Ett riktigt jobbigt pass

Ibland står det sådär riktigt jobbiga pass i programmet jag följer. Idag var en sån dag, det skulle springas 8x800 meter i så kallat tröskeltempo vilket för mig är klar flåsochflämtvarning, alltså sånt jag absolut inte gillar att göra. Mellan varje 800-ing fanns 400 meter jogg eller gång som återhämtning. Jag fasade för passet och tänkte att jag gott kunde få köra lite långsammare än programmet sa på varje 800-ing och att jag skulle gå enbart på 400-ingarna. Då skulle jag kunna överleva.  


Så med det i huvudet gav jag mig ut och inledden med 15 minuter uppvärmning innan det var dags för första intervallen. Ökade farten och sprang på. Efter 800 vände jag och gick "bakåt" i 200 m innan jag började frysa så då joggade jag den sista biten innan det var dags att vända och köra ny intervall. Sådär fortsatte jag och till min oerhörda förvåning gick det riktigt bra. Intervallerna gick till och med fortare än vad programmet föreslog. Särskilt de som gick i nerförsbackar :-)

Men hu, vad jobbigt det var ändå innan den sista 800-ingen var avklarad och det var dags för lätt nedjogg hemåt. 14 km totalt blev det. För några år sedan hade jag räknat det som långpass, nu var det bara ett långt intervallpass. Och massor med pannben!

Ibland undrar folk varför jag gör såna här pass när jag nu ändå inte bryr mig om vilken tid jag får på ett lopp, att jag är jättelångsam står jag ju för. Så varför slita hund mellan loppen? Jag undrar väl själv ibland, men genom den här sortens pass vet jag att kommande lopp blir så otroligt mycket mer behagliga. Jag kommer att ha både glädje och ork nog att springa bort till barn som vill high fivea eller njuta av stämningen rent allmänt. Prata lite med "medlöpare" kanske, eller funktionärerna om dom inbjuder till det. Dom brukar inte ha så mycket att göra när jag och andra sniglar kommer lufsande långt efter alla klungor.

Det ska vara gött att springa annars kan de kvetta... Idag var det också gött, fast inte förrän efteråt...

Min egen "backyard" - långpass med knorr

Det var dags för långpass och för att piffa till det lite bestämde jag mig för att göra något som kallas för "backyard". I den klassiska varianten ska man springa 6,7 km-rundor och starta ny runda varje hel timme så länge man orkar och hinner.

Min variant blev 6 km och max 3 mil totalt.

Packade en liten väska med varm nyponsoppa, extraskor, bullar, energi, vatten och en varm jacka och drog ner till öns vänthus där väskan skulle bo och jag skulle "varva".

10.45 stack jag ut på första varvet med ambition att hålla samma tempo som jag siktar på när det blir dags för maran i London. Lite segt att springa på längs den öde Hamnvägen och inse att det skulle bli minst tre varv till. Vaderna var lite stela men annars gick det bra. Vid vändpunkten gick jag helt enligt planen i två minuter och sen sprang jag tillbaka till vänthuset.

11.45 dags för nästa varv, samma tempo, samma väg. Det spända i vaderna hade släppt och det gick lättare nu men självklart tryckte jag inte på det minsta. Joggingtempo lagom för 4 mil skulle det vara. Och det blev det. Två minuters gång vid vändpunkten och sen tillbaka till vänthuset. Nu kurrade magen lite så jag tog "lunch" i form av varm nyponsoppa och en bulle.

12.45 påbörjade jag tredje varvet. Fortfarande med fräscha ben, inte ont någonstans men halvvägs på den här rundan började jag känna av något i högerfoten. Lite skavvarning. Bestämde mig för att byta skor vid nästa varvning. Tempot var konstant, faktiskt lite snabbare än första varvet men bara nån sekund. Vid varvningen mötte jag en granne som undrade över min mentala hälsa. Vem gör inte det. Pausade, åt clementin och bytte skor. Stretchade lite. 18 km klart nu.

