Om

Råkade 2016 klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018 vilket blev start för denna blogg. Efter att ha erövrat min första maratonmedalj springer jag nu vidare mot Edinburgh Marathon 2019.

En maradröm behöver inte ta slut!

Presentation

Senaste inlägg

Kors och tvärs på Visingsö

 

Det var några konferensdagar på Visingsö. Jag gick upp extra tidigt både första och andra dagen. Det vackra landskapet lockade nåt oerhört. Blev inga kvalitetspass men däremot 9 km första dagen och 6 den andra. Ungefär i alla fall.

Det är så härligt med såna här upptäckarrundor på bortaplan. Springer i långpasstempo, njuter. Ser mig omkring. Stannar och fotograferar när nåt dyker upp. Ibland stänger jag till och med av klockan för att kolla närmare på nånting. Tycker det ska kunna vara så här också, att njutningen och upplevelsen är i fokus, inte pulsen och tempot. Dom kan man jobba med andra gånger.

Första runden blev på måfå längs smågator och grusvägar. Var nere vid både östra och västra stranden. Vädret var alldeles underbart. Frisk, krispig sensommarluft. Solsken men inte för varmt. Ville inte sluta springa och höll på att missa frukosten rentav.

Nästa morgon hade jag som mål att hitta en särskild joggingslinga som någon rekommenderat och det gjorde jag. Det var underbart fin jogging i tunnlar av grönskimrande hassel med inslag av lärkträd och mäktiga ekar. Sprang längs stranden. Hade hoppats på soluppgång över Vättern men det var för molnigt denna dag. I stället kom jag fram till en ruin som visade sig vara Visingsborg (slottsruin från 1200-talet). Gick runt en stund där, läste informationsskyltar. Tog mig sen tillbaka till spåret. Men bara en stund senare tappade jag bort snitslarna och det blev orientering i stället. En skylt förkunnade att "kungseken" skulle finnas 1,3 km bort. Den vore ju kul att se så jag fortsatte åt det hållet. Det dök upp nya likadana skyltar, men då stod det inget om nån kungsek utan "rajtantajtan", "dragspel" och "däråt". Hittade varken ek eller rajtantajtan och till sist var jag tvungen att söka mig upp mot öns livsnerv, den längsgående vägen, och ta mig tillbaka till konferenshotellet, duschen och frukosten.

En sak är klar - Visingsöborna är fantastiska på att sköta landskapet och så har dom stora lass med humor. Tack!

Snigelrun of Hope

Det blev ju alldeles, alldeles underbart! Ett plötsligt infall i våras, några Facebook-evenemang och en liten insats lokalt på ön där jag bor resulterade i 11 325 insamlade kronor till Barncancerfonden.

Men låt oss ta det från början: Det började, som så mycket annat med Team Snigel och en av mig utslängd förfrågan om vi skulle haka på Barncancerfondens Run for Hope. Gensvaret blev positivt och vi skapade en liten intern grupp för ändamålet. Tanken var att alla skulle kunna vara med oavsett plats. Det var bara datumet som var fastställt till 8 september. Deltagaravgiften på 50 kronor eller mer betalades direkt till Barncancerfonden och efter bara ett par veckor var det första blygsamma målet på 5 000 insamlade kronor uppnått.

Tog till ordentligt och höjde nivån till 15 000 kronor. Ungefär samtidigt var det någon som föreslog att vi skulle ha ett "riktigt" lopp på Möja också och gärna i samband med den planerade höstmarknaden. Sagt och gjort. Ytterligare en Facebookannons publicerades och det trillade in fler anmälningar. Men så kom en lång het sommar och det hände inte så mycket mer. Förrän i september. Då tog det fart igen och igår var det dags att snitsla bana och exponera vinstbordet på marknaden.

Eftersom loppet inte skulle premiera snabbhet fick de deltagande i stället lotter och vinsten blev att välja från vinstbordet. det blev många pratstunder med nyfikna vid det där vinstbordet och en del valde att swisha in ett bidrag till fonden på plats, andra sa att man skulle springa det där loppet lite senare "för sakens skull". Och det insamlade beloppet tickade stadigt uppåt. Både från de som deltog på annat håll i landet och från mer lokala intressenter!

Så blev det dags för start. Några sprang, några gick och alla verkade ha trevligt. Deltagarna avverkade tre sköna kilometer längs vår landsväg, idogt letande efter utplacerade snigelskyltar som skulle räknas. Exakt hur många det var är dock höljt i dunkel för alla som tog sig runt fick sina lotter i alla fall oavsett om man sett sju eller elva sniglar.

Ett lopp för den goda sakens skull där alla kan känna sig som vinnare.

Vinsterna kom (bockar och tackar) från:

Racerapport Tjejmilen

Det blev min fjärde tjejmil. Har varit befriad från skador, tränat mycket men framför allt långa distanser under året som varit. Tempot har varit därefter. Två veckor före Tjejmilen körde jag ju UltraVasan och sen blev det snabb omskolning till "sprinterdistans". Eller nåt åt det hållet.

