Racerapport Hässelbyloppet

I söndags var det dags för mitt tredje Hässelbylopp. Har försökt förbereda mig lite extra den här gången med hjälp av GarminCoach Greg där jag kört milprogram med målet 1.05. Det fanns inte på kartan att jag skulle nå den tiden, men träningspassen kändes precis lagom tuffa och det blev nio veckor i programmet innan det blev dags för "examen".
Dagen grydde ganska kall och ruggig, regn rentav. Lite pyssel med vilka kläder man skulle ha under loppet men till sist bestämde jag mig för att ha jackan på och då behövdes inget mobilbälte eftersom jackan har fickor. Åkte iväg vid tiotiden med löparkläderna under jeans och vanlig tröja pga vädret. Redan vid Slussen såg jag de första medlöparna, man känner igen folk på loppdagen på något vis. En avslöjande banan i ryggsäcken, skorna eller kanske blicken. Nåt är det och vartefter jag närmade mig Hässelby gård så fylldes lämmeltåget på.
Väl på plats följde jag uppgjord plan, behöll kläderna på så länge som möjligt för att inte bli kall, men till sist lämnade jag in allt och drog iväg mot startområdet, det var dags för min viktiga uppvärmning.  

Minst 15 minuter hade jag bestämt och så blev det. Och jag blev svettig. Nu tittade solen fram. Det blev för varmt för att springa med jacka. Knöt den runt midjan och ena ärmen fick agera mobilficka tätt mot magen. Inte idealiskt, men vad gör man.
Sen gick starten. Min målsättning var att slå personliga rekordet från 2016 på just detta lopp, men allt i närheten av 1.10 skulle vara OK och under den gränsen väldigt OK. Startade den förberedda klockan som skulle hjälpa mig att hålla tempo och vara noga med korta gåpauser. Tjosan! Warmup 5 min sa den just som jag passerade startlinjen. Snabba tryck för att få ett bättre alternativ (planen var 3,5 km spring, 1 min gå hela loppet). Klockan sa Spring 4.95 km. Och jag sprang medan jag funderade på vad som hänt. Men skitsamma, en gåpaus i stället för två var väl OK och nu kunde jag se kilometertiderna som låg runt 6.30-6.40 vilket var enligt plan.
Allt rullade på, tog en mugg vatten över nacken vid första vätskestationen, utan att stanna. Sen kom 5 km portalen och då var det dags att gå lite. Upptäckte att flärpen på nummerlappen inte stack ut som den borde. Fanns risk att jag inte skulle få nån tid, men vad göra mer än vika ut flärpen och hoppas på det bästa. Kollade klockan som precis meddelade att nu var passet avslutat. Jäkla teknik. Tryckte igång "fortsätt träna" och började springa igen. Lite rörigt var det, men ändå positivt att jag inte helt stannade upp i frustration över teknikstrulet. Det har jag gjort så många gånger tidigare, men inte idag. Jag sprang på i det vackra höstvädret.

Lite långsammare nu. Gick i några småbackar. Vet inte varför backar på lopp är sååå hiiimla jooooobbiga medan jag aldrig har problem med backarna hemma på ön. Tror att jag ska bli så dödstrött av dom att jag inte ska orka i mål, eller nåt. Bäst att gå...  Men jag gick bara väldigt korta stunder i alla fall och när jag sprang var tempot fortfarande OK för att vara jag.

En kilometer kvar, medeltempo 6.50 ungefär enligt klockan. Men var så osäker på vad den egentligen gick på att jag kollade klockslaget också och jämförde med starttiden. Jo, det fanns en chans att komma under 1.10. Jag kutade på och såg de röda flaggorna på Hässelby IP långt där borta. Spring, spring, spring.SPRING!

In på löparbanan, försökte öka lite. Såg tidtagaruret ticka långt därframme. Det hann precis slå om till 1.09 när jag passerade mållinjen, men det var ju bruttotid och räknat från min starttid blev det lite under även den gränsen. Jättenöjd och glad fick jag sen medalj och banan, satte mig i solen med kaffe och bulle och bara njöt innan det var dags att hämta kläderna och byta om.

Gillar det här loppet jättemycket. Kommer att återvända men om det blir pers även nästa gång låter jag vara osagt. Efter loppet träffade jag fantastiska Elin Ragnarsson som sprungit runstreak hur många år som helst. Hon var lite trött i benen, för hon hade sprungit 50 km dagen före Hässelby. Men hon var lika glad för det.