13.45 fjärde rundan inleddes. Skorna jag bytt till gjorde att skavet inte kändes mer men var annars inte jättebra på den blöta grusvägen. Brukar ha dem på asfalt i vanliga fall. Men det var bara att springa på. Vid cirka 20 km började det göra ont i ryggen på höger sida. Håll fast på fel ställe. Stretchade lite medan jag sprang och efter en stund försvann det. Det här varvet hade jag dragit ner jackärmen över löparklockan och sprang bara på känsla. Hade ingen aning om tempot. Men när jag kom tillbaka till vänthuset såg jag att det var nästan exakt samma som tidigare varv. 24 km avverkat. Benen fortfarande förvånansvärt pigga. Det fick bli ett femte varv, men då med kraftigt reducerat tempo och fler gåpauser för att inte riskera nån överansträning. Har inte sprungit så här långt sen Stockholm Marathon i juni 2019.

14.45 femte och sista rundan. Började med lite gång eftersom benen stelnat till lite under pausen. Sen sprang jag på igen uppför backen och bort längs vägen. Halvvägs mot vändpunkten gick jag några minuter igen och vid vändpunkten likaså. Medeltempot blev betydligt långsammare förstås, men det kändes bra och rullade på. När jag nådde vänthuset denna gång fanns ändå marginaler för att hinna starta ytterligare ett varv, men det gjorde jag inte.

Det kanske blir nästa gång för det här var ett ganska roligt sätt att göra långpass om man nu inte har spännande nya vägar att upptäcka som senast. Väntetiden blev dock lite för lång och om det blir fler hemmagjorda backyard så kommer jag antingen att förlänga sträckan lite eller starta exempelvis med 55 minuters mellanrum. Som det var nu hann jag bli lite kall och stel trots infravärme och varm jacka. Det var svårt att komma igång efter pausen varje gång.

Med drygt tre mil i benen hämtade jag väskan och gick hem. Hungrig som sjutton. Slukade ett gäng pannkakor. Kaffe. Duschade. Sträckte ut benen och kopplade av.

Tyckte jag gjort mig förtjänt av det. Och nu, dagen efter känns benen nästan som vanligt igen. Ska ta en promenad och få bort sista stelheten. Totalt 47 km löpning har det blivit denna vecka vilket är i mesta laget. Men jag har fått ett jättefint kvitto inför vad som komma skall. Nästa långpass väntar om fjorton dagar, men då blir det lite kortare och "bara 20-25 km".

Alla goda ting är tre

Ja, alltså - London marathon är förstås säsongens stora mål. Har stora förhoppningar om en härlig upplevelse den 26 april och vill kunna njuta hela vägen. Vilken tid det blir har inte så stor betydelse, men jag vill orka uppleva och ha kul varenda meter.

Men vid sidan om det målet finns också två andra som är lite nya som utmaningar betraktat. Dels Vansbrosimningen i juli med sina tre kilometer simning. Det blir en utmaning på sitt sätt men jag vet att jag klarar att simma den sträckan utan problem. Crawl går väldigt lätt i våtdräkten har jag märkt, medan bröstsim blir väldigt mysko eftersom benen flyter upp för mycket så vilket simsätt jag kommer att använda får väl bli en överraskning. Men sträckan klarar jag.

Det tredje målet av ny karaktär är Stockholms Brantaste i maj.

Kringelkrokar i  Hammarbybacken, totalt 300 höjdmeter. Det blir en utmaning som heter duga för mig som haft uppförsbackefobi ända sen jag började springa. Men nu har jag börjat ta mig an dom så smått och häromdagen kollade jag in backen på plats och promenerade upp till toppen. Det var brant, men faktiskt ändå inte så våldsamt brant som jag befarat. Fast brantare än det ser ut på bilden, går inte att fota backar på ett bra sätt...

Självklart kommer jag inte att klara att springa hela vägen uppför, men nog ska jag ta mig runt. Omöjligt verkar det inte. Bara nästan.

Samma kväll sprang jag ett första rejält kuperat pass på asfalt. Fem varv vid ett vattentorn, totalt drygt 5 km. Lyckades i alla fall hålla springsteg hela tiden även om det gick långsammare än långsamt de brantaste delarna. Det märkliga är att jag nu ser fra emot nästa gång jag ska springa samma runda. Om det blir lättare då?

Och samtidigt vet jag ju att det är jättebra styrketräning för benen och slutspurten mot Buckingham Palace.

Årets första långpass

Det var en lördagmorgon på fastlandet. Ensam och inget särskilt att göra före en födelsedagsmottagning på eftermiddagen. Såklart planerade jag in ett långpass. Ville ha nån ny runda och fastnade för en av kommunens utritade cykelslingor för att få tillräcklig längd. Motionsslingorna är ju bara några kilometer långa för det mesta. Men den här, den var 16 kilometer lång och betydligt närmre det jag tänkte mig. Ett par kilometer till startpunkten var det också och 20 km var vad jag ville ha i benen. Perfekt!