Dagen före hämtade jag nummerlapp och det var lite kul att återse startrakan från Stockholm Marathon. För ganska exakt tre månader sen stod jag där och undrade vad i helskotta jag gett mig in på. 42 195 meter senare gick jag i mål på Stadion. Ett minne för livet! Men idag gick jag förbi, bort mot Expot och fick min nummerlapp plus lite annat smått och gott.

På lördagen var det perfekt väder när jag kom till Gärdet. Toaköerna ringlade sig långa som vanligt, men jag var ute i god tid. Lämnade väskan och drog mig sen mot startfållorna. Jag hade en klar förhoppning om att det skulle kunna gå att slå pers på milen den här gången. Eller åtminstone komma nära.

Men det sprack tämligen omgående. Av något skäl som jag aldrig förstod så "försvann" min startgrupp och det verkade som man slog ihop flera stycken grupper till en enorm startgrupp på slutet i stället. Och alla var vi ju rätt långsamma, väldigt många gångare dessutom. Det blev med andra ord trångt! Jättetrångt. Någon risk att förta sig på första kilometern fanns inte alls, däremot goda chanser att träna på pyttesteg för att inte trampa framförvarande på hälen. Försökte frångå min princip att inte zigzaga mellan löpare för att åtminstone försöka hitta någon liten lucka nånstans. Ibland gick det, men inte alltid.

Trängseln tunnade aldrig ut riktigt. Nerförsbackar där jag brukar susa förbi många fick jag i stället bromsa för att inte krocka med folk. Många gick i bredd och inte alls till höger som brukligt är, utan överallt. Det var rätt irriterande eftersom benen kändes jättepigga och jag verkligen var taggad. Men det var bara att inrätta sig i stimmet och flyta med strömmen.

Jag hoppade över första vätskestationen men tänkte ta lite dricka på den andra. "Smart" nog hade dom lagt den 20 meter före 5-kilometerspasseringen. Men jag tog dricka i alla fall. Visste ju att jag låg efter min plan ändå. Försökte jogga vidare utan att stanna, det blev trängselstopp här och var under hela loppet, men inga direkta gåpauser.

Vid cirka 7 km fick jag syn på en välbekant rygg. Min joggingbekant från ön. Visste inte ens att hon skulle vara med eftersom hon haft problem med en fot. Blev så glad för hennes skull. Joggade jämsides och pratade lite en stund.

Kilometrarna rullade på rätt snabbt och snart var det dags för sista kilometern. Då var det lite glesare och jag kunde öka tempot marginellt. Gick i mål med en liten spurt. Baraföratt. Och fick min medalj.

Flera minuter långsammare än jag hoppats på. Inte ett dugg trött. Eller nöjd. Mest besviken. Aldrig varit med om sån trängsel förut. Funderar på att anmäla mig till en betydligt snabbare startgrupp nästa år för att inte riskera en repris.

Racerapport Ultravasan 45

Egentligen var ju det här plan B - om jag inte skulle klara Stockholm Marathon var det tänkt att marathondistansen skulle besegras i dalaskogarna. Ultravasan har nämligen betydligt generösare maxtid så att hinna i mål är inget problem så länge man håller sig på benen. Men nu klarade jag ju av Stockholmsmaran så då fick detta en annan profil - mitt första terränglopp och ultradebut.


Jag klev på bussen i Mora redan klockan sju för färd mot Oxberg och startplatsen. Perfekt väder. Lagom svalt och uppehåll. Träffade några nätvänner från Team Snigel. Så gick starten och jag började jogga lååååångsamt. Jag hade planerade tidsmål för alla kontrollstationer. Fick ett meddelande från sonen om att jag tyvärr sprang åt fel håll enligt hans spårningsapp och skrattade gott åt det. Vi började ju faktiskt i riktning mot Sälen eftersom vi måste runda Oxbergssjön innan vi skulle svänga ner mot Mora. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Vid Vasslan var det en bro och sen skylt med Evertsberg åt ena hållet och Mora åt det andra. Valde det senare och plötsligt började det hända mer i spåret. 90-km löpare dök upp då och då och man blir ju otroligt imponerad av dem som med fem mil i benen sprang förbi. Men är man snigel så är man. Så jag gåjoggade vidare enligt min plan. Banan blev lite mer uppförsbackig sista biten mot kontrollplatsen i Oxberg där jag kostade på mig en längre paus. När jag sprang vidare var jag nästan 20 minuter före den planerade "avgångstiden" efter 17 avklarade kilometer. 

Andra etappen var betydligt kortare, men också jobbigare. Väldigt mycket backar nu och ett jobbigt skogsparti dessutom som verkligen krävde koncentration för att man inte skulle vricka några fötter. Nerförsbackarna som jag tänkt utnyttja till lite fartskjuts var ibland så branta och ojämna att det kändes läskigt att springa i dem. Så då gjorde jag inte det. Uppför gick jag också, men det var mer enligt plan.