Dagarna går fort

Plötsligt har det gått nästan två veckor sedan jag bloggade sist. Utan att jag förstått hur det gick till. Ibland tänker jag att jag ska fokusera bara på bloggen och sen dela den på mina sociala medier, men ofta nog blir det lite tvärtom. Jag instagrammar från löprundorna och skriver små rapporter på Facebook, särskilt då i Team Snigel-gruppen förstås. Och bloggen, som ju gärna ska ha lite längre inlägg kommer när jag har tid.

Men nu har jag tid och jag kan konstatera att mitt byte till programmet med Garmins Coach "Greg" (finns andra också som jag ännu inte prövat" verkar ha varit ett vinnande koncept. Även om man konspiratoriskt skulle kunna tänka sig att programmet är fokuserat på att få värden som gör att sammanställningen av min personliga hälsostatistik (i Garmin) ska visa synliga förändringar så är jag övertygad om att något hänt. Något bra. Gamla maratonfarmor har blivit lite mindre långsam. Till sist. 

Efter att ha följt programmet mot milen på (en för mig helt orealistisk målsättningstid) i nio veckor (av tolv) så visar diagrammen en tydlig uppgång, min konditionsålder (vad nu det är) ligger på 21 år och är "Excellent for women at your age" och Greg själv påstår att jag har mitt mål som i en liten ask, vilket innebär att jag skulle kapa ungefär fem minuter på mitt personliga rekord. På milen. Nä, det tror jag ju inte, men nån minut kanske..?

Men bortsett från all teknik så har jag ju den här gamla kroppen. Och benen inte minst. Och de rör sig lite lättare och fortare nu, de orkar längre. Så visst har det hänt något.

Igår skulle jag ut på en "lugn löprunda" med tidsintervall angivet. 30+20 minuter (plus uppvärmning och nedjogg). Jag sprang iväg i behagligt tempo och tänkte det får bli vad det blir. Och det blev det. Dels förlängde jag rundan med ungefär en halvtimme bara för att allt kändes så bra, dels gick 6 av de 11 kilometrarna i ett tempo som låg klart under mitt personliga rekord på milen. Och det tyckte jag var behagligt tempo! När programdelen var avslutad så fortsatte jag i, som jag tyckte makligt tempo, men det gick ändå betydligt snabbare än mitt tidigare "lugna tempo" från tiden före mötet med Greg.

Så jag fortsätter mitt förhållande med denna elektroniska man. Att han lyckats locka ut mig på dater fyra gånger i veckan så här länge är imponerande och varför ändra ett vinnande koncept? Jag kommer att byta till hans halvmaratonprogram snart (maraton finns tyvärr inte) och använda det i förberedelserna mot London maraton genom att krydda med lite extralånga långpass då och då.

Det blir nog bra!

Stockholm - Lund tur och retur

På gårdagens runda passerade jag 100-milasträcket för 2019. Det motsvarar ungefär avståndet från Stockholm till Lund tur och retur... Det är långt!

Har alltså sprungit eller powerwalkat (under rehabperioden) totalt 100 mil sedan den 1 januari.

  • Januari 108 km
  • Februari 128 km
  • Mars 116 km
  • April 111 km
  • Maj 123 km
  • Juni 78 km (+ 12 km powerwalk/stavgång)
  • Juli 93 km
  • Augusti 141 km
  • September (fram till 23/9) 91,1 km
Det har blivit två maratonlopp och två halvmaraton. Plus några millopp och faktiskt också ett femkilometerslopp. Mitt första på så kort distans. Och min egen skrytvägg har kommit på plats.

Dessutom har jag även i år varit värd för ett Snigelrun of Hope till förmån för Barncancerfonden där vi samlat in 6 500 kronor till forskningen. Känns bra!

Nu återstår bara ett enda lopp för i år. Hässelbyloppet den 13 oktober. Blir tredje gången och efter senaste tidens envisa fartträning hoppas jag att äntligen kunna springa lika fort (eller kanske fortare?) som 2016, alltså innan jag började mala långdistanstempo och uthållighet. Men det är så mycket som spelar in, väder, vind, hälsa och humör. Det enda jag vet med säkerhet är att Hässelbyloppet är kul att springa. Med det avklarat byter jag träningsprogram och sätter på allvar fokus på London Marathon i april 2020.

Det blir också kul!!!

Racerapport Sickladubbeln

Den 15 september var det dags för en ny upplevelse i springskor. Sickladubbeln består av två lopp samma dag. Först Sickla gruvlopp om ca 2,7 km och nån timme senare Sicklaloppet som är 10 km längs vacker bana på asfalt, grus och träbryggor.