Solen sken, snöfritt, strax över nollgradigt, med andra ord helt perfekt när jag påbörjade min runda. De första sju-åtta kilometrarna gick längs småvägar jag sprungit på förut, men sen kom jag ut på okänd mark. Hagar, vikar, småvägar och stigar. Ganska backigt men det passar ju bra med tanke på kommande utmaningar i Hammarbybacken.
Körde på i gåjogg med 14 minuter jogg och 1 min gång och allt gick så lätt. En utskriven karta låg i jackfickan men det var även skyltat vid de flesta korsningar så det var lätt att följa slingan.

Trodde jag i alla fall ända tills jag kom till den där skylten som pekade aningens snett, lite mer mittemellan liksom. Och jag är ju sån att om det går att springa åt fel håll så gör jag det. Så jag hamnade på Fiskare Karlssons väg bland små ljuvliga stugor och vattenglitter. Inte en människa ute förutom en hund och hans husse.

Absolut ingen trafik. Så jag sprang på och bara njöt tills... Tja, vägen tog slut. Väldigt slut. Det var bara att vända och springa tillbaka samma väg, men strunt samma, ska man ha långpass så är sånt här petitesser och några kilometer extra skadar ju inte. Särskilt inte så vackra som de här.  Sen fortsatte det utan större dramatik ett tag. Jag korsade en större väg men i övrigt var det småvägar och lugnt. En brant uppförsbacke fick mig att sucka lite, men det gick det med. Någonstans längs vägen piggade ett skogstroll upp mig rejält där det tittade fram bakom en gran.

Så kul med de här små överraskningarna man får ibland.

Efter ett tag kände jag igen ett stort vitt hus och fick klart för mig att jag sprungit den här sträckan för en liten stund sen. Ytterligare en skylt hade visat lite oklart och jag hade naturligtvis valt fel. Igen. Men inte så jättefel ändå för med den kurs jag hade skulle jag komma fram till stora vägen och sen följa den mot slutmålet. Tänkte jag. Men när jag kom fram till den vägen sprack det. Mycket trafik. Snabb trafik. Smal vägren. Nähepp, där springer jag inte!

Så ännu en gång fick jag vända tillbaka och välja den "rätta vägen" i stället. Men sen gick det på räls längs ett skogsparti och en vacker liten sjö. Klockan signalerade att halvmaratonsträckan var avklarad. Jag bestämde mig då för att fortsätta springa till 22 km jämt och sen gå sista biten. Det var trots allt mitt första rejäla långpass sen i somras.

Den här rundan kommer jag att återvända till fler gånger!

Hemma igen

Har precis kommit hem efter en jättefin vecka i sol och värme. Till min förvåning blev det faktiskt en hel del löpning till sist. En långrunda längs den trefiliga vägen med rejäla avstickare ner mot Röda Havets strand och vackert planterade hotellområden gav hela 9 km in på kontot. Och det säger jag bara - att springa längs Röda Havet är aldrig fel, särskilt inte i tidig morgonsol innan turisterna hinner komma ner till stranden och när vattnet ligger som en spegel.   

Dagen efter blev det snorklingstur i samma hav plus en lite längre crawlrunda längs med en strand med varmt, kristallklart, turkosblått vatten. Ja, huvvaligen vad man får offra sig för att få träningen gjord... ;-)

Jag loggar ju alla rundor i Garmin Connect via min träningsklocka. Och nu har jag fått bassning av appen för att jag tränat för mycket och för ofta. Det kan tydligen få gruvliga konsekvenser om jag inte tar några vilodagar. Å andra sidan har min Garmicoach - Greg - varit pausad den här veckan och när jag återupptog det programmet så fick jag i stället lite skäll för att jag "vilat" så länge och det fanns risk för att jag inte skulle nå mina mål om jag inte tränade oftare. Teknik är onekligen intressant ibland. 

Jag håller mig nog främst till vad jag vet och känner själv. Den här veckan har gett massor, både meter i springben och simarmar, men också styrka och kondition, smidighet och balans har fått sitt. En inspirerande och utvecklande rivstart på fortsättningen mot London.

Äldre inlägg