Halvmaradistansen passerades på cirka 3:05 vilket var fullt godkänt. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Sista biten mot Hökberg var tung men jag såg fram emot pannkakorna och ett litet lunchuppehåll. I Hökberg fanns skyltar om spurtpris, men det vanns inte av mig. Jag var fullt nöjd att passera tidtagningsmattorna och sen ta nästan tio minuters lunchpaus för att hinna avnjuta såna där långdistansdelikatesser som saltgurka med blåbärssoppa och kaffe med chips. Tänk att det kan vara så gott. Förutom pannkakorna då som verkligen behövdes. Stoppade fickorna fulla med vasaloppsbullar och gelehallon och gav mig sen ut i spåret igen innan benen stelnat alldeles. Jag låg fortfarande före schemat men nu med bara cirka tio minuter.

Tredje etappen var egentligen ganska mycket nerför, men det var gropig väg modell stooora gropar och pucklar som slet rejält. Dessutom hade nån hällt ut en sandstrand mitt i skogen. Den var inte lättsprungen kan vi väl säga. Det blev mycket mer gång än planerat och medeltempot sjönk rejält. Men benen var ändå hyggligt pigga trots att jag nu avverkat sådär 3,5 mil. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Det kändes faktiskt lättare än maran i juni. Svalare förstås, och sen höll jag ju lägre tempo. Det mjuka underlaget var kanske skonsammare för kroppen också, vad vet jag. 

...
vill inte vill
flämtar, strider
vill inte vill
men tar ännu några steg
Kämpa min kropp
dagen lider
snart når du målet du längtat så hett

Framme vid Eldris blev det mer blåbärssoppa och bullar. Sen stack jag vidare under skylten med den inspirerande texten "Finish Mora 9 km". Inte ens en mil ju. Plättlätt. Eller... Det kom mer sand, men det var ganska platt i alla fall, eller rentav nedåt så jag växlade gång och jogg och anpassade efter underlaget. Och orken. Det var vackert, det var skog och det var höga tallar, små vattendrag och stugor här och var. Och kilometerskyltarna dök upp rätt regelbundet trots allt. 6 km var ju inte mer än min vanliga hemmarunda. Och 5,4,3... Då fick jag sällskap en bit av en 90-km löpare som kämpade på för tredje gången. Vi pratade på en stund, främst om hur vi längtade efter 1-km skylten. Och den dök upp den med till sist.  

Upp dök också en vän från förr som gjort sig besväret att cykla ner till campingen bara för att heja på mig. Det blev en kram och en pratstund på några minuter. Kanonbra peppning inför sista biten. Campingen var också befolkad och det blev både hejarop och high fives.

Sen dök målrakan upp långt där borta. Jag halade upp mobilen och började filma. Benen började springa och sprang så fort att jag nästan inte hann med själv. Trots att det gått nästan sju timmar var det fortfarande rätt mycket folk längs sidorna. Som hurrade och hejade och peppade. Så benen sprang fast hjärnan var av annan åsikt och tyckte jag borde gå. Benen sprang och sprang och rakan var oändligt mycket längre än jag trodde, men till sist så var även jag i mål. Tre minuter före den tid jag planerat.

Mitt första ultralopp blev mitt lite ovanliga sätt att fira min 61:a födelsedag. 

Lärdomar från dagen var att visst är det bra med vätskerygga, men släpa för i helskotta inte med mer vatten än vad som går åt (jag hade minst en halvliter kvar i mål).

Tallar är vackra, men för peppning i sju timmar är dom rätt värdelösa.

Tro inte att det går att springa i terräng utan att ha tränat i terräng. MÅNGA gånger.

Ett annorlunda långpass

Det har ju varit si och så med löpträningen denna varma sommar. Visst har det blivit några kilometer och till och med mil, men inte alls som vanligt. Och Ultravasan har krupit närmare och närmare. Senaste långpassen var Stockholm Marathon 2 juni och ett pass på 25 km på Fårö i början av juli. Därefter nada (om man inte räknar Möjaloppets 12 km som långpass).

Nu har vi sån tur att vi här på ön har några riktiga energiknippen som satt ihop en heldags träningsevent - MoveOn. En provapådag med massa olika saker. Start kl 9 och slut kl 18. Vilket långpass! Så jag anmälde mig dit och har fortfarande, tre dagar efteråt lite träningsvärk här och var. Zumba, Afrikansk dans, gympa, spring, rörlighet, cirkelträning, core och yoga. Plus lite till. Vet inte hur många burpees vi gjorde, eller armhävningar. Jägarvila, situps och utfallssteg. Prebensintervaller (ja, jisses, dessa Prebensintervaller!!!) Och mycket annat.

På eftermiddagen fick jag lite "soppatorsk" och hoppade över ett pass med parträning och gick i stället till affären och inhandlade en riktigt onyttig munk och något nyttigare nyponsoppa för att fylla på energiförrådet. Och sen på´t igen.

Stort tack till Malin och Mia med kollegor som ordnade detta. Nu känner jag att jag gjort mitt långpass. I tid i alla fall, och säkert också i träningseffekt. Det får duga!

Äldre inlägg