Det började med att jag hämtade nummerlapparna. Fantastiska funktionärer bläddrade febrilt bland nummerlappshögarna och jämförde med låååånga listor på ett papper. Och blåsten blåste. Lätt var det inte, men till sist fick jag de nummerlappar jag skulle ha. En för varje lopp. Det var kallt och lite småruggigt så efter att ha kollat in startområdet gick jag in i värmen i Dieselverkstan och väntade in starten där. Sonen som också skulle springa gruvloppet dök upp.

Var i första startgrupp, precis som de flesta som skulle springa dubbeln och ville ha lite vilotid mellan loppen. Det började med obligatorisk hjälmpåtagning. När jag stod där och trampade i startfållan slog det mig: Jösses, 2,7 km, folk kommer att springa FORT och jag har inte värmt upp ett dugg dessutom. Ett vet jag ju, min gamla kropp måste helt enkelt värma upp med minst 10 minuters jogg och gärna några spurter om jag ska få igång andningen bra. Lite hopp och lek under SATS ledning är inte alls tillräckligt... 

 Sen gick starten och alla stack iväg. Inledningsvis ovan mark. Inledningsvis hade jag några efter mig, men inte många. Efter en sväng blev det nerförsbacke ner i underjorden. Lite halt och skrovligt. Mörkare och mörkare. Först 20 m under jord, sen 40. Lerigt. Enstaka strålkastare. Gruvmaskiner och prylar. Slangar och kablar. Gällde att hålla koll var man satte fötterna. Efter ett par U-svängar var det dags att återvända mot nerförsbacken som nu föga förvånande lutade uppför. Lång var den. Men till sist var jag uppe i ljuset i alla fall och kunde springa vidare mot mål. Tror jag var sist i min startgrupp. Men en kul upplevelse helt klart. 

Sen blev det en vända till väsktältet för att byta skor och nummerlapp. Snart nog gick starten för Sicklaloppet där betydligt fler deltog. Jag kör ju ett program i min Garmin Fenix och just idag skulle jag köra "lugn löpning 40+30 minuter" och jag hade på förhand bestämt att loppet skulle bli min "lugna löpning" men att de första 40 skulle bli något mindre lugna. Så blev det. Hade bra tempo i ungefär 6 km och växlade sedan ner lite. Det var en hel del uppförsbackar på slutet där jag gick också. Banan var jättefin men det blåste rejäla kastvindar här och var denna dag. Ett och annat saltstänk blev det också när jag sprang på de långa träbryggorna längs vattnet som var vresigt med vita gäss.

Alldeles på slutet skulle man uppför en bro, långt, segt, tungt.

Då gick jag alldeles för länge egentligen, och då sjönk medeltempot på loppet rätt mycket efter den fina starten. Men benen var fräscha, luften räckte och när vi kom tillbaka vid Sickla sprang jag om flera stycken och spurtade sen i mål för att få dagens andra medalj.

En kul dag!

Joggseeing - joggande sightseeing

Det där med upplevelserundor gillar jag ju. Så när jag skulle på uppdrag i Piteå åkte självklart joggingskorna med i packningen och tidigt på morgonen den andra dagen tog jag på mig dom, tightsen och en funktionströja och stack ut näsan. Bara åtta grader. Tur jag hade en tunn jacka också. På med den och sen i väg längs Storgatan ner mot vattnet. Det var helt öde denna tidiga timma. Friskt och skönt. Kom fram till Tages bro över till Pitholmen. Nej, så allmänbildad är jag inte att jag visste vad det var för bro förrän jag såg skylten, stannade och läste. Det är så joggseeing går till. Man joggar och turistar samtidigt. Men Tage fick alltså den där bron uppkallad efter sig för att han fick närmre till jobbet då. Nu vet jag det.

Sen sprang jag vidare längs strandlinjen. Mäktiga dimslöjor steg från vattenytan, himlen var fortfarande grårosa och solen hade ännu inte riktigt kommer över trädtopparna. 

Det blev en slinga dit näsan pekade. Fick snedda över daggvått gräs för att vända åter till parkvägen hellre än att ta mig upp på gatan. En så vacker morgon. På tillbakavägen hittade jag Konstparken med spännande konstverk relaterade till hav, vatten och fiske.

Gick runt en stund där. Fotograferade och läste på skyltar. Roligast var kanske den spännande historian kring varför Piteå och Saint Barthelemy i Västindien blev vänorter

Sen blev det dags att vända åter mot hotellet. Tog en liten extrasväng genom en annan park bara för att den var så fin men sen började tiden rinna ut så jag vände upp mot Rådhustorget igen. Hittade skylten i stenläggningen om att detta minsann var Sveriges allra första gågata (1961).

Morgonens joggseeing gav både kunskap och njutning. Efter dusch och frukost var jag mer än redo för en ny mötesdag.

Äldre inlägg