Om

Råkade visst klicka in en anmälan till Stockholm Marathon 2017 2018

Tänkte blogga om den mar(a)drömmen här.

Presentation

Senaste inlägg

Efterdyningar

Det har nu gått några veckor och effekten av att äntligen ha klarat av min maradröm börjar väl sakta klinga av. Men fortfarande finns efterdyningar. Fortfarande kommer avlägset bekanta fram och hälsar och gratulerar eftersom dom hört att jag fixat Stockholm Marathon. "och den där jättevarma dagen också". Jag har nog inte riktigt förstått hur stort det faktiskt var, och ändå kändes det ganska jättestort!

De första dagarna bar jag stolt Finishertröjan så ofta att nån frågade om jag slängt alla andra tröjor. På datorn är bakgrunden en bild på min målgång. Tånaglarna är vackert (nåja) blå. Ja, jag är faktiskt mallig, fast det kanske är fult. Jag gjorde det! Nu återstår bara att komma på vad jag ska göra "nästa gång".

Det väntar ju en del lopp i pipelinen, men inget sånt där riktigt stort mål. Är inte jättesugen på att springa Stockholmsmaran igen. Den var mitt hägrande mål i nästan två år. Nu är det liksom klart. Dessutom tror jag inte att det blir samma eufori på samma lopp en andra gång. Men vem vet?

Medan jag funderar på det springer jag vidare. Inser att jag kommit rätt långt trots allt när jag tänker att morgonrundan på 8 km blev lite väl kort och att jag borde gått upp tidigare så hade jag hunnit några kilometer till. Det är inte så länge sen 8 kilometer var långt! Jättelångt.

Nu närmast väntar det lokalt så världsberömda Möjaloppet som består av omväxlande grusväg och skogsstig i knappt 12 km. Det är ju också ganska kort men den där sträckan i skogen har jag alltid svårt för så det blir som det blir. Men kul tänker jag ha.

Glad Midsommar alla bloggläsare!

Racerapport Stockholm Marathon

Så kom då den stora dagen. Eller... Egentligen började det faktiskt dagen innan, när jag hämtade nummerlappen, köpte en marathontröja på expot (och tänkte att hur det än går blir det en fin souvenir).

Nästa dag blev det både gröt och pannkakor till frukost. Resorb också förstås. Värmen gav sig inte. Ceremoniell (nåja) påklädning och insmörjning av diverse kroppsdelar för att undvika skav. Mycket vaselin minsann. Sen bar det iväg mot Stadion. Kom i god tid. Drack mer resorb. Satt i skuggan och väntade.

Och plötsligt hände det, det kom moln på himlen och alla tittade, hoppades och undrade om de skulle bli kvar över dagen. Tävlingsledningen hade ju bidragit med sitt för att underlätta genom att dels sätta ut extra vätskebord, dels förlänga maxtiden med 30 minuter. Nu var vädergudarna med lite också.

12.10 gick startskottet. Det tog drygt 3 minuter att komma fram till startlinjen i trängseln men det var planerat. Sprang långsamt, tyckte jag och inledningsvis blev det min vanliga gåjoggintervall. Vid första vätskestationen var det sån trängsel att man inte kom fram alls på en stund. Men vatten behövdes så det var bara att vänta. En mugg över nacken och en i magen. Sen vidare längs banan. Det var tätt mellan kontrollerna och fanns även sköna duschar att svalka sig i. De första kilometrarna gick väldigt lätt. Stannade vid varenda vattenhål och drack både energidryck och vatten när det bjöds. Strax efter första milen fick jag dock en rejäl dipp. Magen knorrade, fick en känsla av illamående och var snubblande nära att bryta. Bestämde mig trots allt för att slå av på tempot och gå en längre sträcka och se om det gick över. Kändes trögt, varmt, jobbigt och inte särskilt kul. Varför höll jag på med sånt här egentligen? Trodde inte en sekund att det skulle gå vägen men bestämde mig för att försöka springa till första repet vid halvmarapasseringen och obehagskänslan släppte rätt snart som tur var.

Mina söner och deras sambos följde mig i appen och skickade uppmuntrande små sms som jag fick upp i Garminklockan. Perfekt! Och kilometer lades till kilometer. Fast det kändes ärligt talat som det var rätt långt avstånd mellan kilometerskyltarna. Efter en sväng ut på Tjejmilenmarker kom jag så äntligen fram till halvmarapasseringen. och tiden var drygt tio minuter långsammare än på Göteborgsvarvet. Ganska ordentlig marginal till reptiden och halvvägs. Sen gick det lättare ett tag igen, funktionärerna bjöd på saltgurka som måste gå till historien, så salt att kinderna skrynklade ihop sig, men antagligen precis vad som behövdes. Liksom Pepsin några kilometer längre fram. Jag som absolut aldrig i livet dricker sånt tyckte det var...gott.

