och jag har varit med på något som heter Länge Leve Loppet som körts några söndagar i sträck. Första söndagen blev det 5 km, andra avverkade jag både 2,5 och 5 km i två delar av samma pass.

Senaste gången slog jag till med en halvmaratondistans i sedvanlig gåjogg. Det gick bra fram till cirka 15 km sen blev det tyngre, gåpauserna fler men trots det rapporterade Runkeeper ändå i efterhand att det var min näst snabbaste halvmara.

Inte illa, ensam där på min grusväg och så trött och seg som jag kände mig den dagen. Men roligast av allt var nog att jag lite senare fick ett mail från arrangören

att jag var en av de lyckliga vinnarna. Inte vad gäller tid och placering förstås utan jag hade vunnit ett av de priser som delades ut till de "bästa kommentarerna" som skickats in i samband med att man registrerat genomfört lopp. Jag vann på en lite småfånig limerick:

En stel gammal dam ifrån Möja
Sina ben nästan ej kunde böja
Men hon kämpade på
Med att jogga och gå
Tills hon bärgat sin Finishertröja

Vinsten är ett par Brooks skor i en modell jag faktiskt funderat på att testa rätt länge. Jättekul!!! Kanske blir det dom och jag som springer tillsammans i London i höst?

För fem år sedan hade jag inte sprungit ett enda steg sen skolgympan. Stel som sjutton och lite överviktig på det. Började gåjogga väldigt kort och väldigt sakta. Fick det att kännas kul och "görbart". Fortsatte. Hittade min egen Runners High. Marathondebuterade i Stockholm det rekordvarma året 2018, gjorde Ultravasan 45 på min 61-årsdag och sprang två maror till 2019. Hoppas det blir en 2020 också.Vill ha fler Finishertröjor, ju!

Men viktigast är ändå hur bra jag mår av detta springande. Är så glad att jag började den där gången och ännu gladare att jag fortsatte. I mitt eget tempo med mina egna mål.

Och nu vet jag att man kan vinna priser utan att behöva springa fortare än alla andra, det räcker att springa på sitt eget sätt!

Tack till jogg.se och Länge Leve Loppet samt Sverige springer och Marathongruppen som arrangerar detta och får fler att hålla igång.

Äldre inlägg