Den där känslan...

Ni vet, den där känslan av att vara på gång igen. Den är oslagbar. Efter en tids löpvila, kiropraktorbesök och enträgna rehabövningar är ju längtan så stor. Att få springa igen. Men dagarna går och först vill inte det onda ge med sig. Men till sist så händer det!

Jag har varit helt smärtfri sedan några dagar, bara lite ömhet när jag kör som tuffast med gummibollen mot "epicentrum". Igår var jag på gympa och det gick kanonbra. Inga känningar alls. Efteråt tog jag en liten sväng på löpbandet med 1-minuters joggintervaller varvat med gång. Inga känningar då heller, mer än av en borttappad kondition. Gick hem raskt efteråt. Kändes liten aning men inte ont, utan mer som nåt som stramade lite.

Sov gott hela natten och nu skiner solen. Nu ska jag ut och springa. Utomhus. Äntligen kan jag se fram emot en riktig runda. Kort får den bli och långsam. Men bara detta att ge sig ut igen känns så himla härligt. Nu ska jag bygga upp från grunden för tredje gången. Men startnivån är så oändligt mycket högre än vid tidigare tillfällen så det ska förhoppningsvis inte ta så lång tid innan jag är tillbaka där jag var i våras.

Fast jag tänker förstås skynda långsamt ändå. Långsamt är också framåt!

Långsamt gick det också att konvertera min bok till nedladdningsbart format. Men nu finns den äntligen som e-bok också. Går att ladda hem här.

Rehab och ändrade planer

Det har gått åt rätt håll. Har inte längre ont i min bråkiga höft. Lite, lite grand känns det vid vissa rörelser, men oftast inte alls. Har provat att stavgå och även lägga in några springminuter här och där. Då känns det. Men efteråt är det som vanligt igen och kiropraktorn sa faktiskt att jag kunde springa om jag ville "men inte jättelångt i början, kanske". Gympan var jag med på förra veckan igen och kunde göra nästan alla rörelser utan problem. Okej, lite mindre "studs" i vissa övningar. Men ändå. Så jag känner full förtröstan att det här kommer att bli helt bra inom en överskådlig framtid.

Däremot känns det väldigt oklokt att springa maraton om bara en och en halv månad. Sex veckor är verkligen inte mycket tid för att få igång maratonbenen från nuläget. Så det hoppar jag av. Kommer att sälja startplatsen (hör av dig om du är intresserad, namnbyte kan göras till mitten på augusti) och i stället sikta på andra mål. Det viktigaste är att komma tillbaka till smärtfri njutningsjogg igen ocn när jag gjort det så får jag ta ställning till om London marathon är ett vettigt mål för 2020. Har gjort en föranmälan med Springtime, men inget är ju ristat i sten.

Just nu känns det ungefär som våren 2015. När jag först började jogga. En minut jogg och tre minuter spring i ett par kilometer. Eller sommaren 2017 när jag äntligen slängde stavarna efter förra rehabomgången och körde en minut jogg och tre minuter gång de där underbara 12 kilometrarna på Fårö.

Börja om från början börja om på nytt
Varför ska man sörja tider som har flytt

Undrar om jag hinner bli redo för Köpenhamn halvmaraton i september...

Rehab och ett webinar

Det blev besök på kiropraktorbåten. Lite knådande och "knäckande" och massor med bra tips för det som visade sig vara en överansträngd lårmuskel lite förenklat. Så nu foamrollar jag och gör speciella rehabövningar både morgon och kväll. Har inte sprungit på en dryg vecka, däremot tagit lite korta promenader. Som gör ont. Men det går åt rätt håll tror jag.

I brist på jogging har jag ägnat tid åt att texta ett webinar jag var med på tidigare i juni. Som aktiv i HRF är jag minst sagt medveten om hur viktigt det är att såna här webbsända grejor ska vara textade. Hur man gjorde, var däremot höljt i dunkel. Fast det skulle vara enkelt, sades det. Och det är det nog, men bara när man kan...

Hur som helst så finns nu sändningen på youtube i textad variant. Ett 30-minuter långt samtal mellan mig och Bosse på Utemaningen om hur det egentligen gick till när jag som 57-årig tant började jogga för några år sedan, varför jag gillar att jogga långt och hur det kom sig att skrev en bok om det. Och lite annat därtill...

Här hittar du det!

Time out

Två år helt utan skador har jag haft, så det är väl dags nu...

Har haft ont vid höften lite av och till senaste veckorna trots att jag tagit det så lugnt efter maratonloppen. Förra veckan sprang jag problemfritt vid tre tillfällen, men det fjärde passet som var planerat till söndagen ställde jag in eftersom jag åter fått känningar. Det blev en promenad i stället.

Konsulterade google sådär som man gör nuförtiden och exakt vad det är som gör ont vet jag väl inte, men att grunden ligger i överansträngning känns ändå rätt klart. Inflammerade slemsäckar kan det vara, eller nåt som heter trochanterit. Oavsett vad det är gör det så pass ont att jag haft svårt att sova vissa nätter. I diverse löparforum dyker det upp tips om att besöka fysioterapeut, naprapat eller kiropraktor för att få professionell hjälp med detta som tydligen kan bli långvarigt. Vilken av de tre som är bäst lämpad framgår inte och först tänkte jag boka hos den naprapat som hjälpte mig 2017 när jag hade problem förra gången. Men att åka till fastlandet och gå på asfalt en hel dag känns inte särskilt lockande när varje steg gör ont.

Blev därför glad när jag upptäckte att något så fiffigt som en "kiropraktorbåt" kommer på besök hit till ön redan i morgon. Och lägger till nästan inom synhåll från där jag befinner mig. Det blev tungt vägande skäl för att välja att gå till just en kiropraktor denna gång. Har talat med dom och de trodde de skulle kunna hjälpa mig, så nu är tid bokad på båten.

I morgon eftermiddag vet jag förhoppningsvis mer om vad det är som spökar. Om jag behöver ställa in Helsingborgsmaran eller inte. Det blir vad det blir och känns inte särskilt dramatiskt. Vill bara bli av med det onda och börja jogga igen.

Saker förändras

Det är midsommar. Jag går med lätta steg från midsommarstång, små grodor ochbarnbarnens potatislöpning. Det är grönt och fullt med blommor längs vägen. Har ätit fin sillunch med delar av finaste familjen och vet att andra delen av den har jättetrevligt på annat håll. Svalor svirrar i luften och det är många sommarklädda människor i solskenet. Små ulliga moln speglar sig i den blanka vattenytan. Känner en sån där riktigt fin midsommarkänsla och glädje över att vara just där jag är. Just då. Just nu!!!

Så har det inte alltid varit. Midsommar, och alla andra helger var under många år en plåga. Något jag fasade för och under ett antal år helt enkelt struntade i. Ville mest dra täcket över huvudet och vänta tills dom gick över. Trodde aldrig jag åter skulle kunna känna någon festkänsla dessa hemska dagar. Vilken tur att saker förändras!

Då var då och nu är nu.

Carpe diem och glad midsommar på er alla!

Äldre inlägg