Så jag fortsatte och nu var det snart dags för Stadsgården där det blåste rejäl, men svalkande motvind. Valde att gå rätt mycket där och även upp för Folkungagatan. Där väntade maken med uppmuntrande tillrop. En funktionär höll på att knäcka mig lite när hen sa att vi var vid ungefär 28 km då och en titt på klockan gjorde fullständigt klart att det där repet vid 32 nog skulle vara kört. Döm om min lycka när nästa kilometerskylt visade 30 km! Det fanns hopp!

På Söder väntade Möjavännen Katarina med en solvarm men underbart god Japp. Och tredje repet passerades med nån kvart tillgodo. Sen väntade Västerbron med planerad gång uppför och skön utförslöpning på andra sidan. Vid Rålambshov stod Anders (min inspiratör vad gäller motionsutmaningar) och hejade så jag fick mer energi. Och det behövdes trots att jag nu sprang allt mindre. Benen var förstås tunga och värmen tog ut sin rätt. Skylten med 35 km passerades. Och 36.

Där nånstans insåg jag att om jag bara höll mig på benen och promenerade någorlunda raskt så skulle jag få min medalj. Jag var inte ensam om att tänka så. Vi var många som gick, pratade och peppade varandra. 

-Bara lite kvar nu!

-Nu klarar vi det!

Och förstås det obligatoriska "Lycka till". En rätt härlig stämning i slutgänget som varit ute i snart sex timmar. En del haltade, andra stretchade men alla knatade vi på. Nån försökte springa några steg, även jag ibland när det lutade nedåt. Men mest gick jag. Sträckan mellan 35-40 km tog hela 51 minuter! När vi kom upp på Sturegatan var det uppförsbacke igen, men när jag upptäckte att jag nu såg Stadion så gjorde det alls ingenting. Energin kom flödande och det gjorde även tårarna. Nu var det bara resten kvar! Snart framme! Skylten med 41 km passerades. Sen blev det en sväng längs yttersidan av Stadion innan vi fick vända in i det allra heligaste. Då blev det fart på benen minsann. Underlaget var också betydligt skönare än asfalten.

Halade upp mobilen och filmade. Det blev springsteg hela varvet runt. Försökte fatta. Blank i ögonen igen. Och där borta var målet. Mitt mål. Det jag kämpat så himla länge för att nå. Två månader före 61-årsdagen, tre år efter att jag tog de första springstegen.

Nu var jag där. Nu fick jag medalj. Nu hade jag gjort det.Fyra komma två mil. Tanten! Snigeln!

Vilken resa!

Nu blir det vila och sen Möjaloppet senare i sommar. UltraVasan 45 i augusti. Tjejmilen och Lidingöloppet 15. Resan fortsätter...

Väder, väder, väder

Nu tycks allt handla om väderprognoser.

De senaste dagarna har signalerna för ett riktigt, riktigt varmt lopp duggat tätt. Idag går tidningar ut med "bästa tipset för Stockholm Marathon: Starta inte". På nätet pratar vi kläder, vätska, salt och strategier och vikten av att lyssna på sin kropp.

Känner mig så väl förberedd, har kämpat så länge. Vill verkligen köra och kommer att försöka. Det finns många extra och nyinsatta vattenhål och duschar längs vägen har tävlingsledningen just informerat om. Så jag får försöka hålla mig så sval det går. Eller ovarm i alla fall.

Har idag sprungit en kort 6 km-runda i 24 grader. Inte alls samma som 42 km i 30 grader förstås, men gläder mig ändå att det funkade utmärkt och gick både snabbare och lättare än normalt. Har blivit bättre på att hantera värme sen förra sommaren. Om det räcker till riktigt höga temperaturer vet jag förstås inte men jag har inga problem med att dricka mycket, eller äta både salta och söta grejor under ett lopp. Trixet med "handledstrasa" från Göteborgsvarvet kändes väldigt bra så det ska jag ha nu också. Och wettexduk i kepsen för att hålla huvudet kallt.

Inser att många fler än jag trodde vet vad jag står inför. Får både "Lycka till" och "var rädd om dig" från höger och vänster. Bra pepp. Och om jag ändå måste bryta är det ju inget misslyckande utan bara "force majeure" och förresten har jag redan kollat på ett annat marathon i sommar. På Öland. Platt och fint och ingen maxtid! Bara en sån sak.

Kanske ett lämpligt (tröst)pris efter lördagens utmaning?


Tre pass kvar...

Just avverkat ett varmt, men kort intervallpass inramat av mysjogg längs en skogsstig. Nu är det nedvarvning som gäller och det är bara tre pass kvar enligt mitt program. Eller två, om jag väljer att vila mig i form i slutet av nästa vecka...

Väderleksprognoserna har plötsligt blivit oerhört intressanta. Rent teoretiskt vet jag att det inte går att spå särskilt bra tio dagar i förväg, men kan inte låta bli att titta ändå. Och humöret och förväntningarna åker berg- och dalbana. Igår skulle det bli 22 grader, idag står det plötsligt 31. I en annan app har man kommit fram till att det "bara" blir 24 grader. Men jag tror naturligtvis att den varmaste är den mest troliga.

Hur var det nu med negativa tankar. Bort med dom! Hellre glädjas åt de svalare prognoserna och ha varit glad i onödan... Lättare sagt än gjort.

I alla fall känns allt annat bra. Fick inte minsta blåsa eller skavsår efter Göteborgsvarvet. Redan två dagar senare körde jag ett riktigt bra femkilometerspass med lätt känsla i benen. Idag gick det också lätt. Känns som jag är redo.

Har förstås gått igenom loppet i lördags kilometer för kilometer i loggen och även jämfört med tidigare halvmaror och försökt planera upplägget utifrån vad jag sett. Helt klart verkar jag fixa snabbare sluttider om jag börjar jäääääääättelångsamt. På egna långpass brukar jag ju till och med gå hela första kilometern som uppvärmning och ändå få skapligt medeltempo totalt.

Så får det bli!

Racerapport Göteborgsvarvet

Laddade hos goda vänner och sov osedvanligt gott och länge för ovanlighetens skull. Första frukost som vanligt med yoghurt och ägg. Ett glas resorb som tillbehör med tanke på den soliga dagen. Vid elvatiden blev det en skål havregrynsgröt också före avfärd mot Slottsskogen.

Solen gassade från klarblå himmel. Jag var ganska orolig för hur jag skulle klara värmen, men försökte mentalt förbereda mig genom att bestämma mig för att inte "låtsas om det". På plats i Slottsskogen var det precis som förra gången (2016) ett förvirrande myller av folkströmmar åt olika håll.  

Det tog sin tid att hitta väskinlämningen och ytterligare en stund att hitta samlingsplatsen för "Team Snigel" vi som tycker att långsamt också är framåt. Men det var en väl vald plats en bit bort för där fanns även några vanliga parktoaletter som det inte var kö till. Så småningom var det dags att gå till startfållorna och min startgrupp (18) och nu började det kännas spännande och förväntansfullt och den sista kvarten gick fort fram till startskottet.

Stor trängsel i början förstås, men kom igång med joggandet efterhand. Det var plant och kändes lätt. Gick i Säldammsbacken enligt plan. Sen sprang jag på utan stopp förutom vid drickaborden där jag både drack och hällde vatten över mig i stort sett varenda gång. Efter fyra kilometers behaglig framfart fick jag övertyga mig själv om att det nog var oklokt att inte ta de där inplanerade gåpauserna var nionde minut. Så då började jag med det, men takten. blev lite ojämnt eftersom Älvsborgsbron nu tornade upp sig. Det blev längre gång uppför och en härlig nedförslöpning på andra sidan. Sen malde jag på längs Hisingen. Platt och guskelov ganska skuggigt bland husen, plus lite svala vindar från vattnet. Ganska mycket folk ute och skön stämning. Många high five blev det också. Vid Lindholmsmotet blev det en skön känsla när jag tänkte på förra gångens stress för att klara repet. Den här gången var det väldigt mycket marginal, främst pga tidigare startgrupp men också för att jag faktiskt blivit lite mindre långsam. 

Benen kändes bra, skorna bra och det rullade på kilometer efter kilometer. Nu gick det bättre att hålla mina inplanerade gåjoggsintervall ett tag. När jag kom till Avenyn insåg jag att det faktiskt gått, med mina mått, ganska fort och besinnade mig. Gick hela vägen upp till Poseidon. Jag jagade ju inte något tidsrekord utan mer en bra känsla av att jag ska klara dubbla distansen om ett par veckor. När jag passerade 18 km skylten fick jag faktiskt ståpäls av den goda känslan, nu var det bara lite kvar och jag till skillnad mot förra gången funkade alla kroppsdelar fortfarande fint. Inte ens skavsår. Nu dags för slutetappen. 

Vid 19 km blev det lite otäckt ett tag, passerade ett läkarteam, kaos, ambulans, röda flaggor och omledning av oss som sprang. Fick senare reda på att det varit hjärtstopp. Hoppas allt gick bra! Det kom faktiskt fler sjuktransporter dessa sista kilometrar men ingen kändes så dramatisk som den första, det märktes  att funktionärerna där var väldigt skärrade över läget även om de skötte allt perfekt.

Sen dök 20 km-portalen upp och strax därefter skymtade målområdet. Nu blev det ståpäls igen när jag svängde in på vallen och löparbanorna. Det var ganska tätt med löpare och mycket folk på läktarna den här gången. Vilken stämning! Bjöd på en liten spurt och kom i mål 14 minuter snabbare än förra gången. 
 

Ingen märkvärdig tid alls, men då hade jag stannat vid varenda drickabord, valt att gå lite extra bland annat vid Avenyn och upp för broarna. Och särskilt trött var jag inte heller. Väldigt nöjd på det hela taget och när det lite senare behövdes en springrusch till tåget vi skulle med så gick det alldeles utmärkt. 

Så här dagen efter har jag lite ont i svankryggen, men annars känns det mesta som vanligt. Sitter nu och skriver detta under hemresan upp mot Stockholm.Vi åker med nått som heter Blå tåget. Gammalt tåg, med riktig restaurangvagn och sköna fåtöljer. Känns som en värdig avslutning på detta äventyr.

Och medaljen var fin!

Äldre inlägg